Inlägg av Peter Smedman vid seminarium den 9 maj 2000 om bank- och finanskrisen

Inför vårt seminarium önskar jag återge några högst personliga tankar kring den tid då det var ytterst nära att Sveriges ekonomi kollapsat. Prologen var yster med en kapplöpning mellan bankerna om att ge fina "sidoförmåner" till de kunder som vågade låna mest. En bank lovade t.o.m. presenter på NK om låneribban låg tillräckligt högt. I bakgrunden fanns ett sjukt skattesystem som var närmast fientligt mot allt seriöst sparande.

Så kom smällen hösten 1990 med Allhus och Nyckeln och därefter föll finansbolagen och fastighetsbolagen som käglor. När Allhus fick den tveksamma äran att inleda krisen skrev jag till de ledande bankcheferna och varnade för den uppkomna situationen. Jag berättade då också om den norska finanskrisen några år tidigare och pekade på hur de norska bankerna hade bildat fastighetsbolag som kunde ta över fastighetsbestånd med svaga ägare. Få svarade på min skrivelse.

Jag vill med detta inte påstå att bankerna inte var förvarnade men troligtvis förstod varken de eller jag vidden av den annalkande katastrofen.

Nästa minnesbild är när jag fick ta hand om delar av Hans Thulins forna imperium, fastighetsbolaget Granaten, som då var pantsatt till Nyckeln. Detta bolag hade ett "koncernchefskontor" i Salénhuset i Stockholm. När jag kom dit i samband med betalningsinställelsen kunde jag blicka på en exklusiv veteranbil av märket Bugatti i fönstret och över hissen i entrén hängde Dardels "Den döende dandyn". På huvudkontoret i Göteborg hängde ett bildgalleri av inköpta och försålda fastigheter i Granatenkoncernen med en redovisning om värdeökningen per kvartal som om de vore "kedjebrev"!

När sedan regeringen fick upp ögonen för den annalkande katastrofen bildades med statliga stödmedel och lån ett system som innebar att de banker som var värst utsatta blev uppdelade i ett "A-lag" och ett "B-lag" Till det senare överfördes ensidigt de låntagare som bedömdes ha små möjligheter att överleva. Sedan började en veritabel slakt av de företag som bankerna inte ville stötta. Kort efter det att Nordbanken delats upp på detta sätt fick jag träffa delar av den dåvarande ledningen för Securum. Som chef för Ackordscentralen med uppgift att rädda företag undan konkurs fick jag tydligt inpräntat att man från Securums sida hade "ett närmast ayatolliskt synsätt på konkurser. Allt som kunde gå i konkurs skulle också försättas i konkurs!" Sedan hade vi på Ackordscentralen en närmast hopplös uppgift att övertyga bankerna om att ackord också kunde tillämpas i avvecklingar. Några större bolag kunde räddas efter underhandsuppgörelser och ackord - bl.a. Anderssons, Allhus och Alexanderssons.

Jag tror att det som upprörde mig mest under denna krisperiod var den många gånger hårdhänta hanteringen av de låntagare som bedömdes som svaga. I det ögonblick de "föstes över" till en krisbank var oftast loppet kört för företaget och många gånger också för företagsledaren/ägaren genom obegränsade borgensåtaganden.

Sjuka värderingsprinciper av fastighetsbestånd samt lån upptagna i utländsk valuta var ofta förekommande orsaker till att bankerna valde konkursalternativet. Vi fick en tillströmning av konkursförvaltare som inte alltid hann med att undersöka vad som gagnade fordringsägarna bäst - en kritik jag även själv får ta på mig.

I spåren fick vi också många gånger oseriösa spekulanter av konkursmassorna. Det var en gigantisk förmögenhetsförstöring och förmögenhetsöverflyttning som skedde under nittiotalets första hälft.

Snart kunde också konstateras att det glada åttiotalet också hade lagt grogrund för en mycket omfattande ekonomisk brottslighet som också tyvärr gick att spåra i bank- och finansbolagssystemen. Statens hantering av detta fundamentala samhällsproblem var upprörande. Åklagare och poliser fick inga resurser att utreda. Anmälningarna blev "hyllvärmare" och uppenbara misstankar om brott försvann i "preskriptionens dimma". Jag minns själv ett upprörande fall i ett finansbolag där ledningen erkände oegentligheterna för mig och en advokat. Trots detta blev det inget åtal! Medborgarnas samhällsmoral påverkades mycket negativt av makthavarnas slapphet.

Att omvandla en ackordscentral till det som närmast kan kallas en "konkurscentral" var också frustrerande. Vi försökte på många sätt förmå regering och riksdag att ge oss bättre instrument än den trubbiga konkurslagen. Reformeringen av ackordslagen gick ytterst långsamt och det var svårt att övertyga bankerna om vikten av ett annat synsätt på förmånsrätten i konkurs - ett problem som består än idag.

När det gällde krisbankernas hantering av sina ofrivilliga kunder är min uppfattning att mycket hanterades bra med beaktande av de hårda direktiv som utfärdades av regeringen. Även om det finns utrymme för allvarlig kritik mot krisbankerna för dess hantering av enskilda fall måste konstateras att de uppnådde ett förhållandevis gott resultat.

Kritik måste också riktas mot den dåvarande regeringens sätt att följa upp vad som hände i krisbankerna. En fråga värd att ställas är om den snabba avvecklingstakten av nödlidande engagemang påverkades av att några krisbanker tillämpade lönesättning till vissa tjänstemän som var relaterat till bl.a. snabbheten i avvecklingen. Vidare skulle jag vilja ha bättre belyst Bankstödnämndens roll - koncernmoderbolag till både Retriva och Securum! Vi kanske får svar på dessa frågor idag.

Stockholm 2000-05-09

Peter Smedman