[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Sedan boken publicerats har många som läst boken både skrivit och ringt till mig, både i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och skribent i finansrätt och berättat att det är inte bara i samband med bankkrisen sådant förekommer, utan även i andra tvistemål som förekommer i svenska domstolar.

Att det är många som processar i domstol bara för att vinna egna fördelar på någon annans bekostnad, verkar svenska domare fortfarande inte ha förstått. Det är enkelt för bankerna att använda sig av både av konkursinstrumentet och andra olagliga metoder för att vinna en pågående process, utan att de domare som handlägger tvisterna reagerar.

Fördelen för den som orättfärdigt lyckas sätta sin motståndares bolag i konkurs är att denna under en lång period förlorar sin rättskapacitet. Det gör även den som försätts i personlig konkurs. Den som lyckats att försätta sin motpart i konkurs (vilket inte är svårt för en bank) kan då förhandla med konkursförvaltaren direkt och tillskansa sig egendomar gratis, eller för bara en bråkdel av vad priset annars skulle blivit i annat fall.

I ett fall som jag tidigare beskrivit i boken ”Från bankkris till börskris” blev företagaren och entreprenören Börje Ramsbro av med sitt bolag, trots att han alltid skött sina åtaganden mot bankerna och alltid betalat amorteringar och räntor i tid. Banken förlängde inte ett trots att det hade skötts. Senare visade det sig att bankerna redan sålt bolaget medan han fortfarande ägde det.

De som tillskansade sig bolaget kunde tillgodogöra sig mycket stora tillgångar nästan gratis. Entreprenören som skapat bolaget fick inte ens en krona från de nya ägarna, vilka senare kunde sälja det vidare för närmare trehundra miljoner kronor.

Efter flera års processer gjorde han upp i godo med bankerna, medan han fortfarande inte kommit till någon överenskommelse med de som lade beslag på företaget.

Ett annat fall Case of Allard v.Sweden (application 35179/97) där inte bankerna för en gångs skull inte var involverade, gick ärendet ända upp till Europadomstolen. Det gäller en samägd fastighet som genom tvångsklyvning skulle delas upp mellan ägarna. Dag för huvudförhandling i Fastighetsdomstolen var fastställd till den 22 augusti 1996.

Inför huvudförhandlingen hade Fastighetsdomstolen begärt in yttrande från Lantmäteriverket i Gävle. Av denna inlaga framgår tydligt att fastighetslantmätaren tillämpat reglerna i fastighetsbildningen felaktigt då han inte lagt ut en tomt till Inga Allard som han borde.

Lantmätaren hade motiverat sitt beslut med att det pågick en rivningsprocess mot Inga Allard. Som framgick av Lantmäteriverkets yttrande borde tvärtom rivningsprocessen mot Inga Allard berättiga henne till en tomt, även i ett tilldelningsmässigt tveksamt fall.

Själva poängen med rätten till tvångsklyvning är ju att en trakasserad minoritet, som i detta fall, skall kunna upplösa en icke fungerande samäga. Denna princip hade inte lantmätaren kunnat tillgodogöra sig. Han hade i stället tillämpat principen så att trakasserierna mot Inga Allard använts som argument för att hon inte skulle få någon tomt över huvud taget !

Inga Allard hade hamnat i denna situation på grund av lantmätarens felaktiga handläggning. Advokat Per Lindquist som företrädde Inga Allard förklarade hela situationen på ett mycket tydligt sätt för Högsta domstolen. Högsta domstolen beviljade dock inte Inga Allard prövningstillstånd, varför Inga Allards hus revs.

Därefter tilldelades hon en tomt av Fastighetsdomstolen, runt det numera rivna huset.

Verkställigheten av rivningen av Inga Allards bostad skedde två månader före huvudförhandling i Fastighetsdomstolen. Att den genomförda verkställigheten stred mot både äganderätten och artikel 6 i Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna uppmärksammades inte av Högsta domstolen när beslutet att inte bevilja prövningstillstånd togs.

Ärendet överklagades sedan till Europadomstolen som dömde Sverige att betala ett stort skadestånd för att domstolarna misskött processen. Den lagakraftvunna domen i Europadomstolen från den 23 juni 2003 visar tydligt att trots att Europakonventionen sedan 1995 ingår i den svenska lagstiftningen, så bryr sig vissa svenska domare fortfarande inte om att tillämpa Europakonventionens grundläggande rättsregler. Det gäller domare i både tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen.

Svenska domstolar bryter fortfarande mot Europakonventionens grundläggande regler om äganderätten (Artikel 1 i tilläggsprotokollet) och att domstolarna är skyldiga att tillhandahålla ”en rättvis rättegång enligt 6 artikeln 1 §. Detta kan fortfarande ske utan att regeringen på något sätt hittills har reagerat på de stora rättsövergrepp som för närvarande sker i svenska domstolar.

Mats Lönnerblad
ordf. i Bankrättsföreningen