Konkurs eller företagsrekonstruktion behöver inte alls innebära att det förekommit skumraskaffärer. Att företag dör är lika naturligt som att nya växer upp. Avknoppningen av riskprojekt gör också att en del misslyckanden som tidigare "drunknade" i storbolagens trygga famn nu blir offentliga.

Dagens Industri har i ett par artiklar skrivit om den låga kreditvärdigheten hos bolag noterade på mindre marknadsplatser som NGM och Aktietorget. Uppenbarligen vill DI varna för de höga riskerna med mindre bolag. Det kan vara väl motiverat, men tidningen tycks också, lätt fördolt, driva tesen att det alltid är något farligt eller skumt med konkurser.
   För oss som dagligen arbetar med bolag som närmar sig eller redan befinner sig på obestånd, är dramatiken kring en konkurs ganska överdriven.
   Rent rättsligt finns det två sätt att lägga ned ett aktiebolag: likvidation eller konkurs.
   I en likvidation, reglerat i Aktiebolagslagen 13e kapitlet, lever bolaget vidare under likvidationsperioden. En likvidator träder in i styrelsens ställe och avvecklar successivt tillgångarna och betalar skulderna. Överskottet tillfaller aktieägarna.
   Många likvidationer slutar dock med konkurs, eftersom det är svårt att avveckla tillgångarna till fullgoda priser, som kan täcka alla skulder. Likvidationen har ofta föregåtts av dålig resultatutveckling med övervärderade tillgångar. Likvidatorn, ofta en advokat, ersätts då av en annan advokat, som ska reda upp såväl den gamla styrelsens som likvidatorns affärer.
   Det andra sättet är att sätta bolaget i konkurs. Bolaget upphör. En konkursförvaltare utses av tingsrätten för att avveckla verksamheten,
   Varför går ett bolag i konkurs? Misskötsel i vid mening är naturligtvis den vanligaste orsaken. Styrelsen har inte i tid parerat för konjunkturnedgångar, missbedömt marknadsutvecklingen eller investerat i alltför snabb takt under ett uppbyggnadsskede.
   Men det kan också vara så enkelt att en produktidé inte håller, eller att patent inte kan beviljas. Tyvärr sätts alltför många företag i konkurs i onödan utan att ha ansökt om företagsrekonstruktion.

Konkurs eller företagsrekonstruktion behöver inte alls innebära att det förekommit skumraskaffärer. Företag grundas, lever upp, växer och dör. Detta är naturligt.

Företagsrekonstruktören försöker förhindra alltför tidiga och onödiga dödsfall, medan konkursförvaltaren fungerar som en kombinerad obducent och begravningsentreprenör.

Varför sker då så få konkurser i stora företag? Det händer att även stora företag går i konkurs. Salénrederierna var en jättesmäll. Under inledningen av 1990-talet var Götabanken, Nordbanken, Föreningsbanken, Första Sparbanken och ytterligare massor av sparbanker rent tekniskt i konkurs, men genom inrättandet av Bankstödsnämnden bestämde regeringen att konkurser i bankbranschen inte fick inträffa.

Efter 1990-talskrisen var det kärnverksamhet som gällde. Många utvecklingsprojekt i stora bolag såldes av till nybildade riskkapitalbolag, som hanterade investeringarna i ny teknik.
   Det är självklart att riskprofiten är hög i sådana utvecklingsbolag med många misslyckanden. Dessa borde leda till fler företagsrekonstruktioner men leder tyvärr oftast till konkurser, som syns och märks.

Förr i tiden doldes misslyckandena i de stora bolagens allomfattande resultaträkningar. Nu blir det offentligt.
   För att sprida riskerna låter riskkapitalisterna notera vissa utvecklingsprojekt. Effekten har blivit att småaktieägarna numera i högre grad går direkt in i utvecklingsprojekten, medan man förr var inne via storbolag.
   Men i båda fallen drabbas ägarna ekonomiskt vid ett misslyckande, även om det inte märks så tydligt i det senare fallet.

Robert Rehbinder
Mats Emthén

Copyright