Bertil Södermark var anmäld som deltagare  vid seminarium om bankkrisen den 9 maj 2000 men uteblev. I stället inför Bankrättsföreningens hans utredning om Nordbanken

1. Inledning
2. Förvärvet av Carnegie (CFK)
3. Norra Nordbanksförvärvet
4. Kreditförlusterna
5. Allmänt om krediter till stora finansbolag
6. Bristerna i kredithanteringen
7. Kreditprövningen
8. Bedömning av säkerheter
9. Uppföljning och hantering av krediter
10. Särskilt angående reserveringar för kreditförluster i Norra Nordbanken
11. Fusionen
12. Ansvarfrågor

1. Inledning

Styrelsen för Nordbanken gav i september 1991 undertecknade Bertil Södermark, Nils-Axel Frisk och Einar Wanhainen i uppdrag att granska händelseförloppet i några större företagsförvärv för bankens räkning, vilka förvärv inte motsvarat förväntningarna, samt händelseförloppet vid beviljandet av krediter, som har lett till. särskilt stora förluster.

Vi har redovisat vårt  uppdrag i en till styrelsen överlämnad promemoria. Vi har härvid också blivit ombedda att sammanfatta promemorians innehåll.

2. Förvärvet av Carnegie (CFK)

PKbanken hade alltsedan 1974 systematiskt arbetat med att förändra och komplettera affärsstrukturen på ett sådant sätt att koncernen skulle bli ett fullvärdigt bankalternativ. 1988 hade banken marknadsandelar på 15-25 % inom flertalet verksamhetsområden. Bankens andel av fondhandeln var emellertid mycket låg, endast 2-3 %. Banken hade tidigare försökt att bygga upp en egen fondsida, men detta hade misslyckats.

Alternativet att förvärva en fondkommissionär framstod därför såsom naturligt och CFK var den mest intressanta kandidaten.

Vi har inte funnit anledning att erinra mot bankens strategi eller det underlag, som förelades styrelsen. Styrelsen var väl medveten om, att det diskuterade prisat, 2,7 miljarder kronor, var mycket högt och att riskerna med förvärvet var stora. Banken köpte ett kunskapsföretag och det var avgörande att personalen kunde behållas CFKs resultat hade sin grund i en gynnsam börskonjunktur. En förutsättning för att det höga priset skulle kunna accepteras var att förvärvat kunde ske genom apportemission - genom ett byte av Carnagie-aktier mot nyutgivna aktier i PKbanken. Det verkliga priset för CFK för PKbankens aktieägare var således inte det värde parterna angett i avtalet, utan i stället det värde på PKban3csaktien, som marknaden efter förvärvet skulle sätta. Förvärvet innebar således icke någon finansiell påfrestning för banken och den s.k. pooling-metoden kunde användas vid konsolidering av CFR, vilket många framhållit var en förutsättning för att villkoren trots riskerna skulle vare acceptabla. Metoden innebär, förenklat uttryckt, att "goodwill" elimineras omedelbart mot "överkursen" vid apportemissionen.

Priset sades motsvara ett p/e-tal på 16-17 efter skatt och beräknat på prognosen för 1988 uppgick p/e-talet till 14-15. Analyser upprättades rörande förräntningen på köpeskillingen, vilken enligt styrelsen skulle motsvara vad som kunde uppnås genom alternativa placeringar. Substansvärdet i CEK sades uppgå till 789 miljoner kronor.

De formella besluten om förvärvet togs såväl av regering som riksdag samt slutligen av PKbankens aktieägare på bolagsstämma dan 21 juni 1988.

Vi har funnit att Christer Zetterberg hade erhållit uppgifter, som borde tolkas som att det fanns möjlig konkurrens vid förvärvet av CFK och att detta utgjorde en svårighet för vidare prisförhandlingar.

Bankledningen och styrelsen insåg de särskilda svårigheter, som förelåg att på lång sikt behålla de mest kvalificerade mäklarna i verksamheten. I detta hänseende togs en medvetet hög risk i belysningen av det höga p/e-talet. Christer Zetterberg hade visserligen fått någon slags försäkran från personalen i CFK, att de inte skulle sluta, men frågan löstes inte långsiktigt. Vi har respekt för de särskilda svårigheter, som må ha förelegat för en sådan långsiktig lösning. Även beträffande den mer svårbedömda risken för vikande omsättning på börsen, som skulle påverka omsättning och resultat i CFK har styrelsen och aktieägarna varit väl medvetna om en hög risk. Riskerna måste också varit uppenbara för aktieägarna, som ändå accepterat förvärvet, och därför ytterst själva har ansvar för beslutet som togs på bolagsstämman den 21 Juni 1988. Det förtjänar också att anmärkas, att förvärvet tillstyrktes av revisorer och bankinspektion, regering och riksdag.

Förvärvet av CFK omfattade också ett i England verksamt företag, Carnegie International Limited (CIL). Såsom skäl för förvärvet av CFK åberopades bland annat den möjlighet som förvärvet gav till internationell verksamhet.

Frågorna om anställnings förhållandena för nyckelpersonalen i England synes inte ha ägnats tillräcklig uppmärksamhet vid presentationen av förvärvet. Även om PKbanken kan sägas ha tagit en övervägd risk vad gäller nyckelpersonalen vid CFK, synes förhållandena beträffande personalen vid CIL över huvud taget inte ha uppmärksammats, analyserats eller beaktats. CFK hade kort tid före bankens förvärv av CFK köpt de utestående 25 % av aktierna i CIL, varvid löne- och bonusfrågor inte tycks ha fått någon lösning. Det ligger också nära till hands, att de vitt skilda värderingsmetoderna, som tillämpades vid PKbankans förvärv respektive CFKs förvärv av utestående aktier i CIL skulle ge upphov till missnöje bland de, anställda säljarna av CIL-aktier. En möglig ogynnsam utveckling av förhållandena i CIL borde alltså ha förtjänat större uppmärksamhet.

Detta ledde så småningom till att CFK fann sig föranlåtet att, samtidigt som personalfrågorna i CIL i princip reglerades intill utgången av 1992, åter överlåta ca 50 % av aktierna i CIL till ledande befattningshavare. Överlåtelsen skedde till synligt substansvärde beräknat, på bokslutet den 31 december 1988. Enligt promemorior, som upprättats av Coopers and Lybrand (och som Phoenix Securities sagt sig inte ha någon invändning mot), motsvarade värdet också ett "market value" beräknat på CILs avkastning i förhållande till andra särskilt angivna jämförelseobjekt.

Beslut om överlåtelsen fattades på bolagsstämma i PKbanken den 22 mars 1989 (enligt dan s.k. LEO-lagen).

Vi har haft förståelse för den affärsmässiga bedömningen att ledande personal borde ha ett visst ägarintresse i bolaget, men vi har uttalat vissa erinringar mot, presentationen av villkoren på bolagsstämman.

3. Norra Nordbanksförvärvet

PKbankens kontorsnät var i mitten på 1980-talet mycket mindre än SEBs och SHBs. Att bygga ut det egna kontorsnätet bedömdes inte såsom ett praktiskt genomförbart alternativ till att förvärva en bank. En utbyggnad av samarbetet med posten utgjorde inte heller en realistisk väg för att nå bankens målsättning att förstärka positionen på företagsmarknaden. Andra bankförvärv hade tidigare övervägts och det måste anses vara klarlagt, att förvärvet av Norra Nordbankan var av strategisk betydelse för PKbanken.

Den stora missräkningen vid förvärvet av Norra Nord Nordbanken under hösten 1990. Det behöver knappast sägas, att det inte av Norra Nordbankens årsredovisningar eller i övrigt av delårsrapporter, som förelåg innan PKbankens förvärv, framgick att kredit, förlusterna kunde vara av den storleksordning, som senare kom att visa sig vara fallet. Visserligen synes ingen analys ha gjorts av Norra Hordbankens kreditportfölj

eller varför Norra Nordbanken hade så god lönsamhat. Av särskild betydelse är därvid att banksekretessen och fondbörsens regler lade hinder i vägen för något slags "dua dilligence-förfarande" och PKbanken har för analysen varit hänvisad till den offentliga informationen. Till detta kommer att förvärvet beslutades under tidspress, som svårligen skulle ha medgett någon närmare analys av kreditengagemangen; SEB hade lagt ett bud som var mer fördelaktigt. Det finns emellertid inget som tyder på att en sådan närmare analys - som alltså inte grundats på ett djupgående och omfattande due dilligenceförfarande - hade kunnat ge underlag för att tro att kreditförlusterna skulle vara i närheten av den omfattning, som de senare visat sig vara.

Det föreligger därför inte någon anledning att rikta kritik mot ledningen i PKbanken eller styrelsen för själva förvärvet av Norra Nordbanken.

Vad sedan gäller ledningens, styrelsens och revisorernas i Norska Nordbanken ansvar för de uppgifter, som lämnades till PKbanken enligt tillgängliga årsredovisningar och revisionsberättelser, bedöms dessa nedan i samband med generella iakttagelser av kreditgivningen.

4. Kreditförlusterna

Vi har granskat ett antal större kreditarrangemang såväl i Norra Nordbanken som i PKbanken och som givit upphov till betydande reserveringsbehov.

Vi har härvid också försökt att bedöma orsakerna till bank- och finansbolagskrisen och funnit anledning att i allt väsentligt instämma i de slutsatser ambassadören Kurt Malmgren redovisat i departementspromemorian DsFi 1991:77. I denna har särskilt understrukits den kraftiga likviditetsuppbyggnaden i ekonomin under 1970- och 1980-talen, avregleringen av den finansiella verksamheten, den kraftiga tillväxten såväl antals- som volymmässigt av finansbolagen, en vä1dig kreditefterfrågan, inte minst från hushållssektorns sida, ett skattesystem som i stor utsträckning uppmuntrade lånefinansierad konsumtion och lånefinansierade investeringar i realtillgångar, tillgång till outnyttjade säkerheter genom värdestegring på fastigheter, aktier och andra liknande tillgångar. Malmgren har också pekat på en tidigare i det närmaste okänd utpräglad kundorienterad och aktivt säljande attityd på den svenska kreditmarknaden. De traditionella försiktighetsprinciperna förbisågs eller lämnades mindre utrymmen i strävan att åstadkomma ökande volymer och resultat.

Vår granskning av kreditärendena har qivit anledning till kritik av såväl formell natur som avseende bristande förutseende rörande den ekonomiska bedömningen. Dessa synpunkter har redovisats vid varje särskilt ärende och även lagts till grund för den nedan angivna generella bedömningen. I dessa sammanhang vill vi också understryka, att kritiken främst riktar sig mot vissa kontorsenheter i huvudsak i storstad.

Sammanfattning och bedömning

5. Allmänt om krediter till stora finansbolag m.m.

Det urval av engagemang, som vi har studerat, visar att de betydande kreditförlusterna i Nordbanken är en följd av ett flertal skilda och i vissa fall samverkande orsaker. Det råder ingen tvekan om att den viktigaste orsaken till de stora samlade kreditförlusterna, såväl i Nordbanken som i hela svenska banksystemet, är utvecklingen på finans- och fastighetsmarknaderna.

Kreditgivningen till finans- och fastighetsbolaget har -  i vart fall då det gäller de större företagen inom dessa sektorer, som också representerar de största kreditförlusterna -  i stor utsträckning byggt på ett förtroende för de låntagande företagen. BRL och bankens instruktioner ger ett utrymme för kreditgivning utan betryggande säkerheter till företag som kan anses säkra, eller för vilka banken på objektiva grunder kan hysa särskilt förtroende.

Enligt vår uppfattning finns det åtskilliga omständigheter som talar för att de större finansbolagen, vid tiden för bankens kreditgivning, med visst fog har kunnat betraktas som låntagare, till vilka krediter har kunnat beviljats utan säkerhet enligt BRL. För det första har finansbolagen varit föremål för tillsyn från finansinspektionen, vilket i sig borgat för att uppenbara missförhållanden i finansbolagen icke borde förekomma utan reaktioner. Den efter 1987 genomförda auktorisationen har varit ägnad att stärka marknadens förtroende för finansbolagen. De börsnoterade finansbolaqen har också varit underkastade Stockholms Fondbörs regler och tillsyn. Finansbolagen har dessutom, fram till 1990, uppvisat goda rörelseresultat och har också åtnjutit aktiemarknadens förtroende. I finansbolagens årsredovisningar har icke förekommit anmärkningar i revisionsbe1ättelser mot styrelse eller ledning. De större finansbolagen har slutligen haft ägande Och styrelser, som haft marknadens förtroende.

Det framgår av utredningen att det visserligen, särskilt i Norra Bordbanken, funnits indikationer på att kreditgivningen i finansbolagen varit vidlyftig. Dessa varningssignaler har dock främst gällt medelstora finansbolag, som banken refinansierat mot säkerhet i reverser och leasingkontrakt. Någon indikation på ett kreditgivningen i de större finansbolagen skulle vara förenad med stora risker hade, såvitt vi känner till, inte framkommit vid tiden för bankens kreditgivning. De rapporter, som internrevisionen i Norra Hordbanken gav till ledningen, ledde också till ett arbeta inom Norra Nordbanken, som syftade till att banken skulle bli kvitt de mindre finansbolagsengagemangen.

Beträffande kreditgivningen till fastighets- och aktieförvärv och projekt har PKbanken och Norra Nordbanken till allra största del iakttagit de säkerhetskrav, som har varit uppställda och under lång tid accepterade bland svenska banker, nämligen att lån skall ges mot säkerhet inom 75 % av marknadsvärdet av fastigheten och för aktier till av bankföreningen fastställda belåningskurser. Vissa anmärkningsvärda undantag förekommer dock där, såväl PKbanken som Norra Nordbanken har accepterat pantsättn5ng av aktier i fastighetsförvaltande, ej noterade, bolag i strid mot kreditinstruktioner. De stora förlusterna på fastighetsengagemang beror dock huvudsakligen på att marknadsvärdena på fastigheter var högt uppdrivna och att bankens övre gräns för belåning av fastigheter, d v.s. 75 % av marknadsvärdet, inte har utgjort en tillräcklig säkerhetsmarginal vid det kraftiga prisfallet på fastigheter.

Vår genomgång av kreditengagemangen visar också att banken i ett flertal ärenden borde haft klart för sig att låntagaren inte haft tillräcklig avkastning på den investering, som finansierats av banken, för att betala fråntar men att kredit trots detta beviljats. Banken synes i stället ha grundat sin kreditgivning på en förväntning om framtida värdetillväxt. Det kan ifrågasättas, om en sådan kreditgivning varit förenlig med BRLs regler.

Kreditgivning till låntagare, som är beroende av framtida värdetillväxt för att kunna betala räntor och amorteringar, är knappast förenlig med ordalydelsen av BRL 2:13, d.v.s. att kredittagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra lånebindelsen. Mot detta står emellertid det förhållandet att fastigheter och aktier under hela senare delen av 1980-talet var föremål för värdetillväxt, vilket medförde att de högbelånade fastighetsspekulanterna, genom omsättning av fastighatsbeståndet, utan märkbara svårigheter klarade av att betala såväl räntor som amorteringar. Dessa återkommande exempel på lyckosamma spekulationsaffärer synes ha lett till en mer liberal tillämpning av BRL i detta avseende inom hela banksystemet, som grundades på en tilltro till fastighetsmarknaden under denna tid. Vare sig bankernas revisorer eller bankinspektionen synas heller ha invänt mot kreditgivningen. – Problemet med otillräcklig cashflow har förvisso uppmärksammats och ifrågasatts i PKbanken, men de som ifrågasatt kreditgivningen har inte vunnit gehör förr sina ståndpunkter.

Det föreligger ett samband mellan krav på en betryggande säkerhet och på att låntagaren på goda grunder skall kunna betala låneförbindelsen, som inte i tillräcklig utsträckning övervägts vid kreditgivningen. Vid bestämmande av säkerhetskravet har man utgått från att låntagaren har förmåga att betala räntor och amorterinqar. Om kredittagaren, redan när krediten tas, inte har sådan förmåga och säkerheterna från början utnyttjats till fullo, d.v.s. till maximala belåningsvärdet, bör det stå klart redan vid kreditgivningen, att banken inte har säkerhet för 1öpande räntor. Banken har därför i själva verket givit ett blancoengagemang avseende 1öpande räntor, som redan när krediten gavs borde ha analyserats. Det är alltså klart att bankens säkerhetskrav inte har varit avpassat till kreditgivning, som byggt på framtida värdetillväxt i de fall där säkerheterna utnyttjats till fullo redan från början.

6. Bristerna i kredithantering

Som ovan sagts är det klart att Nordbanken uppvisat klart högre kreditförluster än vad SEB och SHB hittills redovisat. Av detta förhållande kan man dra den slutsatsen, att Nordbankens kreditförluster har andra förklaringar än utvecklingen av samhällsekonomin och finans- och fastighetsmarknaden. En väsentlig förklaring till att Nordbanken uppvisar jämförelsevis större kreditförluster än SEB och SHB torde vara, att Nordbanken haft en större andel av sin utlåning till kunder på fastighets- och aktiemarknaderna. En annan förklaring Kr att kredithanteringen i vissa fall haft påtagliga brister.

Såvitt vi känner till har såväl PKbanken som Norra Nordbankens instruktioner för kreditgivning och regler för värdering av säkerheter varit uppbyggda på i stort samma sätt som SEBs och SHBs instruktioner. Av detta kan man med fog dra den slutsatsen, att kreditförlusterna, till den del de inte är att hänföra till den samhällsekonomiska utvecklingen, inte kan förklaras med att styrelsen brustit i sin skriftliga instruktionsgivning. - Detta innebär inte att organisationen för kreditgivning och instruktioner och riktlinjer inte kan förbättras. - Det avgörande för kvaliteten på kreditgivningen och uppföljningen av kred1ter synes i stället vara att hänföra till med vilken kompetens kreditprövningen utförs och den respekt för grundläggande regler och instruktioner som finns inom organisationen.

Utredningen visar att Norra Nordbankens internrevisorer under åren 1988 och 1989 vd åtskilliga tillfällen rapporterat om synnerligen allvarliga brister beträffande ordningen på vissa av bankens kontor, i synnerhet i Stockholmsområdet. Rapporterna ger vid handen att respekten för instruktioner på dessa kontor varit låg och att klara brister i kompetens och noggrannhet förelåg. Med hänsyn till lånedeligationen inom banken har styrelsen och bankledningen haft ett ansvar – som inte kunnat delegeras enligt BL – för att noggrant följa upp att rapporterade brister i organisationen rättades till och att kreditgivningsrätt inte delegerades till tjänstemän, för vilka styrelsen rimligen inte kunde ha förtroende. Styrelsen har uppenbarligen inte tagit tillräckligt allvarligt på de

ådagalagda bristerna och de åtgärder, som trots allt
 vidtagits, har inte varit tillfyllest får att hålla kreditförlusterna på en acceptabel nivå.

Vi har nedan sammanfattat våra intryck av de brister, som vi iakttagit i kredithanteringen, och andra faktorers som bidragit till kreditförlusterna.

7. Kreditprövningen

Utöver iakttagelserna att kreditgivning har grundats på antagen framtida värdetillväxt, har vi kunnat notera att prövningen av låntagarens förmåga att betala räntor och amorteringar haft påtagliga brister. Bristerna har varit särskilt accentuerade i Norra Nordbanken och det är klarlagt, att Norra Nordbankens styrelse genom internrevie1onens rapporter fått klart för sig att det fanns åtskilliga kontor, koncentrerade till Stockholmsområdet, som eftersatte prövningen i detta avseende bl.a. genom att underlåta att infordra bokslut för kunderna. Det är dessutom vårt intryck, att man inom PKbanken och Norra Nordbanken inte tillräckligt kritiskt studerat det material, som banken erhållit från kunderna, och banken har i flera fall tagit tämligen lätt på det förhållandet att stora låntagare inte kunnat visa positiva rörelseresultat. Det är självfallet mycket svårt att utfärda generella instruktioner för prövningen av en låntagares betalningsförmåga, utan kvaliteten på prövningen i detta avseende fa11er tillbaka på kompetensen hos den som gör analysen. – Omsättningen av personal på kontoren i Stockholms- och Göteborgsområdena har varit mycket hög och såväl PKbanken som Nordbanken har därför på många kontor haft personal, som haft ingen eller mycket ringa erfarenhet av arbete på bank. Detta har varit en bidragande orsak till att kreditprövningen i många fall brustit. Detta förhållande och, i synnerhet, Norra Nordbankens säljinriktade attityd och fixering vid s.k. I/X-tal (intäkter dividerat med kostnader) har medfört att riskerna i den växande kreditportfö1jen ökade.

I flera fall har vi kunnat konstatera, att krediter har beviljats personer med tvivelaktigt förflutet. Detta tyder på att brister förelegat i kontrollen av låntagarnas person och seriositet. Kravet på insats av riskkapital från låntagaren har i många kreditärenden varit i det närmaste obefintligt; banken har t.o.m. gett kredit även för detta ändamål och därigenom stått hela risken. Det är också påtagligt i ett antal ärenden vi granskat, att f.d. bankanställda har ingått i ledningen eller styrelsen för bolag som beviljats krediter och det synes som om detta gynnsamt påverkat möjligheterna att erhålla lån.

8. Bedömningen av säkerheter

Vad beträffar prövningen av säkerheter är följande att säga.

Kreditgivningen mot säkerhet i fastigheter har regelmässigt skett med stöd av värdeutlåtanden utfärdade av fristående värderingsmän. Det ligger, vid en eftersyn av engagemangen, nära till hands att ifrågasätta riktigheten av många fastighatsvärderingar. Det skall dock sägas att värderingarna följt fastighatsmarknadens utveckling med allt lägre avkastningskrav, ytterst grundade på antaganden och förväntningar på inflation, och att värderingarna många gånger redovisat de underliggande kalkylerna. Vi har fått det intrycket, att banken i viss mån blivit offer för att bankens värdering av säkerhet i fast egendom blivit så väl känd för den oseriösare delen av kredittagarna, att de utan större svårighet har kunnat presentera värdeutlåtanden, som formellt sett uppfyllt bankens säkerhetskrav, men som byggt på orealistiskt låga avkastningskrav eller hyresavtal, som varit mer eller mindre skenavtal. Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits i detta avseende, är det vår uppfattning att prövningen av säkerhet i form av fastigheter måste ske mer nyanserat än enbart utifrån en utomstående bedömning av marknadsvärdet. Sålunda måste, förutom cashflow, ett stort antal övriga faktorer gås igenom för att få en fullständig bild av säkerheten.

9. Uppföljning och hantering av krediter

Som ovan nämnts har, i synnerhet, Norra Nordbanken visat klara brister i uppföljning och säkerhetshantering och detta synes i stort ha sin grund i bristande bemanning på back-office-funktioner, bristande kompetens hos personal på tidigare nämnda kontor och viss avsaknad av riktlinjer då det gäller hantering av vissa säkerheter. Vidare har vi, då det gäller kredituppföljningen, kunnat konstatera att banken inte tagit tillräckligt allvarligt på att kredittagare visat förlustsiffror och att detta inte har lett till en skärpning av bankens attityd till kredittagaren och en höjd uppföljningsnivå. Vi har funnit exempel på att banken blivit informerad om att koncerner genom vad som kan betraktas som internöverlåtelser förstärkt sitt resultat utan att ta detta som en signal för att engagemanget förtjänade en skärpt bevakning.

10. Särskilt angående reserveringar för kreditförluster i Norra Nordbanken

Utredningen visar att Norra Nordbanken under 1989 uppmärksammats på vissa engagemang, som krävt ställningstagande rörande reserveringar i bokslutet för 1988, delårsbokslutet för 1989 och bokslutet för 1989 och att bankledningen har valt att reservera mindre belopp än vad som föreslagits av revisorer eller vad som indikerats som förlustrisker i utredningar av utomstående företag. Vi har inte funnit att den argumentation, som anförts till stöd för en lägre reservering, har varit helt övertygande. Det finns däremot inget som tyder på att bankledninqen – som borda ha insett att riskerna kunde vara större än reserveringarna – haft vetskap om att engagemangen skulle slutligen komma att medföra förluster i den storleksordning, som senare visat sig vara fallet.

Vad banken rimligen kan räkna med att vinna i en skadeståndsprocess mot enskild person är helt försumbart i förhållande till de totala kreditförlusterna. Bankens totala ställning och egna kapital skulle således i bästa fall inte annat än mycket marginellt påverkas i positiv riktning för den händelse bankens talan skulle vinna framgång. Erfarenheterna från liknande mål visar också att rättegångskostnaderna för processar blir betydande och närmar såg vad som realistiskt kan utkrävas i ansvar från en enskild styrelseledamot. Det är också tveksamt om en ansvarstalan positivt skulle påverka bankens goodwill. En process mot någon enskild styrelseledamot skulle också komma att ta tid och resurser i anspråk internt inom banken. Resurser som, enligt vad som anförts ovan, krävs för att begränsa förlusterna i bankens samlade kreditportfölj.

Stockholm den 30 mars 1992