FINANSUTSKOTTET ordförande Jan Bergqvist ifrågasätter inte denna slutsats i sin replik (DN Debatt 2/9). I stället påpekar han att det var misstron mot regeringen från enskilda aktörer på finansmarknaderna och internationella organisationer som tvingade fram åtstramningspolitiken.

Detta är naturligtvis riktigt. Men misstron borde ha bemötts med argumentet att vägen till budgetbalans redan hade inletts i och med kronfallet. Att misstron aldrig bemöttes kan bero på att man inte insåg att privat sysselsättning skulle expandera. Det kan också bero på att man inte insåg budgetsaldots starka beroende av aktivitetsnivån i den privata sektorn, vilket är ett känt problem.

I och med besparingarna kom regeringen att få mycket beröm för att budgeten så snabbt förbättrades. Men det var egentligen beslutet att släppa kronan fri som var avgörande för budgetförbättringen. Åtstramningens samhällsekonomiska kostnader i form av upprätthållen massarbetslöshet och utebliven produktion var socialt och ekonomiskt oacceptabla.

MED EN MINDRE ambitiös plan. för budgetstabilisering utan neddragningar i verksamheterna, hade man hållit uppe offentlig sysselsättning och de offentliganställda hade haft en gynnsam arbetsmarknad under 90-talet. Regeringen hade samtidigt rönt uppskattning frän finansiella marknader, OECD och IMF, om än kanske inte lika översvallande.

Som Jan Bergqvist påpekar är det lätt att vara efterklok och att "Med facit i hand kan efterklokheten bli en ganska exakt vetenskap". Jag håller med. Samtidigt är det av avgörande betydelse att vi inför framtiden drar lärdom av 90-talets ekonomisk-politiska missgrepp. Ytterst syftade min artikel till just detta.