Av Göran Rise - Dagens Industri - 6 februari 2001 Enligt .svensk rättstradition ska åklagaren tillvarata såväl den misstänktes som målsägandens intressen. Den svenska modellen bygger sålunda inte på att en åklagare kan uppträda partiskt - även om vissa uttalanden skett i den vägen från riksåklagaren - utan på att åklagaren utför sitt arbete opartiskt, och att förundersökningen bedrivs med iakttagande av dessa regler och denna skyldighet, Under senare tid har ett alltmer intensivt samarbete mellan åklagare och skattemyndigheten förekommit. Experter från skattemyndigheten - inlånade eller utlånade - ligger i allt väsentligt bakom de gjorda Förundersökningarna i ekobrottsmål. Dessa revisorer för också statens talan direkt eller
indirekt i statens krav på skatt. Utredningarna är ofta gjorda av
ekonomer utan juridisk skolning. Det är åklagaren och inte skattemyndigheten som ska bestämma om åtal ska väckas. Denna prövning av åklagaren är synnerligen viktig, men det nu pågående samarbetet kan resultera i att otillbörlig hänsyn tas till skattemyndigheten/målsäganden. Målsäganden - staten genom skattemyndigheten - får en alltför viktig roll under förundersökningen. Det har till och med förekommit att skatterevisorerna ges möjlighet att förhöra den tilltalade under pågående förundersökning. Åklagarens roll kan därför uppfattas som skattemyndighetens förlängda arm. Vilken målsägande får sitta med vid förhören med den misstänkte och ställa närgångna frågor? Med vilken rätt sitter skatterevisorerna med vid förhören? Detta är endast ett exempel på det nära samarbete
som förekommer mellan åklagaren och staten som målsägande. Genom
samarbetet skapas en partisk utredning i strid med rättegångsbalken. Allmänheten och den misstänkte vet då på vilket ben åklagaren står, och vilka regler som åklagaren måste följa i samarbetet med målsäganden/staten. En självständig åklagarkår är till gagn för rättssäkerheten, och ytterst en garanti för demokratin. Göran Rise |
|
|
|
|
|
|
|
Hemsida |