[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Efter att under cirka ett decennium, bl a i min egenskap av arbetande styrelseordförande i Bankrättsföreningen har jag följt hundratals mål från tingsrätt till hovrätt, några mål vidare ända upp till Högsta domstolen (HD) håller jag till fullo med Walter Kölzer, vilket också framkommer i min bok: Från bankkris till börskris (Bankrättsföreingen,2003) som nyss utkommit i bokhandeln.

Om det nu är möjligt, skulle jag vilja gå ännu längre i min kritik av svenska domstolars handläggning av ekonomiska tvistemål, än vad som kommer till uttryck i Walter Kölzers artikel.

Min huvudkritik gäller den praktiska handläggningen av målen. Domstolarna utreder inte de sakfrågor som de är skyldiga att utreda. Därför tar många mål tar orimligt lång tid i anspråk, utan att sakfrågorna överhuvudtaget utreds som de borde. Vissa sakfrågor som i själva verket borde vara avgörande för dessa mål, utreds överhuvudtaget inte.

Följden blir att många käranden inte får den ”rättvisa rättegång” som stipuleras i 6 artikeln 1 § i Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Sverige förband sig att följa dessa regler redan den 11 februari 1952.

Men tyvärr följer inte svenska domstolar fortfarande detta grundläggande regelverk, trots att landet till sist tvingades införliva hela Europakonventionen i lagstiftningen när vi gick med i EU (1995).

Hur försvarssidan kan få inkomma med de ”dimmiga” svaromål som Walter Kölzer skriver om , och som ofta förekommer för att förhala skäligen enkla rättegångar i det oändliga, är mig en fullständig gåta. Låt mig därför bara få ge två exempel hur det kan gå till:

Ett mål handlar om entreprenören och företagaren Börje Ramsbro som blev bestulen på hela sitt livsverk, (världsföretaget System 3R och samtliga immateriella rättigheter) medan han fortfarande ägde det. Ett företag som han själv byggt upp från grunden under ett kvarts sekel. De nya "ägarna" betalde inte ens den krona som gällde enligt ett påtvingat avtal. Efter några år såldes företaget vidare för över 300 miljoner kronor.

Förberedelserna i målet tog tre år, när förberedelserna bara skulle tagit högst en månad i anspråk. Två månader före huvudförhandlingen byttes referenten plötsligt ut. Målet var utsatt till huvudförhandling. Med tre domare som överhuvudtaget inte haft någon möjlighet att sätta sig in i vad målet handlade om. Den nye referenten började med att ta semester. Han kom inte tillbaka förrän en månad innan målet skulle upp till huvudförhandling.

Börje Ramsbro som borde vunnit redan i första rättsinstans, förlorade målet och tvingades därför göra upp i godo med en av bankerna som var involverade i detta mål, eftersom han inte ville riskera att hamna i samma situation i nästa rättsinstans. Fortfarande efter 9 års har han ännu inte kunnat få rättelse med den person som stal hans företag.

Ett annat mål (Penser-målet) som tagit cirka tio år i anspråk, gäller bolaget Yggdrasils egendomar som beslagtogs av Nordea (gamla Nordbanken) under minst sagt märkliga former.

När det gäller frågan om pantrealisation är lagen glasklar. Det är självklart att banken skall återbetala övervärdet vid pantrealisation. Övervärdet i detta fall måste betraktas som ostridigt. I praktiken hade banken via sitt statliga ”skräpkreditföretag” fått ut ett övervärde på ca tre miljarder, när det gäller Nobelindustriers aktier, som tillhörde bolaget Yggdrasil.

Men så tycker inte tingsrätt och hovrätt som anser att banken kan behålla övervärdet både i strid med avtalslagen och banklagen, om man bara överför dessa övervärden till statliga ”skräpkreditföretag” som Securum, som skedde i detta fall. Efter hundra miljoner i rättegångskostnader, har vare sig tingsrätt eller hovrätt kunnat utreda själva sakfrågan om pantrealisation ordentligt, trots att denna fråga måste betraktas som skäligen enkel.

Samma sak gäller övervärdet på de tusentals fastigheter som krisbankerna beslagtog under dramatiska former under bankkrisen, där bankerna via sina ”skräpkreditföretag” och genom olika bulvanförsäljningar själva behöll övervärdena i fastigheterna, och på så vis kunde beslagta tillgångar för miljarder utan att någon reagerade.

Skall grupptalan fungera i praktiken, krävs det således en domstol som fungerar som den skall, för att inte målen skall sväva ut i det oändliga. För detta krävs således att domstolen kräver att parterna håller sig till sakfrågorna, och inte längre tillåts att kringgå den grundläggande lagstiftningen, som många svenska lagvrängare med domstolarnas samtycke, tillåts göra i dagens Sverige.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen