Åklagaren om Alcalá-affären:

Det borde knappast ha kunnat undgå någon med kulturella intressen att debattören Jesus Alcalá är åtalad for grovt bedrägeri med mera.
- Efter att ha läst ett antal artiklar som författats av Alcalás vänner eller sympatisörer begriper jag inte vad dessa är ute efter. Inbillar de sig att åklgaren i målet har ett personligt intresse av att till varje pris komma åt Alcalá'? Man undrar i så fall varför han skulle ha det. Inte någon har gett ens en antydan om vilka åklagarens illvilliga motiv skulle vara. På vilket sätt skulle det gagna Alcalá om utredningen handlagts av en i deras tycke lämpligare åklagare? Skulle de över huvud taget ha kunnat acceptera en åklagare som funnit skäl att åtala? Det förefaller föga troligt, eftersom de tycks ha bestämt nig for att Alcalá är oförvitlig just för att han är deras vän eller tillhör deras grupp.

- Det hela liknar en kampanj med det enda syftet att misstänkliggöra åklagaren genom befängda påstående och anmälningar av olika slag för att distrahera och ta intresset ifrån sakfrågan - om Alcalá är skyldig eller ej. En kampanj som genom sin intensitet närmast för tankarna till rättshaverister som halsstarrigt och enögt fixerat sig vid något som de inte begriper. Det faktum att Alcalás vänner utgörs av kulturpersoner, gör inte saken bättre. De utgör i detta sammanhang en praktfull illustration till en definition av begreppet intellektuell, som jag nyligen lärt mig: "En intellektuell är en person som är kunnig på ett område men bara uttalar sig på andra". Sällan har så många talat i nattmössan samtidigt och dessutom offenligt.

- Jag tänker här inte gå in på Alcalas skuld eller oskuld. Den frågan skall ju avgöras i domstol enligt den princip som normalt tillämpas i landet. Nej, Jag tänker i stället resonera något utifrån den kritik som riktats mot åklagaren. Här kan man urskilja två huvudlinjer, nämligen åklagaren år jävig och hans åtal är illa underbyggt och ej.
- Till att börja med kan man konstatera att om det vore så att åtal väckts, trots att anmälan är ogrundad skulle åklagaren ha gjort sig skyldig till något av brotten falskt eller obefogat åtal. Men så är tydligen inte fallet. Låt oss sedan för ett ögonblick och för resonemangets skull anta att åklagaren år jävig, trots att riksåklagaren funnit motsatsen. Låt oss rent av anta att han hyser ett gruvligt agg mot Jesus Alcalá. Detta vore naturligtvis inte bra. Men trots det är det berättigat att fråga sig: Vad menar Alcalás vänner att detta i sämsta fall skulle kunna innebära för honom? Av vad som hittills framkommit i pressen har jag svårt att se att den situation som Alcalá för närvarande befinner sig i till någon del kan tillskrivas någon annans agerande än hans eget.
- Det har påståtts att åklagaren varit positivt inställd till anmälaren och därför kan misstänkas för att inte ha behandlat Alcalás anmälan mot henne korrekt. Mot detta kan man invända att det faktum att åklagaren funnit skäl att åtala Alcalá gör att hans anmälan om falsk angivelse faller på sin egen orimlighet. Det kan i delta fall inte vara så att det finns grund för såväl en anmälan om brott som en anmälan om falsk angivelse avseende brottet i fråga.
- Granska gärna oss åklagare men sök i så fall efter väsentliga missgrepp och inte betydelselösa middagar.

- Låt oss till sist anta att åklagaren på grund av sitt förmodade agg producerat ett åtal som, om än inte obefogat, ändå år helt uppåt väggarna. Den som är övertygad om det, i likhet med många av Alcalás vänner, borde väl lugnt kunna luta sig tillbaka i väntan på en frikännande dom och därefter såga: "Vad var det vi sa?". Tänk om alla som misstänkta för brott hade samma tillgång till pressen och därtill en uppsjö av okritiska vänner med skrivklåda! Skulle detta gagna rättsväsendet? Jag vet inte.

- Jag vet bara att i Alcalás fall har jag tappat respekten för många som jag inbillat mig haft gott omdöme. Här måste man fråga sig om alla de som ryckt ut till Alcalas försvar är lika stolliga, när de uttalar sig inom sina egna fackområden, som de visat sig vara i fallet Alcalá. I så fall bör vi snarast byta ut en stor del av den så kallade kultureliten

Rolf Hillegren
Kammaråklagare