En synnerligen kompetent justitieminister, Laila Freivalds, har i hast ersatts av en oerfaren och oprövad ung man vid namn Thomas Bodström. För egen del känner jag viss osäkerhet om vad han räcker till för. Det skriver överåklagare Sven-Erik Alhem. Han oroar sig för att allmänhetens förtroende för rättsväsendet skadas när vardagsbrotten inte kan klaras upp på grund av personalbrist och föråldrade tekniska hjälpmedel. Det skapar en viss osäkerhet om vad som gäller på Fru Justitias område med en så grön justitieminister när majoriteten av 1,2 miljoner brottsanmälningar läggs ner i brist på resurser hos polisen, skriver han.

På Fru Justitias område finns många viktiga frågor, som berör oss medborgare nära och som ytterst gäller själva demokratin. Rättsväsendet måste fungera väl. Det är i hög grad en demokratifråga. Medborgarna måste ha tillit till själva systemet.

Den som utsätts för brott, oavsett om det är ett mycket allvarligt brottsligt angrepp eller ett så kallat vardagsbrott, till exempel stöld eller misshandel, så måste allmänheten kunna känna rättstrygghet när det gäller handläggningen av det konkreta ärendet.

Det gäller allt från anmälningar hos polisen till dess fallet avslutas genom lagföring, där sådan är möjlig. Handläggningen måste vara snabb, effektiv och professionellt genomförd.

Kraven på det grundläggande regelsystemet för rättsväsendet och på dess aktörer i deras dagliga arbete är med all rätt höga. Är medborgarna nöjda i dag? Knappast. En analys av hur pass effektiv och snabb den brottsutredande verksamheten är ger - generellt sett - för närvarande inga överbetyg, om ens godkänt.

Det finns flera områden där lagstiftning krävs för en naturlig anpassning till modern teknikanvändning. Detta för att komma åt den allra grövsta brottsligheten. Möjligheterna måste öka att angripa denna typ av brottslighet.

En sådan väg är att anamma det sedan flera år tillbaka framlagda förslaget att möjliggöra buggning. I andra av- seenden krävs inga lagändringar men väl förbättrade arbetsmetoder och resurser.

DET ÄR ANGELÄGET att vi - sent omsider - kan få till stånd en snabbare kommunikation mellan polis och åklagare på elektronisk väg för att effektivisera utredningarna.

Här har vi fastnat alltför mycket i ett ensidigt tal om värdet av en samlokalisering polis/åklagare i stället för att se till att en praktisk och snabb elektronisk kontaktväg etableras mellan åklagare och polis. Dyrbar tid ödslas på andra och mindre effektiva kontaktsätt.

Att åklagare och polis ibland ska jobba nära varandra är viktigt. Men den rent fysiska närheten är inte alltid den mest betydelsefulla. Erfarenheterna av e-posten är numera så goda att jag själv och mina närmaste medarbetare, fastän vi fysiskt sitter i närbelägna rum, i betydande utsträckning kommunicerar elektroniskt med varandra. Men någon elektronisk kommunikationsmöjlighet finns ännu i dag inte mellan åklagare och utredningsmän hos polisen. Nu pågår en planering mellan polis och åklagare för att inleda en försöksverksamhet i Skåne med elektronisk kommunikation. Det är bra men samtidigt sent.

ÄVEN PÅ MÅNGA andra områden är jag övertygad om att vi med enkla medel skulle kunna förbättra förutsättningarna att få en bättre rättskipning. Ett exempel är videokonferenslagen. Den är fortfarande en försökslagstiftning som tillämpas i alltför liten utsträckning. Om möjligheterna att låta vittnen och målsägande inställa sig inför domstol genom videokonferens vidgas så skulle vi få bättre förutsättningar att minska påfrestningarna för förhörspersonerna.

I känsligare fall vore det lämpligt att ingen annan än domarna vid processdomstolen och någon befattningshavare där förhörspersonen fysiskt inställer sig och blir identifierad känner till var den hörde faktiskt befinner sig. Detta är en i alla avseenden mycket angelägen fråga som också har återverkningar när det gäller att få vittnen och målsägande att visa större beredvillighet att under förundersökningen berätta vad de sett och hört av betydelse för en brottsutredning.

HELA RÄTTSORDNINGEN BYGGER på att vittnen och målsägande fritt vågar berätta om iakttagelser som har samband med brott. Ingen kriminell gängbildning ska tillåtas skapa egna regelverk som en följd av att "vanliga" människor inte vågar rapportera till polisen om anmärkningsvärda iakttagelser.

I denna fråga bör också nämnas vikten av att Rikspolisstyrelsens i december 2000 till regeringen redovisade uppdrag att ta fram ett nationellt handlingsprogram för skydd av vittnen, målsägande och andra bevispersoner leder till praktisk tillämpbara positiva resultat.

Under lång tid har vi inom rättsväsendet haft en synnerligen kompetent, stringent och tydlig lagledare i bemärkelsen övergripande ansvarig minister för vårt grundläggande regelsystem genom den förra justitieministern Laila Freivalds. Hon har som justitieminister åtnjutit ett allmänt sett mycket högt förtroende både inom rättsväsendet och i övrigt men har - som bekant - hastigt ersatts av en förhållandevis oerfaren och oprövad ung man vid namn Thomas Bodström.

För egen del känner jag en viss osäkerhet om var han står och vad han räcker till för. Buggningsfrågan vill han till exempel utreda ytterligare, trots att vidgade möjligheter erfordras med det snaraste att på teknisk väg kunna angripa de grövsta brottslingarna. Något tillspetsat har Thomas Bodström hittills visat att han verkligen behärskar att hålla bara en boll i luften.

Frågorna han nu ansvarar för är så många och så svåra att chefen för justitiedepartementet måste ha jonglörens skicklighet att hålla en stor mängd bollar i luften samtidigt. Utan att tappa en enda. Det återstår att se hur Thomas Bodström ska klara av den svåra uppgiften att fungera väl som landets justitieminister.

Han har fortfarande tid på sig att visa sin kompetens men det är ändå ägnat att skapa en viss osäkerhet om vad som ska gälla på Fru Justitias område, när en synnerligen erfaren och kompetent justitieminister så hastigt har ersatts av en tämligen grön och oprövad kraft.

Låt oss emellertid hoppas att Thomas Bodström kan växa in i kostymen som justitieminister! Vi behöver nämligen en stark chef för det viktiga justitiedepartementet om en målinriktad och positiv utveckling inom rättsväsendets område ska vara möjlig.

Detta gäller inte minst inom den viktiga sektor, där jag själv arbetar, som gäller brottsbekämpningen.

Den höga brottsligheten i Sverige, polisens bristande resurser och därigenom sämre förmåga att klara upp anmälda brott med rimliga handläggningstider är ett allt allvarligare samhällsproblem. Polisen registrerar varje år cirka 1,2 miljoner brottsanmälningar. Majoriteten läggs ner i brist på resurser hos polisen. Eller därför att brottsspaningen inte ger något resultat.

NÄR DET GÄLLER vissa brott som inbrott i bostad, vilka är i hög grad integritetskränkande för dem som drabbas, är andelen uppklarade brott på många håll katastrofalt låg. Inte minst ur ett medborgarperspektiv är det dystert att alltför få brott kan klaras upp och att de skyldiga inte i större utsträckning kan ställas till svars för vad de gjort.

Även om en aldrig så väl fungerande västerländsk rättsordning, särskilt vad gäller brottmål, inte kan garantera att alla som har rätt också får rätt, så måste situationen bli bättre än den är i dag.

Riksåklagaren har i dagarna - efter samverkan med Rikspolisstyrelsen - lagt fram ett förslag till regeringen om ett närmare samarbete mellan åklagare och polis vid bedömningen av nya polisanmälningar. Syftet är att genom en tidig straffrättslig prövning av varje ärende skapa en ökad effektivitet i polisens utredningsarbete. Åklagare föreslås delta direkt i den viktiga förstahandsbedömningen av nya polisanmälningar när det gäller vardags- eller mängdbrottsligheten.

Om man genom ett delvis nytt grepp att tackla denna viktiga del av brottsligheten når väsentligt bättre lagföringsresultat, tror jag att det i hög grad är ägnat att öka medborgarnas förtroende för hela rättsväsendet.

För att en reform ska vara möjlig att genomföra krävs att regeringen tillgodoser att åklagare får säker tillgång till tillräckligt många kompetenta utredare inom polisen. Det är där vi har de mest påtagliga bristerna i dagens rättskipning.

DAGLIGEN FRAMHÅLLER ÅKLAGARE för mig att utredningar inte kan redovisas inom rimlig tid. Om man snabbt ska säkerställa ett bättre utredningsläge hos polisen, räcker det inte att bara anta fler polisaspiranter. Det gäller också att omfördela befintliga personalresurser.

Polisen har i dag en mängd uppgifter. Förutom de centrala uppgifterna att övervaka ordning och säkerhet samt utreda brott finns det ett stort antal mer eller mindre udda ärendeområden, som med fördel kunde kopplas bort från polisen, till exempel prövningen av bestridda parkeringsanmärkningar.

Vid en närmare genomgång av alla uppgifter som lagts på polisen, är det uppenbart att tiden nu verkligen är mogen för en renodling och koncentration till vad som är mest centralt och viktigt ur ett medborgarperspektiv. Inom åklagarväsendet har en betydande specialiseringsprocess genomförts och fullföljs alltjämt. På åklagarsidan behövs också resursförstärkningar för att en angelägen reform ska möjliggöras.

Om Thomas Bodström på detta för samhällsmedborgarna och för hela demokratin så viktiga område vill visa handlingskraft och ge prov på att han visst kan fylla justitieministerkostymen lika väl som hans företrädare kunde fylla motsvarande dräkt, så finns här ett reformförslag som är värt att ta tag i och effektuera.

Sven-Erik Alhem
Överåklagare