Konkurslagstiftningen och reglering av bankverksamhet utgör en helhet som bör förstås i ett sammanhang. Det måste till ett helhetsgrepp om vi verkligen vill lära av bankkrisen och därmed förbättra företagsklimatet i Sverige, skriver ekonomiprofessorn Clas Wihlborg.

1992 var det året då kreditförlusterna i bankerna formligen exploderade. Redan två år senare var det värsta över för bankerna tack vare en statlig garanti, deprecieringen av kronan och inte minst bankernas höga intjäningsförmåga. Mer eller mindre nödlidande lån hade i flera fall sålts till separata enheter såsom Securum och Retrieva med uppgift att avveckla fordringarna med snabbhet och maximal återvinning av värden. Följderna blev mer långvariga för många företagare, som förlorade sina företag, och för domstolarna, som måste handskas med anklagelser att bankerna orättmätigt brutit kreditlöften och övertagit företag och säkerheter. Bitterheten bland företagare är fortfarande stor särskilt som domstolarna i stort sett alltid stödde bankerna.
   Jag vill hävda att det finns anledning att utreda närmare om vi har ett finansiellt och rättsligt system som möjliggör en socialt sett effektiv och rättvis lösning på företags finansiella problem i kristider såväl som under normala förhållanden. Vi kan vara säkra på att ekonomiska kriser med stora förluster för bankerna återkommer i den globaliserade ekonomin. Trots att den svenska modellen för lösning av krisen internationellt betraktas som effektiv och framgångsrik har lärdomarna från krisen hittills framför allt fokuserat på det svenska banksystemets stabilitet. Förbittringen bland företagare bör inte negligeras i dessa tider då företagandets villkor betraktas som en nyckelfråga för ekonomisk tillväxt.

Låntagare och långivare
Relationen mellan banker och företag regleras i lagstiftning angående bankverksamhet och konkurs, av regler för tillsyn av och risktagande i banker, och inte minst i sedvänja och kontrakt. Traditionellt har den informella länken mellan långivare och låntagare varit stark i Sverige med husbanker för företag som en manifestation av detta.
   Det som framför allt tyder på att en stor mängd konkurser under krisen drabbade livskraftiga företag är att konkurserna i många fall förklaras av att företagen inte kunde producera ytterligare säkerheter för lån, då värdet på existerande säkerheter framför allt i fastigheter föll drastiskt med början 1991.
   Konkurs eller ”försäljning” till en symbolisk krona blev ofta en realitet då nya säkerheter krävdes även i fall då företagen skötte betalningarna på lånen.
   Det fanns stora olikheter mellan bankerna i deras sätt att handskas med bristande säkerhet för lån. En bank gav ofta ”in -blanco-krediter” utan säkerhet men till lite högre ränta. Detta beteende kan förväntas av en husbank utan att det är specificerat i kontrakt då låntagarens betalningsförmåga på sikt förväntas vara acceptabel. De andra storbankerna i Sverige var mer benägna att antingen försätta låntagare med otillräckliga säkerheter i konkurs för att därmed överta de tillgångar som erbjudits som säkerhet, eller att utan konkurs köpa låntagares företag till en symbolisk krona. På detta sätt omfördelades en enorm förmögenhet till bankerna eller närstående företag..
   En intressant frågeställning är varför bankerna så ofta bröt det oskrivna ”husbankskontraktet” under och efter bankkrisen. Det kan finnas legitima såväl som icke-legitima skäl för en husbank att bryta de informella kontrakten. Bröts kontrakten för att finansinspektionen skärpte kraven på hur fastigheter skulle värderas (FFFS 1991,10) med följden att säkerheternas bokförda värden sjönk ytterligare?
   Enligt observatörer var en bank ovillig att acceptera de nya bedömningsgrunderna under krisen. Detta tyder på att banken i vissa fall önskade fortsätta kreditgivningen med säkerheter med förväntan att värdena på dessa skulle återhämta sig. En annan möjlighet är att banker sa upp lån på grund av att de hade förlorat förtroendet för ledningarna för många företag. I dessa fall skulle man dock vänta att företagarna förvarnats.
   En tredje möjlighet, som knappast är legitim, är att bankledningen såg en möjlighet att komma över fastigheter till vrakpriser under en tid då marknadspriser knappast ens existerade i förväntan att fastighetspriserna skulle återhämta sig. En fjärde möjlighet är att bankledningen sett en möjlighet att ”komma åt”en illa omtyckt eller obekväm låntagare.
   Det intressanta är att relationerna mellan låntagare och långivare sedan länge varit så informella att ingen av dessa förklaringar kan uteslutas. När företagarna hävdade att kreditlöften brutits inför domstolarna borde det därför ha varit domstolarnas uppgift att försöka förstå varför informella kreditlöften brutits. Sådana löften torde av sedvänja ha legat i husbanksrelationen och kanske därmed ha varit bindande så länge låntagarna skötte sina betalningar.
   Det är uppenbart från rättsfall att domstolarna helt enkelt gav bankerna tolkningsföreträde beträffande anledningarna till att lån hade sagts upp. Eftersom kontrakten till sin natur var så lösa och i hög grad baserade på praxis är det anmärkningsvärt att domstolarna inte lade ner mer möda på att försöka tolka kontraktsrelationerna mellan banker och företagare.
   Detta är än mer anmärkningsvärt med tanke på de oerhört stora värden som stod på spel. Den misstanke, som infinner sig är att domstolarna helt enkelt inte hade kompetens att tolka något annat än det som formulerats skriftligt i kontrakt. Dock var endast en mindre del av en komplicerad relation mellan företag och banker specificerade i skrift. Naturliga frågor tio år senare är om kontrakten förändrats efter krisen och om domstolarnas uppgift och kompetens förändrats?
En annan aspekt på lagstiftningen är att om en bank säljer en låntagares säkerhet, som erhållits vid utebliven återbetalning, till ett högre pris än det ursprungliga lånebeloppet skall överskottet gå tillbaka till låntagaren. Finns det en tidsgräns för denna princip? Vad händer om banken säljer en kredit med säkerhet till ett annat företag, eller, som i Securum fallet, Nordbanken ”sålde” krediter till bokföringsvärde till Securum och Securum sedermera sålde säkerheterna till högre priser än lånebeloppen?
   Förfaller de ursprungliga låntagarnas rätt så fort krediter med dess säkerheter fått nya formella ägare? Säkert är att en stor mängd fastigheter, som användes som säkerheter, steg i värde efter bankkrisen långt utöver de ursprungliga lånebeloppen och att låntagarna, som förlorade sina fastigheter, inte sett något av denna värdeökning.