"När han avslöjades hade det industriella genombrottet i Sverige pågått något decennium. Många av Hamiltons klassbröder deltog i det racet, var den tidens riskkapitalister."

Greve Henning Hamilton var en man som tiden ständigt sprang ifrån. Redan 1886, när katastrofen infann sig, hade han för länge sedan ställts åt sidan.
   Han tillhörde visserligen alla kungliga akademier utom en, han innehade också höga grader i alla kungliga ordnar utom en och redan trettifyra år gammal hade han valts till lantmarskalk och ledare för ridderskapet och adeln i den svenska riksdagen.
   Några år kring 1860 var han regeringens obestridde chef. Överstelöjtnant, landshövding, talman, minister i främmande land: en gunstling och en prydnad för sitt stånd.

Men när man ser efter vilka stora frågor som tiden ställde, drog han alltid kortaste strået. Han tövade i representationsfrågan och lät Louis De Geer gå till eftervärlden. Han vågade inte säga till på skarpen åt sin konung och banade väg för J A Gripenstedt som den oförvägne realpolitikern - järnvägsbyggaren och den som 1864 avstyrde ett krig mellan Sverige och Tyskland för några danska provinsers skull.
   Säg det territorium som går upp mot en god kredit?
   Det var just den som greve Hamilton saknade. Tidigt tvangs han avyttra egendom. Han kom i svårt beroende; levde samtidigt på stor fot. Och det var egentligen inget märkligt med det. Aristokratin satte en ära i att bryta mot konventionerna och betalningsrutinerna, den var spendersam och promiskuös, när den övriga befolkningen tillhölls att vara försiktig och återhållsam.
   Den borgerliga puritanismen riktade sig just mot högadelns sedliga ofog, dess otaliga snedsprång och ekonomiska lättsinne, föreställningen om att ståndets ära kan skyla den individuella nesan i evigheters evighet amen.
   Alla visste att Hamilton hade dåliga affärer. Själv en troende fann han andra som gjorde allt för att rädda honom undan synd och straff. Samtida ansåg att hans förtjusning i kvinnor låg honom till last. Nog för att han stod en friherrinna nära, men hon var till åren kommen, och hade ett förhållande med en änkeöverstinna, men båda damerna skinnade han på pengar, vilket visade sig vara långt dåraktigare än att låta sig bedåras av deras eventuella fägring eller medlidande.
   Det var först när han hade förfalskat sin välbeställde brorsons namn på några växlar med högst ansenliga belopp som bubblan sprack - och ordnarna måste lämnas tillbaka, utträden ur akademierna begäras och en livslång landsflykt anträdas under rätt stort hymmel. Juristen Clas Göran Palmgren posthumt utgivna "Gåtan Henning Hamilton" (Atlantis, 627 s) beskriver tragedin i detalj.
   Karln borde ha skakat galler i åtta år, sluter hovrättsrådet. Men få hade intresse i ett sådant utfall. Det är lite grand som när de svenska bankerna kring 1990 såg till att tusentals kreditberoende småföretagare gick i konkurs men räddades av - den borgerligt styrda - staten till ett liv i marknadsliberal frihet. Ingen ville förstatliga bankväsendet. Fifflet fick passera.

Ett av Palmgrens konkreta bidrag till historien om Henning Hamilton är upptäckten att han var en speldjävul. I Bad Homburg och andra casinon på kontinenten förslösade han förmögenheter. När han avslöjades hade det industriella genombrottet i Sverige pågått något decennium. Många av Hamiltons klassbröder deltog i det racet, var den tidens riskkapitalister.
   Det skulle vara ett rätt roande företag att se hur många av dem som gjorde den gode greven sällskap - blottställda och vanhedrade.

Anders Björnsson