Det så kallade frågeförbudet är inte bara ett skydd för klienten utan också för demokratin, framhåller ELISABET FURA-SANDSTRÖM, ordförande i Sveriges Advokatsamfund.

Den 29 september 2000 samlades de europeiska finansministrarna till ett möte där bland annat utvidgningen av det så kallade penningtvättsdirektivet stod på dagordningen. Ett förslag om att utvidga direktivet, så att nya yrkeskategorier (diamanthandlare, kasinoägare, advokater med flera) blir skyldiga att till anvisad myndighet rapportera misstänkt penningtvätt, har fått kritik från advokaterna i Europa.
- Dessa hävdar att om rapporteringsskyldigheten ska omfatta advokater, innebar det ett avsteg från en princip som sedan länge varit vägledande och central för advokaterna i hela västvärlden.

  Den anses ha sådan dignitet att man överväger skriva in den i såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som i utkastet till deklaration om de grundläggande rättigheterna i EU.
- Enligt vissa bedömare skulle en reglering enligt förslaget strida mot såväl artikel 6 som artikel 8 i Europakonventionen redan enligt nuvarande lydelse och praxis.
- Varför protesterar advokaterna mot den föreslagna förändringen? Den som har rent mjöl i påsen har väl inget att frukta?
- Problemet är att regeln tillkommit som ett skydd inte för advokaten utan för klienten, och ytterst som ett skydd för yttrandefrihet och demokrati.
- Om inte människor kan söka råd och hjälp i fullt förtroende hos en advokat som är skyldig att följa ett etiskt regelverk, riskerar man inte då att människor avstår från att söka professionell hjälp, eller vänder sig till mindre seriösa rådgivare, vars verksamhet inte står under någons tillsyn?
- Vilka blir konsekvenserna av en ordning där advokaten tvingas rapportera sina misstankar till en myndighet utan möjlighet att underrätta klienten om vad misstanken gäller? Hur ska advokaten kunna fortsätta biträda sin klient som om inget hade hänt?
- I den vällovliga ambitionen att bekämpa ekonomisk brottslighet har Frankrike som ordförande i EU prioriterat frågan och fört fram ett eget kompromissförslag, och därigenom enligt uppgift gått emot sitt eget justitiedepartement.
- Den text som finansministrarna enades om vid mötet bygger på det franska förslaget, som lämnar vissa frågor öppna för de enskilda medlemsstaterna att reglera.
- Resultatet skulle kunna bli att advokater i det ena landet är skyldiga rapportera misstänkt klient till polis/åklagare, medan det i grannlandet räcker att anmäla klienten till advokatsamfundet. Hur samfundet ska hantera informationen är det ingen som i skrivande stund kunnat eller velat svara på.
- Frågan om hur advokaternas tystnadsplikt ska kunna kombineras med en utvidgad tillämpning av direktivet har på nationell nivå utvecklats till en prestigekamp mellan justitieministrar och finansministrar. Det är olyckligt.

  Den enda effekten blir att politikerna, för en tid, kan ta bort frågan från dagordningen, eftersom de visat handlingskraft.
- Min bedömning är att förslaget blir näst intill omöjligt att tillämpa. I vart fall blir det inte det kraftfulla instrument mot penningtvätt och andra ekobrott som vi så väl behöver,

Copyright