En del av de hetaste nyheterna är icke-nyheter. Som gårdagens Ekorapport om att finansdepartementet i budgeten kommer att inkludera en bilaga som ger den socialdemokratiska politiken på 80-talet, snarare än den borgerliga i början av 90-talet, skulden för 90-talskrisen.

I sak tillför det ingenting. Ingen ny analys, såvitt det går att bedöma av vad som läckt ut, och inga nya fakta. Det finansdepartementet skriver är vad varje student fått veta på grundkursen i makroekonomi de senaste åren. Det är vad i stort sett alla ekonomer är ense om. Det är så nära en självklarhet man kan komma i samtida makroanalys. Och eftersom det finns en del ekonomer på finansen vore det märkligt om de inte höll med om dessa allmänt omfattade slutsatser.

Det enda nya är att de tillåts säga det offentligt, det vill säga att finansens ekonomer inte längre, ens vid officiella uppträdanden, är belagda med munkavle i just denna fråga.

Big deal.
Tja, kanske är det det på sätt och vis. För lika ointressant som erkännandet är i sak, lika listigt är det som politiskt drag. Politik är trots allt till stor del en skuggfäktning med det självklara.

Vad kostar det att erkänna att det egna partiet gjorde allvarliga misstag i den ekonomiska politiken för 15 år sedan? Om de flesta redan vet att det är så - i stort sett ingenting. Kanske finns en och annan socialdemokratisk kampanjarbetare därute som faktiskt trott på den tidigare propagandan. Men de som inbillar sig att de är särskilt många underskattar med all säkerhet socialdemokratiska gräsrötters intelligens. Klart de vet att det blev fel. Men en god kampanjarbetare håller sig till det överenskomna budskapet.

Vad finns då att vinna på att erkänna de misstag alla redan känner till? En hel del. Det verkar storsint. Det verkar opartiskt. Det verkar ärligt. Och det skapar en bekväm distans till tidigare begångna misstag. Skulle Kjell-Olof Feldt fortfarande sitta kvar i regeringen hade det varit kinkigare. Men nu är laget utbytt och det kostar inte partiet något att hänga ut de gamla.

Med lite skicklig marknadsföring av bilagan borde regeringen kunna se till att desarmera en del av moderat favoritkritik om vem som var skyldig till vad. Att fortsätta gnälla på någon som redan erkänt sitt misstag är inte klädsamt. Särskilt om även den gnällande själv haft fingrarna i syltburken: kronförsvaret var ett kostsamt jointventure som socialdemokraterna nu har idkat viss självkritik kring, till skillnad från moderaterna som fortfarande ser episoden som något slags machoövning att stolt yvas över.

Så, med lite skickligt pr-tänkande, tar Persson Sverige ännu ett steg in i den informella enpartistaten. Inget att glädjas över, för den som gillar att se den politiska makten möta motstånd, men det är svårt att klandra den som använder sin intelligens.

Något har Persson uppenbarligen lärt sig vid alla de där middagarna med Tony Blair.

Ledaren