Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
1. Det socialdemokratiska partiets relation till USA/ CIA och Nato efter andra världskriget och fram till mitten av 70-talet. Socialdemokratiska partiet och CIA Vi vet att dåvarande statsministern Tage Erlander träffade den demokratiske amerikanske presidenten Harry S Truman i USA i april 1952. Båda sidor föredrog att kalla besöket inofficiellt. Det är numera väl dokumenterat att plattformen och grunden till det socialdemokratiska partiets hemliga relationer till och samarbete med USA och CIA (not 5) fick sitt avstamp vid detta möte. Trumandoktrinen (not 6) hade i mars 1947 offentliggjorts av president Truman och med Pragkuppen (not 7) i februari 1948 i färskt minne gick den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander - i hemlighet för det svenska folket - med i handelskriget mot östblocket.(not 8) (Se appendix 1 om Sverige och neutraliteten). Långt senare kom dessa händelser att åberopas som motiv till Socialdemokratiska Arbetar Partiets (SAP) hårda linje mot ''hemmakommunisterna''. Men redan 1945 började de socialdemokratiska ombudsmännen Forslund och Olofsson att systematiskt samla in uppgifter om alla fackligt aktiva ombudsmän - politisk färg, namn, arbetsplats och adress. Forslund och Olofsson hade anställts just för detta ändamålet. ''Vi måste förhindra kommunisterna att få majoritet'' skrev partisekreteraren Sven Andersson till ombudsmannen Harry Wester vid partidistriktet i Norrbotten redan senhösten 1945. (not 9) Thomas Kanger och Jonas Gummeson har i detalj kartlagt Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket i sin bok Kommunistjägarna (Ordfronts Förlag 1990). ''Vi behöver inte SÄPO, vi har ju SAPO'' heter första kapitlet följt av ''Partiet och SAPO 1940 - 1957, IB 1957 - 1973, Sjukhusaffären 1975, Epilog 1975 - 1990, Noter och personregister''. Kanger och Gummesson skriver: ''Sanningen har dolts av de ansvariga socialdemokratiska politikerna och av mer än ett dussin statliga utredningar under alla år. När vi, efter närmare ett år av undersökningsarbete, nu kan berätta hela historien är hemlighetsmakeriet kanske inte så svårt att förstå. Den handlar om maktfullkomlighet, åsiktskontroll av det egna folket och intriger på högsta nivå. Det som till en början var en ren partiangelägenhet i det tysta, utvecklades till ett organiserat samarbete med arbetsgivarna och med statens hemliga säkerhetsorganisationer. Mer än en gång har regeringsmakten stått på spel när motsättningarna kring regeringsmakten blossat upp.'' (not 10) SAPO skall uttydas socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganisationen. Kanger och Gummesson skriver följande: ''de som har anklagat socialdemokraterna för att ha en egen hemlig, säkerhetstjänst har inte kunnat tänka sig att organisationen i själva verket är öppen och känd utåt''. ''Arbetsplatsombuden hade två uppgifter, en öppen och en dold. Den öppna var arbetsplatsombudens roll som partiets talesmän på arbetsplatserna och den dolda var att kartlägga de politiska styrkeförhållandena på sina arbetsplatser och hålla reda på vilka som var kommunister eller på annat sätt oppositionella mot socialdemokratin''. ''Socialdemokraterna skulle ''politiskt kunna behärska arbetsplatserna''. ''Beslutet att skapa ett nätverk av arbetsplatsombud fattades av partiets verkställande utskott hösten 1946 efter att förslaget hade diskuterats i SAP:s organisationskommitté.'' (not 11) ''På några få år skapade SAP en helt ny organisationskultur, nerifrån och upp, enbart i syfte att bekämpa kommunisterna i facket. Längst ner fanns arbetsplatsombuden och kontaktkamraterna, sedan de socialdemokratiska fackklubbarna, därefter arbetarekommunernas fackliga utskott eller fackliga ledare, och ovan dem ombudsmännen i de tre viktigaste partidistrikten. Längst upp tronade de två fackliga sekreterarna Björk och Pettersson, ansvariga inför partisekreteraren. De övriga 24 distriktens ombudsmän kompletterade den nya partiorganisationen. Det var så det ursprungliga ''Sapo'' såg ut.'' (not 12) Om samarbetet mellan ''Sapo'' och den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten skriver Kanger och Gummesson följande: ''Säkerhetspolisen förföljde dem som stödde motståndskampen i Norge, men Paul Björk, David Hummel och de andra i nätet i Sverige hade en vän: den hemliga svenska militära underrättelsetjänsten, på den tiden kallad försvarsstabens C-byrå. Den deltog aktivt i kurirtrafiken, bland annat genom att stå till tjänst med en ''censursäker'' adress dit försändelserna kunde skickas med post. Denna förbindelse har en särskild poäng: drygt 20 år senare ingick C-byråns efterföljare inom militären som en del i IB, en organisation som i sin tur utnyttjade det socialdemokratiska ombudsnät Paul Björk byggt upp.'' (not 13) Rykten om att socialdemokraterna skulle ha en egen underrättelsetjänst, ''Sapo'' har florerat under alla år men kom inte fram i dagsljuset, till allmänhetens kännedom, förrän sjukhusaffären i Göteborg avslöjades 1975. (not 14) Socialdemokratiska partiet och CIA Det nära samarbetet mellan socialdemokraterna och CIA framgår i all sin tydlighet av Kangers och Gummessons noter. Här följer ett axplock (not 15): ''Not 29 Förtrolig rapport av Sven Aspling, Kaj Björk och Hilding Färm 6.12 1950 från expertkonferensen om propaganda och organisation i Beatrice Webbs House, Dorking 29.10 - 4.11 1950. Närvarande var 10 socialdemokratiska partier från olika europeiska länder.'' ''Not 30 Rapport från USA:s ambassad i Stockholm till amerikanska utrikesdepartementet 25.4 1950 om hemligt möte mellan de nordiska socialdemokratiska partierna i Saltsjöbaden 20.3.1950.'' ''Not 31 Rapport från USA:s ambassad i Stockholm till amerikanska utrikesdepartementet 19.2 1953: ''Combatting Communist Influence in Northern Sweden.'' ''Not 58 Artikel av Thomas Kanger, Aftonbladet 29.3 1988 samt rapport från USA:s ambassad i Stockholm till USA:s utrikesdepartement 4.5.1953.'' ''Not 59 rapport från USA:s ambassad i Stockholm till USA:s utrikesdepartement 14.2.1951: Communist Influence in Swedish Labor''. ''Not 70 Artikel i Daily Telegraph av Paul Björk 29.1.1954, återgiven i sin helhet i rapport från USA:s ambassad i Stockholm till USA:s utrikesdepartement 5.2.1954.'' Kanger och Gummesson skriver: ''Också vid partiexpeditionen i Stockholm utsågs särskilt ansvariga. Den 1 augusti 1947 anställdes Paul Björk som ''facklig sekreterare'' vid partistyrelsen. Till sin hjälp fick han ytterligare hjälp av en facklig ombudsman, Arne Pettersson, som anställdes samma år. Deras huvuduppgift var att sjösätta den nya organisationen och leda partiets kamp mot kommunisterna i facket. Bägge två var direkt underställda partisekreteraren, först Sven Andersson och efter 1948 Sven Aspling. Dennes ansvar var i sin tur att hålla sig ständigt ā jour med utvecklingen på ''fronten'' och kunna rapportera till partiledningen.'' (not 16) Kanger och Gummesson skriver vidare: ''I USA pågick senator Joseph McCarthys häxprocesser mot verkliga och inbillade radikaler. I Sverige var amerikanarna synnerligen intresserade av SAP:s antikommunistiska kampanj i fackföreningarna och de försökte skaffa sig informationer om hur de utvecklade sig. En av dem som lämnade sådana upplysningar var Paul Björk.'' (not 17) ''Amerikanarna - sannolikt handlade det om CIA:s folk på ambassaden i Stockholm - fick ögonen på Paul Björk tack vare tidskriftsartiklar om den kommunistiska rörelsen i Sverige som denne skrev 1949. Det framgår av en ambassadrapport från 1950 till amerikanska UD. Enligt denna rapport hade Björk ''det senaste året utvecklats till att bli socialdemokraternas 'expert' på kommunism'' Författaren av rapporten kände uppenbarligen inte till att Paul Björk hade anställts av partiet redan tre år tidigare för att bekämpa kommunisterna'' Ambassadpersonalen började ''odla'' goda relationer med Paul Björk. Han gavs ett stipendium från den amerikanska staten för att resa till USA vid årsskiftet 1952/53. När han återkom från resan besökte han den amerikanske ambassadens förstesekreterare Marshall Green. Till denne lämnade Björk en utförlig redogörelse för hur socialdemokraterna gått till väga för att bekämpa kommunisterna i Norrbotten. Green rapporterade i sin tur Björks uppgifter vidare till amerikanska UD''. (not 18) Kanger och Gummesson skriver vidare: ''Ambassadsekreteraren Marshall Green var mäkta imponerad av vad Paul Björk hade att berätta: ''det sätt Mr Björk drog siffror på kommunisternas valresultat i de små byarna illustrerade hans partis hängivna och långsiktiga antikommunistiska aktivitet i Norrbotten.'' När Paul Björk sedan omnämns i en annan av ambassadens rapporter sägs att han ''upprätthåller kontakter med ambassaden''. Men det är uppenbart att varken han eller ambassaden ser något anmärkningsvärt i dessa kontakter. Hade Björk betraktats som ''agent'' åt USA hade hans namn aldrig nämnts i rapporterna. Kontakterna visar i stället hur självklart supermakten USA:s och det socialdemokratiska partiets intressen sammanföll när det gällde att utplåna kommunisterna från den politiska kartan i Sverige under denna tid. Men en liten undran ligger nära till hands: vad hade hänt om en kommunist avslöjats med att lämna detaljerade uppgifter till den sovjetiska ambassaden om den svenska regeringens hemliga kampanjer mot dess egna medborgare?'' (not 19) Kanger och Gummessons bok visar de nära relationerna och intressegemenskapen mellan det socialdemokratiska partiet och USA/CIA som det tedde sig under - 50 och 60 - talen. Vi vet också att CIA under årens lopp slussat stora summor till socialistinternationalen (not 20), där vår nuvarande statsminister Göran Persson nyligen var ordförande. Vi vet också genom Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet att svenska LO samarbetar på det internationella planet med FFI, den internationella västliga fackföreningsorganisationen, som 1967 avslöjades stödjas av CIA. Bratt skriver att: ''det förklarar en del av de ohämmade antikommunistiska uttalanden som gjorts från FFI, liksom penningstöd som utbetalats till olika organisationer därifrån''. (not 21) Fram till slutet av 1990-talet har det svenska folket levt i tron att Sverige var ett neutralt land men allteftersom arkiver öppnas och tidigare hemligstämplat material släpps växer en annan bild fram. Vi vet att Sverige i andra världskrigets slutskede valde sida för återstoden av det kalla kriget: USA. Det skedde genom den svensk-amerikanska ''kuppen i Lillehammer''. Redan timmarna efter krigsslutet bröt Sverige mot neutralitetspolitiken. Bratt har studerat - den hemliga militära underrättelsetjänsten T-kontorets spionarkiv (1946 - 1955) - som troddes vara för alltid förstört - men som i november 1997 återfanns i form av 31 rullar mikrofilm. (not 22) ''Vi vet genom dem'', skriver Peter Bratt, ''att den svenska statsledningen redan 1949 fick en utförlig rapport om Gulag - de sovjetiska tvångsarbetslägren.'' (not 23) Vi vet genom Bratts artikelserie att allt koncentrerades på hotet från öst. Det svenska militära spionaget samarbetade intimt med västmakterna efter kriget. Den hotbild från Sovjet som kommer fram ur de nu frisläppta dokumenten är överväldigande. Bratt skriver: ''T-kontorets uppgift var att skaffa information bland annat genom spioneri utomlands och genom samarbete med andra länders underrättelsetjänster. Vilka underrättelsetjänster T-kontoret fick byta informationer med skulle godkännas av regeringen. Det gällde vad vi vet, USA, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Schweiz och Vatikanen men kan också ha gällt flera andra stater. Vi vet dock att inget utbyte skedde med något östland.'' (not 24) Vi vet genom Thede Palms minnesanteckningar som publicerades under 1999 att han samarbetade med CIA. Palm skriver följande: ''Då jag tänker tillbaka på det ansvar jag hade som jag utnyttjade i många fall, har jag inget dåligt samvete. Ändå skedde åtskilligt, som absolut inte kunde talas högt om. Jag samarbetade med CIA, ja, varför inte. Jag skötte min del, regeringen tillät å sin sida flyget att flyget samarbetade med det amerikanska flyget i vissa fall. Jag bjöd hit generalen Gehlen, fd Hitlergeneral. Vad hade man sagt om det blivit känt? Ansvaret var mitt. I sammanhanget kan ju nämnas att statsminister Erlander väl visste vem jag var och kanske också vad jag gjorde. Men jag tror inte att han kallade på mig ens tio gånger under mina nitton år som chef för T-kontoret. Jag har rätt att säga att jag inte gjorde honom mycket besvär.'' (not 25) ''Gehelen undersöktes som alla andra, men han placerades så småningom in i den organisation som skulle bli CIA. Så småningom skulle han i Tyskland bli underrättelsechef direkt under Adenauer. När jag träffade honom hade den proceduren börjat.'' (not 26) ''Vad vi kunde ge CIA var naturligtvis bidrag till kontrollen av ryska fartyg i Östersjön. Vi visste också mer om de ryska nybyggnaderna i varven vid Östersjön. Ett ställe där de ville veta allt var Kaliningrad - därifrån fick de ingenting. Det fick inte vi heller. Det lilla vi under min tid fick fram kom egendomligt nog från Schweiz, dit en rysk ingenjör hoppat av, men vad han hade att berätta angick Schweiz mycket litet. Sannolikt hade amerikanarna haft tillfälle att fråga ut honom. Hur mycket CIA fick ut från FRA vet jag inte. Jag tror att - och jag understryker tror - att det fanns en överenskommelse mellan London och Washington att de förra skulle sköta förbindelserna med det svenska FRA. När jag började med T-kontoret visste jag inte hur många förbindelsevägar som redan gick från Sverige till Washington. Det visade sig att flyget också hade egna förbindelser med Wiesbaden. Jag blev bjuden dit, men det blev inget av. Jag tyckte det räckte med flygets egen väg.'' (not 27) FRA är Försvarets radioanstalt. (not 28) Det hemliga samarbetet med Nato: Vi vet också, numera, att statsminister Erlander initierade Sveriges deltagande i Stay behind, (not 29) en organisation ansluten till Nato. (not 30) I en artikel, av Thomas Kanger och Oscar Hedin 1998, med rubriken Erlanders hemliga gerilla framgår följande: ''Alla var de brickor i ett högt spel om Sveriges säkerhet. Utåt gällde alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krig. Men i det fördolda fanns en annan dagordning, som knöt Sverige till Nato innan ett akut krigshot uppstod. Att det existerade en organisation som hade förberett ett gerillamotstånd i Sverige mot en tänkbar sovjetisk ockupant skrev Dagens Nyheter om redan 1990, i samband med en våg av avslöjanden om Stay behind i Europa efter kalla krigets slut. Men från officiellt håll har tystnaden varit kompakt. När den stora neutralitetspolitikkommissionen för några år sedan skulle utreda hur nära Sverige samarbetat med Nato gick det inte att få fram ett enda dokument om organisationen. Och vittnesmålen är sparsamma. Den ende aktive ''frontsoldaten'' som hittills framträtt är den förre hotelldirektören Reinhold Geijer. Det skedde i TV 4:as ''Kalla fakta'', för två år sedan. För honom var kontakterna med Nato en självklarhet och inget att hyckla om. - Jag träffade bland annat amerikaner och kanadensare i det här arbetet, säger han till DN. Men mest tydde vi oss till engelsmännen. De var våra läromästare i konsten att bygga upp ett hemligt motstånd. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reinhold Geijer blev på så sätt en liten länk i en stor kedja. Stay behind fanns i 16 länder i Västeuropa samt i Iran. En struktur som samordnades av ett särskilt Nato-organ, ''Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff'' (ACC/SOPS). Om länderna blev ockuperade av Sovjetunionen och den reguljära armén slogs ut, skulle Stay behinds gerillasoldater omedelbart ta vid. Situationen under andra världskriget, då inget underjordiskt motstånd var förberett vid nazisternas ockupationer, skulle inte upprepas. De svenska ledarna deltog i möten med ACC/SOPS, men hade ett slags observatörsstatus. Skillnaden spelade dock ingen större praktisk roll för Sveriges del, eftersom Nato bidrog med både materiel och utbildning. Reinhold Geijer var själv i England flera gånger. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Även om organisationen var samordnad med Nato skedde uppbyggnaden av svenska Stay behind delvis i motsättning till USA. Det hela började redan vid krigsslutet 1945. Statsrådet Eije Mossberg fick Tage Erlanders uppdrag att lägga upp riktlinjerna för arbetet. Det militära ansvaret lades på chefen för armén Carl August Ehrensvärd, som i sin tur tillsatte Anders Grafström att leda det praktiska arbetet. Det skedde 1946. Grafström var veteran från finska vinterkriget och känd som något av en äventyrare. Men Grafströms motståndsorganisation fick konkurrens av andra personer med liknande ambitioner. Otto Hallberg, ledare för den nazistiskt influerade rörelsen Sveaborg, började 1948 att bygga upp en kår med 100-tals personer runt om i landet som förberedde sig på en sovjetisk ockupation. Och CIA-mannen William Colby, som var stationerad i Stockholm mellan 1951 och 1953 och sedermera skulle bli CIA:s högste chef, satte vid ankomsten till Sverige genast i gång med uppbygget av en Nato-styrd Stay behind. Ledningarna för de olika organisationerna korsade varandras spår, eftersom Nato var den gemensamma faktorn. Men i längden kunde regeringen varken acceptera USA:s operativa inblandning i Sveriges försvar eller Hallbergs privata verksamhet. Sveaborgs motståndsgrupp slogs sönder genom att Otto Hallberg åtalades för olovlig kårverksamhet. Och Colby fick finna sig i ett rakt direktiv.'' '' - Vi gjorde klart för Colby och amerikanerna att vi skulle sköta den här verksamheten själva, berättar förre arméchefen Carl-Erik Almgren. Efter den rensningen tog uppbyggnaden fart. Tre uppgifter, med tre ansvariga personer: Anders Grafström förberedde den väpnade motståndskampen och hade hand om all rekrytering. Underrättelsetjänstens chef Thede Palm planerade för en livlina för evakuering av höga militärer, nedskjutna piloter och kurirer. Och en person, som vi inte känner till namnet på, ansvarade för propagandan och den psykologiska krigföringen under en sovjetisk ockupation. Över sig hade dessa tre män en ledningsgrupp som drog upp riktlinjerna för arbetet och som samtidigt skulle garantera en bred samhällelig förankring. Högste chef var Alvar Lindencrona, som i det ''civila'' var direktör för försäkringsbolaget Thule. Mötena i ledningsgruppen hölls i hans paradvåning på Stureplan i Stockholm, där träffades under årens lopp en liten krets av invigda dignitärer. Statsminister Tage Erlander var själv med på sammankomsterna. 1957 lade han ansvaret i regeringen på inrikesminister Rune Johansson, som satt i ledningsgruppen tillsammans med sin statssekreterare, blivande rikspolischefen Carl Persson. FRÅN NÄRINGSLIVET DELTOG LO:s ordförande Arne Geijer och TCO:s Valter Åman, Saf-ordföranden Bertil Kugelberg och direktören Curt-Steffan Giesecke. Stig Synnergren, som blev ÖB 1970, och Carl-Eric Almgren var militära representanter. Motståndsrörelsens ''kontor'' låg på Bergsgatan 16 på Kungsholmen i Stockholm. Lokalerna inrymdes i en vanlig våning, men var i god spionstil dolda bakom en extra spegelklädd ingång i tamburen. Här jobbade Grafström, officerarna Sune Gladh och Gunnar Areskoug, samt några kontorister. Ytterligare två officerare, Stig Waldentröm och Axel Brunnström, rekryterade folk ute på fältet. - Dessutom arbetade fyra man med radiotelegrafi, säger Reinhold Geijer. De verkade gå i skift dygnet runt. Någon av dem var alltid där när jag var där. Vilka de hade kontakt med vet jag inte. Men jag antar att det var med högkvarteret i England. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . - Gången var att vi valde ut lämpliga personer, lät Säpo kolla dem, och om de blev godkända närmade vi oss dem försiktigt med samtal om försvarsfrågor och till sist med en direkt förfrågan, berättar Reinhold Geijer. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förråd för egna vapen utsågs, liksom nedsläppningsplatser för nya vapen som skulle kunna flygas in av Nato. För det krävdes trädfria ytor som var 300 gånger 300 meter stora. - Jag hade fem utsedda nedsläppningsplatser i min region, säger Reinhold Geijer. Vid ett tillfälle meddelade Anders Grafström att en person från ''andra sidan'' skulle inspektera platserna. Att det handlade om den brittiske militärattachén, det förstod jag. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Under 1960-talet började Stay behind - organisationen tappa kraft. Beredskapskänslan var inte lika stark, och köpmännen noterar att inflyttningen från landsbygden till städerna ledde till att organisationen förlorade folk som var svåra att ersätta. En av de aktiva i den högsta ledningsgruppen i Stockholm, som vill vara anonym, säger att han uppfattade det som om Olof Palme tappade intresset för Stay behind när han tillträdde som statsminister 1969. Samma år lämnade Reinhold Geijer sitt uppdrag. Köpmannen i Småland hade gjort det redan några år tidigare. Motståndsrörelsen hade också drabbats av ett katastrofalt slag: delar av organisationen avslöjades troligen för KGB. En brittisk MI6 - man, stationerad på ambassaden i Stockholm, misstänktes 1968 för att vara sovjetisk spion. Det ledde till en ganska omfattande omorganisation av svenska Stay behind. MI6 - mannen blev aldrig fälld i domstol, men i efterhand understryker händelsen riskerna med Sveriges säkerhetspolitiska dubbelspel under kalla kriget. Sovjetunionen kunde rimligen inte annat än att stärkas i sin övertygelse om att Sverige i realiteten var en del av västalliansen. Samtidigt saknade Sverige garantier om militärt understöd från Nato om Sovjet anföll. I ANDRA EUROPEISKA LÄNDER har det stormat betydligt mer kring Stay behind. I Italien utnyttjades organisationen och dess vapenförråd av fascistiska krafter inom administrationen till att skapa oro. I ett BBC-reportage från början av 1990-talet vittnade flera av de aktiva om att de legat bakom sprängningen av järnvägsstationen i Bologna 1984, då 85 människor dog. Den hemliga strukturen och vapenlagren blev nyttiga för dem som tillämpade ''spänningens strategi'', en terror styrd av vissa skikt inom statsapparaten som skulle förmå folket att acceptera inskränkningar i demokratin i utbyte mot ''säkerhet''. Stay behind blev ett instrument för en polisstat. Samma utveckling, fast i mindre skala, skedde i Belgien. 1978 slutade Alvar Lindencrona som chef och ersattes av avgående Saf-chefen Curt-Steffan Giesecke. Denne blev kvar i ledningen ända till 1990, då de första artiklarna om svenska Stay behind publicerades i DN. I vilket skick Stay behind finns kvar nu, är det få som vet. ''En planering utan folk, annat än i ledningsfunktionerna'', säger en källa. Officiellt finns inte och har aldrig organisationen funnits. Precis som så mycket annat som gäller det neutrala Sveriges samarbete med Nato, tillhör Stay behind vår icke-historia.'' (not 31) Av Försvarets underrättelsenämnds (FUN) rapport, som lades fram den 2 december 1998, framgick att den förre försvarsministern Anders Thunborg uppgivit ''att trepartsavtalet inte alls gällde IB utan något helt annat, nämligen den hemliga motståndsrörelsen ''Stay Behind'' som då sköttes av Thuledirektören Alvar Lindencrona.'' (not 32) Anders Sundelin skriver följande i sin bok (som publicerades 1999) om spionen Wennerström: ''Militärt samarbete över gränserna fanns på flera områden, framför allt med Norge och Danmark - man besökte varandras ledningscentraler och radarstationer, samordnade luftbevakning och sjöfartsskydd, höll varandra informerade om planer och beslut, utbytte informationer på underrättelsesidan - men ingenstans tycks samarbetet ha fungerat så bra som hos flyget. Intressena sammanföll utbytet var ömsesidigt. Sverige var en utpost mot öster, ett möjligt uppmarchområde vid ett sovjetiskt angrepp mot Västeuropa, och måste kunna freda sitt luftrum för att ta emot den hjälp från väst som ingen talade om offentligt, men alla planerade för. Svenska flygbaser byggdes därför ut och landningsbanorna förlängdes så att de skulle kunna ta emot flyplan från NATO. Det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst i Wiesbaden bytte information med svenskarna, dvs. den svenska flygledningen, framförallt gällde det uppgifter som rörde Sovjetunionen. Kontakter fanns också med NATO:s nordkommando. Svenska och norska plan flög över varandras territorium. Man lånade flygplan av varandra. Radiosambandet länkades ihop. Flygledningarna i Stockholm och Oslo diskuterade krigsplaner med varandra och grupperade sig efter tänkta anfall. Sverige fick låna en radarstation av Norge; den skulle bland annat ingå i samövningar mellan de båda ländernas flygplan. Kontraktet skrevs månaden efter statsminister Tage Erlanders och utrikesminister Östen Undéns samfällda deklaration i riksdagen den 9 februari 1949, där de högtidligt försäkrade att Sverige stod utanför stormaktsblocken, förklarade sig neutralt, vilket innebar att man ''icke i fredstid binder sin handlingsfrihet genom alliansfördrag, som omöjliggör neutralitet i krigstid''. (Det uteslöts naturligtvis inte kontakter med andra, inte ens samverkan med andra - svårigheten var att bestämma var gränserna skulle dras: när samverkan blev samordning och samordningen underställdes endera stormakts-blocket.)'' Not 33) TV 4 sände den 28 maj 2000 dokumentärfilmen ''48 år av väntan'' om de kvinnor som i över 30 år väntat på besked om vad som hänt deras män som försvann spårlöst i ett DC3 - plan över Östersjön 1952. (not 34) TV 4 sände den 12 juni 2000 dokumentären ''Operation DC 3''. Det formellt neutrala Sverige spionerade på Stalins Sovjetunionen - med amerikansk spaningsutrustning. Ryssarna fick veta detta genom storspionen Wennerström och sommaren 1952 sköt ryssarna ned en svensk spanings - DC3:a över Östersjön. Både planet och alla åtta ombord försvann spårlöst och regeringen mörklade hela händelsen. De anhöriga fick inte veta något. TV 4 och Dagens Nyheter samverkar sommaren 2000 i en dykaktion för att hitta flygplansvraket på havsbotten. (not 35) Mikael Holmström skriver i en artikelserie i Svenska Dagbladet under rubriken Underrättelsesamarbete följande om Sveriges relation till Nato: ''Att Nato 1950 önskar Sveriges ''fulla'' samarbete visar att alliansen var medveten om det dolda men begränsade samarbete som svenska regeringen godkände 1949. Det skedde med USA, Storbritannien, Norge och Danmark och innefattade utbyte av försvarsplaner, materielimport och underrättelsesamarbete. Mest påtagligt blev det på flygsidan med länkar till Danmark och Norge samt utbyggnad av svenska flygbaser för amerikanska och brittiska kärnvapenbombplan. 1952 antog Nato en ny strategi med liknande syn på Sverige som 1950. Natos slutsats var: ''Planer för försvaret av Danmark och Norge, och också av Sverige om det blir möjligt, bör därför integreras.'' (not 36) ''Natos sista strategi under kalla kriget blev ''Flexible Response'' (flexibelt gensvar), som utvecklades vid flera möten med försvarsministrarna 1967-68. Där räknade alliansen med att Sovjet skulle anfalla Nordflanken med både taktiska kärnvapen och kemiska stridsmedel. Strategin är generellt formulerad och gällde i 20 år. Inga länder utanför Nato beskrivs närmare men det framgår att Natos planering för ''Northern region'' täcker hela Sveriges luftrum, land- och sjöterritorium. Regionen bedöms som ''mycket viktig'' för krigets utgång.'' (not 37) När det gällde samarbetet med EUCOM (de amerikanska styrkornas europahögkvarter i Västtyskland) och dess underrättelseorgan i Wiesbaden så sköttes det av chefen för försvarsstaben sektion II personligen, liksom av personal ur utrikesavdelningen, skriver Wilhelm Agrell och fortsätter: ''Svenska officerare tjänstgjorde under kortare perioder vid de amerikanska staberna och frågan om en mer permanent representation med attache´status togs också försiktigt upp med den svenska beskickningen i Bonn 1951. Härifrån menade man dock att de ömtåliga relationerna också fortsättningsvis borde skötas av utrikesavdelningen (not 26).'' (not 38) Agrell skriver följande om underrättesesamarbetet mellan Sverige och USA: ''Olika delar av den svenska underrättelsetjänsten kom visserligen under de följande åren att upprätta tillfälliga eller mer permanenta relationer med andra västliga underrättelsetjänster, britterna, fransmännen, västtyskarna och naturligtvis parterna i det hemliga försvarsförbundet Danmark och Norge. Men dessa samarbetsrelationer var alla av underordnad betydelse jämfört med den länk som svenskarna fick sig erbjuden till det amerikanska europahögkvarteret och därmed indirekt till hela det framväxande amerikanska underrättelseetablissemanget. (not 23) Här handlar det inte om enskilda samarbetsärenden utan om institutionella kontakter i vad som närmast kan beskrivas som en underrättelseallians.'' (not 39) Om ett besök, av majoren Maréchal från det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst i Wiesbaden, vid försvarsstaben för att föreläsa om de amerikanska erfarenheterna rörande krigsfångeförhör, skriver Agrell följande: ''ett närmast furstligt mottagande och hela den svenska försvarsledningen och underrättelsetjänstens toppar bänkade sig för att åhöra genomgången''. (not 40) (not 27). En knapp månad före statsminister Tage Erlanders avresa till USA, i april 1952, möttes Erlander och ÖB Swedlund, Agrell skriver följande om samtalet: ''varvid Erlander framförde att det kunde tänkas att amerikanarna nu skull erbjuda Sverige krigsmaterielköp. Erlander ville veta vad han skulle säga om det svenska försvaret och begärde en PM om detta. (not 11) Redan i december 1951 hade den svenska regeringen, efter intensiva förhandlingar med den amerikanska ambassaden, förklarat sig villig att införa handelspolitiska restriktioner av samma slag som NATO-länderna. ''Denna information är ytterst sekret eftersom åtgärden utgör den längsta avvikelsen från neutraliteten så långt'' framhöll den amerikanska ambassaden i sin rapport. (not 12) I fråga om importlicenser kunde därmed Sverige bli placerat i samma kategori som NATO-länderna, utom där militära prioriteringar förelåg. Men i princip skulle Sverige också kunna komma ifråga som prioriterad mottagare av krigsmateriel, inom vissa definierade gränser. (not 13) Den 26 april, efter Erlanders återkomst från sin USA-resa, meddelade Dag Hammarskjöld som då var konsultativt statsråd för handelsfrågor amerikanarna att Sverige '' till fullo förstått att kraven enligt den amerikanska militärbiståndslagen måste uppfyllas''. (not 14) Den första juli 1952 undertecknades det svensk-amerikanska avtalet i enlighet med Mutual Defence Asistance Act. Undertecknandet hemlighölls på svensk begäran och först 1954 publicerades avtalstexten tillsammans med andra utrikespolitiska aktstycken. Formellt var avtalet en ren teknikalitet som reglerade frågor om sekretess och vidareexport av amerikansk militär utrustning. Så har också saken framställts under årens lopp, det svensk-amerikanska avtalet har jämställts med de militärindustriella sekretessavtal Sverige under 1960- och 70-talen kommit att ingå med ett tjugotal västländer och som inte betraktats som mer neutralitetspolitiskt belastande än det faktum att Sverige överlag bedrivit en omfattande vapenhandel. Den alltmer omfattande amerikanska militärteknologiska hjälpen till det svenska försvaret och den svenska försvarsindustrin har på motsvarande sätt framhållits som en i allmän välvilja bottnande genuin amerikansk uppskattning av en strikt svensk neutralitetspolitik. (Not 15) När den amerikanske forskaren Paul M Cole hösten 1990 riktade uppmärksamheten på omständigheterna kring det svensk-amerikanska avtalet dementerade förutvarande kabinettssekreteraren i UD Sverker Åström bestämt att avtalet skulle haft någon annan innebörd än ''något så trivialt som en svensk garanti mot reexport av importerad materiel, alltså den typ av slutanvändningsintyg som Sverige självt kräver vid krigsmaterielexport''. (not 16). Motivet till att Sverige, trots att ingenting fanns att dölja, begärde ett uppskov med offentliggörandet berodde enligt Åström på det både enkla och föga uppseendeväckande skälet att nedskjutningen av den svenska DC-3:an och Cattalinan inträffat bara några veckor tidigare och att det därför fanns en risk för att avtalets innebörd i det rådande läget trots allt skulle kunna missförstås. (not 17) I sin dagbok för den 2 juli 1952 noterade den svenske försvarsstabschefen Richard Åkerman följande om det ingångna svensk-amerikanska avtalet. 3. Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi har med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor, som ställer oss i paritet med NATO-länderna. Detta får absolut inte offentliggöras, ty då får Sovjet rätt att Elander var där för sådant. När Boheman kommer hit 10/7 kopplas Forshell ihop med Boheman om Westinghouse. Detta är redan ordnat. 4. I fråga om de amerikanska förfrågningarna:
Historiker brukar i allmänhet fnysa åt den gamla principen att ''låta källorna tala''. I detta fall får man dock hålla för öronen med bägge händerna för att inte uppfatta vad källan säger. Åkermans anteckning besvarar i stort sett alla frågorna kring avtalet, USA-resans betydelse, skälet till sekretessen och, framförallt, avtalets egentliga innebörd för de svensk-amerikanska förbindelserna, dess betydelse som nyckel i låset till den dörr som ledde till smidigt militärt och handelspolitiskt samarbete via de angivna kanalerna. Sverige hade visserligen sålt ut valda delar av vad som återstod av alliansfriheten men hade i gengäld erhållit en mäktig skyddsmakt. Innebörden av detta skulle snart nog klarna ytterligare. Mot bakgrund av den tämligen entydiga bild som framträder när uppgifter ur internt svenskt respektive amerikanskt material sammanfogas framstår inte Sverker Åströms försök att hävda de officiella svenska ståndpunkterna som särdeles övertygande; men också denna mörkläggning som konsekvent fullföljts genom decennierna är i sig en viktig pusselbit i förståelsen av hur den svenska neutralitetspolitiken i praktiken bedrivits. Hur utrikesministern Undén själv såg på denna utveckling framgår inte och kanske var det inte heller av utslagsgivande betydelse. USA-avtalet markerar ett skifte där helt andra krafter och helt andra intressen än Undéns principiella överväganden och neutralism bestämde Sveriges säkerhetspolitiska agerande, där pragmatikerna definitivt tagit överhanden bakom vad som alltmer blev en utrikespolitisk kuliss.'' (not 41) Ett nära samarbete mellan det socialdemokratiska partiet och den amerikanska demokratiska regeringen grundlades redan på 50 - talet. Statsminister Erlander och president Truman hade gemensamma intressen av att kartlägga och stoppa kommunister och dess aktiviteter. Det socialdemokratiska partiet matade CIA:s tjänstemän vid ambassaden i Stockholm med information som samlades upp genom de arbetsplatsombud som fanns på svenska arbetsplatser. Den organisation som bistod amerikanarna med informationen var ''Sapo''. Organisationen grundades på initiativ av Tage Erlander 1945 och de socialdemokratiska arbetsplatsombuden var de som samlade ihop grundmaterialet som sedan slussades över till amerikanarna genom ''Sapo:s'' försorg. Ett hemligt krig pågick mot oppositionen i fackföreningsrörelsen, utan att de egna partimedlemmarna kände till det, där åsiktskontroll av arbetare var ett av de främsta vapnen. Rykten om att socialdemokraterna skulle ha en egen underrättelsetjänst, ''Sapo'' har florerat under alla år men kom inte fram i dagsljuset, till allmänhetens kännedom, förrän sjukhusaffären i Göteborg avslöjades 1975. Samarbetet mellan Thede Palm på T-kontoret och CIA blev inte känt förrän hans minnesanteckningar publicerades 1999. TV 4 sände den 12 juni 2000 dokumentären ''Operation DC 3''. Det formellt neutrala Sverige spionerade på Stalins Sovjetunionen - med amerikansk spaningsutrustning. Sverige knöts redan på 50-talet till Nato genom den för svenska folket hemliga organisationen Stay behind. Syftet var att ta vid omedelbart efter det att den reguljära armén, vid ett eventuellt krig, slagits ut av Sovjetunionen. En omfattande organisation byggdes upp inom landet. De svenska deltagarna hade observatörsstatus vid ACC/SOPS möten, men Nato bidrog med materiel och utbildning, skillnaden mellan att vara reguljär medlem och observatör spelade ingen större roll för Sverige. Organisationen hade tre huvuduppgifter och följande chefer:
En ledningsgrupp som skulle garantera en bred samhällelig förankring drog upp riktlinjerna för arbetet. Högste chef var Alvar Lindencrona som var chef för försäkringsbolaget Thule. Från näringslivet deltog för övrigt LO:s ordförande Arne Geijer och TCO:s Valter Åman, SAF-ordföranden Bertil Kugelberg och direktören Curt - Steffan Giesecke. Stig Synnergren, som blev ÖB 1970, och Carl Almgren var militära representanter. Statsminister Tage Erlander deltog själv i sammankomsterna och lade 1957 ansvaret i regeringen på inrikesministern Rune Johansson som satt i ledningsgruppen tillsammans med sin statssekreterare Carl Persson. Dagens Nyheter skrev om Stay behind 1990. När journalisterna Kanger och Hedin i mitten på 80 - talet, när den stora Neutralitetspolitikkommissionen skulle utreda hur nära Sverige samarbetat med Nato, försökte få fram information fick de inte fram ett enda dokument om verksamheten. Officiellt finns inte och har aldrig organisationen funnits. Av Försvarets underrättelsenämnds (FUN) rapport, som lades fram den 2 december 1998, framgick att den förre försvarsministern Anders Thunborg pekat ut att den ''hemliga uppgörelsen mellan tre parter inte gällde IB utan ''Stay Behind''. Vi vet i dag att dåvarande statsministern Tage Erlander och dåvarande utrikesministern Östen Undén bara några månader efter deras deklaration i riksdagen den 9 februari 1949 där de försäkrade att Sverige stod utanför stormaktsblocken, förklarade sig neutralt, skrev på ett kontrakt med norrmännen som innebar att Sverige fick låna en radarstation av Norge, den skulle bland annat ingå i samövningar mellan de båda ländernas flygplan. Svenska flygbaser byggdes ut och landningsbanor förlängdes så att de skulle kunna ta emot flygplan från NATO. Om detta visste svenskarna inget. Det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst i Wiesbaden bytte information med svenskarna dvs den svenska flygledningen, framförallt gällde det uppgifter om Sovjetunionen. Svenskarna levde i tron att Sverige var neutralt. Från NATO:s horisont önskade man Sveriges ''fulla'' samarbete 1950. Det visar att alliansen var medveten om det dolda begränsade samarbete som svenska regeringen godkände 1949 med USA, Storbritannien, Norge och Danmark. Agrell går så långt i sin beskrivning av samarbetet att han säger att det inte längre handlar om samarbetsärenden utan om ''institutionella kontakter i vad som närmast kan kallas för en underrättelseallians''. Wilhelm Agrell skriver i sin bok Den stora lögnen Ett säkerhetspolitiskt spel i alltför många akter följande när det gäller kraven på att arkiven skall öppnas för forskning. ''Det finns följaktligen inte heller grund för att dra några som helst slutsatser av det faktum att det kan saknas uppgifter i arkiven. ''Tystnadsbevis'' är alltid tvivelaktiga, men de är direkt förödande om praxis varit att inte dokumentera ett visst slags uppgifter. Brister på uppgifter om DC-3-affären 1952 i de svenska arkiven är ett exempel på resultaten av denna praxis. Att som senare års utredningar om den svenska vapenexporten hävda att allt utretts därför att man vänt på varje papper i arkiven är ingen hållbar ståndpunkt. Det vore att falla offer för en tämligen fatal sammanblandning av två så olika saker som arkivens bevarade innehåll och en meningsfull rekonstruktion av ett historiskt skeende.'' (not 42) __________________ Not 5. CIA, Central Intelligence Agency, den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten. CIA bildades 1947, under det kalla kriget. Det leds av en generaldirektör (Director of Central Intelligence), som utses av presidenten, vars beslut i sin tur måste godkännas av senaten. Enligt initierade uppskattningar har CIA 15.000 anställda i USA och åtskilliga tusen utanför landets gränser. Det är underställt National Security Council (NSC) och har till uppgift att samla in och analysera politisk och militär information av betydelse för USA:s säkerhet. För att kunna fullgöra sin uppgift har CIA satsat på teknik och vetenskap. Organisationen finansierade t.ex. under 1950-talet konstruktionen av spaningsflyplanet U2, från vilket sovjetiskt territorium fotograferades från 20.000 meters höjd. Då Sovjet 1960 lyckades skjuta ned ett av spionplanen vållade det storpolitisk spänning. Två år senare avslöjade U2-plan förekomsten av anläggningar för sovjetiska medeldistansraketer på Cuba, vilket utlöste Cubakrisen. En annan viktig uppgift för CIA är att planlägga och genomföra hemliga aktioner i utlandet till stöd för amerikansk utrikespolitik. Sålunda samarbetade CIA 1953 med brittiska underrättelsetjänsten för att störta den iranske premiärministern Mosaddeq, som nationaliserat brittiska oljeanläggningar i Iran. Ett år senare lät CIA genom en kupp störta president Jacobo Arbenz i Guatemala för att förhindra konfiskation av det amerikanska företaget United Fruit Companys anläggningar i landet. Fr.o.m. 1970 konspirerade CIA med de amerikanska bolagen ITT och Anaconda Copper i syfte att förmå missnöjda militärer i Chile att störta president Allende, vilket skedde 1961, då CIA på president Kennedys order landsatte 1500 tungt beväpnade exilkubaner i Cuba.(Se Grisbuktsinvasionen) i ett misslyckat försök att störta Castro. Under fösta hälfften av 1970-talet förlorade CIA kraftigt i prestige. Man förutsåg inte oljekartellen OPEC:s makttillväxt. F.d. agenter från CIA deltog 1972 i inbrottet i det demokratiska partihögkvarteret i Watergate. År 1975 tillsatte president Ford en kommission under ledning av vicepresident Nelson A. Rockefeller med uppgift att granska CIA:s verksamhet. Det visade sig därvid att CIA låg bakom mordförsök på utländska statsmän, bl.a. Castro och Lumumba i Kongo (Zaire). På rekommendation av kommissionen lät Ford begränsa CIA:s roll inom utrikespolitiken. Han utnämnde 1976 det republikanska partiets ordförande, George Bush, till ny chef för organisationen i ett som det visade sig framgångsrikt försök att öka moralen inom CIA och dess anseende i kongressen. Under efterträdaren Stansfield Turner (1977 - 1980) nådde emellertid CIA:s anseende bottenrekord. Man förutsåg inte det folkliga stödet i Iran för Ayatollah Khomeini och föreslog inte en evakuering av den amerikanska ambassaden i Teheran, vilket skulle ha besparat USA en traumatisk gisslanaffär. Under 1980-talet ökade CIA:s inflytande. William J. Casey var den förste chef (1981-87) för CIA som också var medlem av den amerikanska regeringen. Under Reagan-administrationen kom CIA därför att spela en viktig roll inom ramen för den amerikanska Centralamerikapolitiken. År 1983 lät CIA i hemlighet minera hamnar i Nicaragua i ett försök att störta sandinistregimen. CIA var även inblandat i den spektakulära Iran-Contras-affären (Irangate), som avslöjades 1986. Som helhet har CIA genom sin relativa självständighet vållat bekymmer för de amerikanska regeringarna men organisationen har ändå ansetts oumbärlig som informationskälla. Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker, Fjärde bandet, 1990. Not 6. Trumandoktrinen, doktrin offentliggjord av USA:s president Truman i mars 1947. Syftet var att lämna ekonomisk och militär hjälp till Grekland och Turkiet, som var utsatta för sovjetiska påtryckningar men bakgrunden var oro inom USA:s regering för sovjetisk expansion i Västeuropa. Truman förklarade att USA hade för avsikt att hjälpa demokratiska länder vilkas frihet och oberoende hotades av andra länder eller rörelser. Trumandoktrinen var direkt riktad mot Sovjetunionen och innebar en helt ny inriktning av USA:s traditionella utrikespolitik under fredstid. Marshallplanen och Atlantpakten blev senare uppföljningar av doktrinen. Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker Artonde bandet, 1995. Not 7. Pragkuppen, kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien i februari 1948. Landet styrdes av en samlingsregering, ledd av kommunisten Klement Gottwald. Den 20 februari begärde de borgerliga ministrarna avsked i protest mot kommunisternas infiltration av polisen. Gottwald började bilda en helt kommunistdominerad regering, men president Benes godtog varken avskedsansökningarna eller den nya ministerlistan. Då ordnades kommunistiska massdemonstrationer, och kommunistiska ''arbetarvärn'' beväpnade sig, patrullerade på gatorna och företog arresteringar. Den 25 februari segrade vänsterflygeln inom den starkt splittrade socialdemokratin. Samma dag böjde sig presidenten och godkände Gottwalds nya regering. Sedan gick övergången till s.k. ''folkdemokrati'' snabbt och Tjeckoslovakien blev en sovjetisk lydstat. Händelsen gjorde definitivt slut på resterna av samarbetet mellan västmakterna och Sovjetunionen; det kalla kriget var ett faktum. Nationalencyklopedin Bokförlaget Bra Böcker Femtonde bandet 1994. Not 8. Artikelserien Den dolda alliansen i Svenska Dagbladet av Mikael Holmström, säkerhetspolitisk reporter. Följande artiklar ingår i serien: Artikel 1: Erlander och Palme misstrodde neutralitet. Artikeln införd den 2 augusti 1998. Artikel 2: USA:s styrkor garant för både Palme och Carlsson. Artikeln införd den 3 augusti 1998. Artikel 3: Sovjet trodde inte på neutralt Sverige. Artikeln införd den 7 augusti 1998. Artikel 4: Ekonomisk krigföring i nationens intresse. Artikeln införd den 23 september 1998. Artikel 5: I Erlander fann USA en hemlig samarbetspartner. Artikeln införd den 30 september 1998. Artikel med rubriken Erlanders hemliga gerilla av Thomas Kanger och Oscar Hedin införd i Dagens Nyheter den 4 oktober 1998.
Artikel (nr 2) med rubriken Sverige kände till Gulag 1949 var införd den 22 juni 1998. Artikel (nr 3) med rubriken Allt koncentrerades på hotet från öst publicerades den 23 juni 1998. Not 9. Kommunistjägarna Socialdemokraternas politiska spioneri mot svenska folket, Thomas Kanger & Jonas Gummesson, Ordfronts Förlag, 1990. Not 10. Ibid, sid 5. Not 11. Ibid, sid 24 - 25. Not 12. Ibid s 29. Not 13. Ibid s 31 - 32. Not 14. Ibid s 145. Sjukhusspionaffären, se kapitel 5 i denna studie. Not 15. Ibid s 192 och 194. Not 16. Ibid sid 29. Not 17. Ibid sid 32. Not 18. Ibid sid 34. Not 19. Ibid sid 34 och 38. Not 20. CIA och USA:s verkliga utrikespolitik William Blum, Epsilon Press 1998. Not 21. IB och hotet mot vår säkerhet Peter Bratt Gidlunds, 1973. Not 22. Dagens Nyheter 21 juni 1998 Peter Bratt: Svensk kupp gav nazisternas ryska koder till USA. Not 23. Dagens Nyheter 22 juni 1998 Peter Bratt: Sverige kände till Gulag redan 1949. Not 24. Dagens Nyheter 23 juni 1998 Peter Bratt DN Special: Allt koncentrerades på hotet från öst. Not 25. Thede Palm Några studier till T-kontorets historia. Utgiven genom Evabritta Wallberg Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia Handlingar del 21, Stockholm 1999. Not 26. Ibid s 89. Not 27. Ibid s 81. Not 28. Försvarets radioanstalt, FRA, självständig myndighet sedan 1942, utför underrättelseinhämtning genom signalspaning och rapporterar bl.a. till regeringen och militära myndigheter. FRA, med central del på Lovön, har ett flertal spaningsstationer i landet. Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Sjunde bandet 1992. Not 29. Stay behind finns inte med i Nationalencyklopedin. Not 30. NATO, North Atlantic Treaty Organization, internationell organisation, bildad 1951 i syfte att svara för det kollektiva försvar som tio europeiska stater (Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien) tillsammans med USA och Canada överenskommit om genom North Atlantic Treaty (Atlantpakten) 4 april 1949. Motivet grundades på bedömningen att Sovjetunionen utgjorde ett direkt militärt hot mot länderna i Väst- och Sydeuropa, liksom mot den västliga världens intressen i stort. Som ett resultat startade ett omfattande amerikanskt militärt upprustningsprogram för samtliga medlemsländer. Grekland och Turkiet anslöt sig 1952, Västtyskland 1955 och Spanien 1982. I protest mot den starka USA-dominansen lämnade Frankrike 1966 den del av samarbetet som avsåg samordning och samträning av nationella militära styrkor, men kvarstod som medlem i den kollektiva försvarspakten. I protest mot den turkiska invasionen av norra Cypern 1974 drog sig Grekland ur samarbetet 1974 - 80. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fram till början av 1970 - talet präglades NATO:s verksamhet starkt av risken för militär konfrontation med Warszawapakten (WP). Militär uppbyggnad och övningsverksamhet var avsedd att avskräcka motståndarna från anfall. Under 1970-talets första år inleddes emellertid förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen om nedrustning samt mellan NATO och WP om minskning av de militära styrkorna i Europa. P.g.a. en återgång till konfrontationspolitik och utplacering av nya kärnvapenbärande missiler under andra hälften av 1970 - talet kom avspänningsprocessen av sig. Genom stora demonstrationer sökte fredsrörelser i väst påverka politikerna både i väst och öst att påskynda nedrustningsarbetet. Först sedan ett nytt förhandlingsklimat utvecklats mellan den sovjetiske presidenten Gorbatjov och USA:s president Reagan och dennes efterträdare Bush och demokratiseringsprocessen startat på allvar i hela Östeuropa 1989 kom förhandlingsarbetet in i en ny fas. Denna ledde bl.a. till avtal om begränsningar av antalet kärnvapen och 1990 också till beslut om omfattande reducering av de stående trupperna både på NATO- och WP-sidan. År 1991 upplöstes WP, och NATO befann sig därmed i en helt ny militärpolitisk situation. Organisationens främsta uppgift hade bortfallit. Flera av de tidigare fiendestaterna anmälde intresse av närmare förbindelser med eller medlemskap i NATO. För att tillmötesgå de östeuropeiska staternas önskemål om samarbete bildades Nordatlantiska samarbetsrådet (eng. förkortning NACC) 1992. Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) har gjort anspråk på att få en större roll i den europeiska säkerhetspolitiken med hänvisning till att samtliga östeuropeiska stater antagits som medlemmar, vilket i hög grad påverkar NATO. Amerikanska påtryckningar om att de europeiska staterna borde betala en större del av NATO:s totala kostnader och franska förslag om att de europeiska staterna borde utveckla sitt eget samarbete inom EG/EU till att även omfatta försvarsfrågor, t.ex. inom den 1954 bildade försvarsorganisationen Västeuropeiska unionen (WEU), liksom NATO:s oklara roll i ansträngningarna för att få slut på de krig som startade vid upplösningen av Jugoslavien 1991 intensifierades debatten om NATO:s framtid och USA:s roll inom organisationen. Genom att acceptera USA:s förslag om utveckling av ''partnerskap för fred'' (PFP) med såväl WP-stater som med alliansfria stater som Sverige har NATO sökt lösa de problem som uppstod då man 1994, av hänsyn till det osäkra politiska läget i Ryssland, inte ville anta de östeuropiska staterna som medlemmar. Nationalencyklopedin, Bra Böcker AB, Fjortonde bandet 1994. Not 31. Utdrag ur artikel av Thomas Kanger och Oscar Hedin med rubriken Erlanders hemliga gerilla införd i Dagens Nyheter den 4 oktober 1998. Not 32. Svenska Dagbladet 5 december 1998 Mikael Holmström SAF-direktör förnekar avtal om IB. Not 33. Fallet Wennerström Anders Sundelin, Norstedts 1999 s 184. Not 34. ''48 år av väntan'' TV 4, 28 maj 2000. Not 35. Aftonbladet 12 juni 2000 Dokumentär. Dagens Nyheter 9 juni 2000 Jakten på spionplanet Svaren finns på havets botten artikelserie om DC3 - expeditionen av Peter Bratt. Not 36. Svenska Dagbladet 5 oktober 1999 artikelserie Sverige i Natos ögon av Mikael Holmström. Del 1 med rubriken: Sverige levde farligt i 40 år Del av Natos sköld mot Sovjet - haveri för neutralitet vid krig. Del 2 Sverige skulle försvara Natobröder 27 oktober 1999. Del 3 Nato var redo försvara Sverige med kärnvapen 10 oktober 1999. Not 37. Ibid, Underrättelsesamarbete del 1 Sverige levde farligt i 40 år. Not 38. Wilhelm Agrell Den stora lögnen s 129. Fotnot 26 Brev från Kungl svenska beskickningen Köln till kapten R.O: Boman, försvarsstabens utrikesavdelning, (strängt förtroligt) 11/4 1951. Försvarsstaben sekt II, sektionschefens handlingar. Not 39. Wilhelm Agrell Den stora lögnen sid 128. Not 23 sid 145 i Agrells bok: ''The Intelligence Community'' uppstod från slutet av 1940-talet då de viktigaste underrättelseorganen bildades, Central Intelligence Agency (CIA) som handhade all aktiv underrättelsetjänst utanför USA:s gränser och dessutom fungerade som presidentens oberoende analysorgan samt National Security Agency som etablerade ett världsomspännande nät av signalspaningsstationer. De amerikanska försvarsgrenarna, särskilt flyget och flottan, hade egna betydande underrättelseorgan, senare samordnade i en för försvaret gemensam underrättelsetjänst, Defence Intelligence Agency (DIA). För en detaljerad översikt se Jeffery T Richelson: ''The U.S. Intelligence Community'' (1989). Not 40. Wilhelm Agrell Den stora lögnen s 129. Not 27: ''PM angående besök av Major Maréchal, USAFE Wiesbaden'' (hemlig) försvarsstabens utrikesavdelning, centraldetaljen 31/10 1949. Härutöver ett flertal handlingar, koncept mm rörande besöket ifråga. Försvarsstaben sekt II, sektionschefens handlingar. USAFE är U.S. Airforce Europe (min anm) Not 41. Wilhelm Agrell: Den stora lögnen s 103 - 106. Agrell. Not 11: Nils Swedlunds dagboksanteckningar (opubl) 11/3 1952. Not 12: Stockholm till state Department (Secret Security Information) 28 dec 1951. Telegrammet refererat i Cole (1989) s 238. Not 13: Stockholm till State dep 28/12 1951. Not 14: Stockholm till State Department (Top Secret Security Information) 26 apr 1952. Telegrammet refereras i Paul M Cole: ''Neutraliteten gavs upp'' Dagens Nyheter 31/10 1990. Not 15: Den amerikanska administrationen måste varje år avge en förklaring till kongressen där det klarläggs på vilket sätt försäljningen av militär utrustning till ett bestämt land gynnar USA:s säkerhetsintressen. 1981 års förklaring av hjälpen till Sverige inleddes med följande konstaterande: ''Vår försäljning av militär utrustning och teknik utgör ett stöd till en effektiv svensk avskräckning, som i sin tur påverkar våra NATO-allierades säkerhetssituation, framförallt Norges och Danmarks. ''Se Hagelin (1985) s 160. Påpekandet kan te sig föga märkvärdigt, men får onekligen en annan innebörd om det betraktas mot bakgrund av det hemliga försvarssamarbetet mellan Sverige och Danmark/Norge. Not 16: Sverker Åström: ''Undén ingen Mr Hyde'' Dagens Nyheter 7/11 1990. Tidigare artiklar av Paul M Cole i Dagens Nyheter 21/10 och 31/10 1990, samt replik på Åström 3/2 1991. Not 17: Åström 1990. Not 18: Richard Åkermans dagbok (opubl) konceptanteckningar 2/7 1952. Not 42. Wilhelm Agrell: Den stora lögnen Ett säkerhetspolitiskt dubbelspel i alltför många akter. Ordfronts förlag, Stockholm 1991, s 177.
|
Tillbaka till Innehållsförteckning |
|
|
|
|
|
|
Hemsida |