Nu tjänar bankerna pengar. Men det är inte så länge sedan hela banksystemet var pressat av förluster. En utredning föreslår hur en eventuell ny bankkris ska hanteras.

BANKERNA BEHÖVER göra goda vinster, så att de kan klara kriser i ekonomin. Det hävdade Gunnar Sträng i en av de många debatterna på partikongresserna. Han fick då alltid slåss för att freda banksektorn undan ideologiskt mer renhjärtade partivänner som ville socialisera affärsbankerna. (Till dem hörde den nuvarande finansministern.) Antag att de hade vunnit en votering . . .
För några år sedan kritiserades bankerna för att de gjorde förluster. Nu får de kritik för att de gör vinster. Tidningen Affärsvärlden varnar för en ny övervinstdebatt. Vi fick en sådan 1975, när en internationell inflationstopp givit skogsindustrin tillfälliga vinster. Följden blev en specialskatt som bidrog till att försvaga företagen inför den kommande nedgången.

En ny "övervinstskatt" på banksektorn förutsätter att beslutsfattarna totalt tappat även minnet.

Från 1992 fick vi en kris i banksystemet, helt oväntat; något liknande hade inte hänt sedan 1921. Den föregicks av ett lyft i konjunktur, investeringar och börskurser, och i kreditgivning. Och alla instanser var totalt oförberedda. Alla nödåtgärder, från kapitalinjektionen i Nordbanken till Bankstödsnämnden, fick improviseras fram. Frågan är: riskerar vi att något liknande kan inträffa igen?

FÖRST EN ÅTERBLICK. Till hösten 1985 var det svenska kreditsystemet praktiskt taget självtätande. Riksbanken reglerade både räntor, inlåning och utlåning. Och Riksbanken var i sin tur reglerad av regeringen. Därmed var behovet av övervakning av kreditgivningen inte så stort.

Men hösten 1985 slopades regleringarna. Det var nödvändigt för att vi skulle få en kreditmarknad som fungerade i takt med den internationella omgivningen. Hur primitivt regleringssystemet var, i utformning och framför allt i tillämpning, beskriver bland andra Lars Jonung i den utmärkta översikten "Från räntereglering till inflationsnorm" (Lars Werin, red, SNS).

Och då blev Bankinspektionen (numera Finansinspektionen) viktig. Det var då bankerna för första gången sedan tjugotalet fick agera fritt på en marknad. Och då borde regeringen ha förstärkt inspektionsmyndigheten med ordentlig kompetens. Men Bankinspektionen ägnade sig mycket åt att övervaka bankernas avgifter, i tron att detta var något väsentligt.

DET GICK SOM det gjorde. Ett av skälen var att finansbolagen belånade fastigheter till 100 procent av marknadsvärdet. Bankerna var försiktigare, i de flesta fall. Men de finansierade i sin tur finansbolagen. Och de ursäktade sig efteråt med att de inte kunde bevaka finansbolagens aktivsida, det vill säga kontrollera hur pengarna investerades. Det var den bevakningen Bankinspektionen kunde och borde utövat. Skandalen på åttiotalet låg inte i avregleringarna - de var nödvändiga - utan i inspektionens misstag.

Nu är allt lugnare. Visserligen lånar hushållen alltmer; deras upplåning motsvarar cirka 40 procent av BNP och närmar sig det slutande åttiotalets nivåer. Men vice riksbankschefen Lars Nyberg förklarade i ett tal i somras (14/6) att läget inte ger skäl till oro. Bankerna är i gott skick, och fastighetsbolagen har starka balansräkningar. Att krediterna ökar kan ses som normal reflex av konjunkturlyftet.

Och för säkerhets skull har Finansinspektionen startat en översyn av hushållens krediter. Vidare har en utredning, Banklagskommittén, föreslagit åtgärder för hur en eventuell ny kris ska hanteras. Kommittén vill ha en särskild myndighet som hanterar en ny kris, detta för att funktionerna som likviditetsskapare (Riksbanken), övervakning (Finansinspektionen) och krishantering inte blandas samman.

ENLIGT KOMMITTÉN LIGGER ett "moral hazard-problem" - ett moraliskt riskspel - i att bankernas ägare och långivare vid en kris räknar med att staten utfärdar en generell garanti för bankerna; detta kan öka deras riskbenägenhet; alltså bör en statlig garanti begränsas.

Det går att argumentera längs den linjen, från den utgångspunkten.

Men med det förgångna i minnet kan vi vända på perspektivet. Vem har ansvaret om det är den ekonomiska politiken som skapat kris i betalningssystemet?

Visserligen steg kreditgivningen under slutet av åttiotalet. Men det som vållade bankerna förluster var fastighetsbolagens fall. Och det som knäckte fastighetsbolagen var realräntechocken. På kort tid steg realräntan från ungefär nollstrecket till 10-12 procent. Det hade inte hänt sedan 1921. Och denna realräntechock berodde på att överbeskattningen och löneinflationen från 1971 lett till devalveringar, om och om igen. Och de hade inom och utom landet mot slutet av åttiotalet skapat förväntningar om en ny devalvering.

Mycket kan skyllas på bankerna, men inte detta - det var inte de som devalverade fem gånger.

Vem stod för moral hazard i det här perspektivet?

Dagens Huvudledare