Efter att ha läst  den fd bankminister Bo Lundgrens svar till Mats Lönnerblad kan jag inte underlåta att få lämna följande tillägg och hoppas liksom många andra samhällsmedborgare att vi skall sluta att gå baklänges in i framtiden utan vända oss om och ta tag i de problem som skapats samt finna korrekta lösningar.

"Vi räddade bankerna ur krisen, menar den fd bankministern Bo Lundgren "

"en spekulation i främst fastigheter menar den fd bankministern Bo Lundgren"

Fastigheter har under alla tider varit ett av de investeringsobjekt som placerare vänt sig till med anledning av den långsiktigt goda utvecklingen och en ofta  god avkastning på insatt kapital. Naturligtvis finns där en del aktörer som agerar med korta affärer i fastigheter men med hänsyn till den oftast medföljande långfristiga finansieringen så är det relativt riskfritt. Annat vore det naturligtvis om fastighetsinvesteraren i slutet av 80-talet vid en investering i en fastighet på t.ex 15 Mkr fick information om att i början på 1990 – när anpassningen sker till gällande kapitaltäckningskrav då måste en amortering äga rum med ca 50%. Detta hade så klart inneburit att både de med kort och längre placeringshorisont hade varit försiktigare och först värnat om att klara av en 50%-ig amortering innan investeringen ägt rum. Ett flertal av de som bl a investerat i hyresfastigheter hade naturligtvis avstått vilket medfört  ett än större behov av hyreslägenheter idag.

Nu vet de flesta att fallet var annorlunda och ofta erhöll fastighetsinvesteraren som finansieringsalternativ  korta valutalån och med löfte om långsiktig placering på sikt i ett hypoteksbolag.

Vad man missade var att volymen ökade på ganska snabbt och ca 350 miljarder var korta valutalån med en stor del för fastighetsinvesteringar. Dessa korta lån skulle omvandlas till svensk finansiering med de krav som då ställs.

Vidare fortsätter den fd bankminister Bo Lundgren med att "fastighetspriserna sjönk dramatiskt – ofta mer än 50 procent – och kreditförlusterna i finansbolag och banker ökade kraftigt"

Skälet till var att man ändrade riskklassen på fastigheter och en stor del av kreditportföljen fick nu en fördubblad kostnad för banken, från tidigare i genomsnitt 4% av finansieringen till 8%.

Samma förändring ägde rum avseende krediter som förmedlats från bank till finansbolag samt hypoteksbolag. Dessutom blev kravet högre på konsoliderad kapitaltäckning inom bankkoncern.

Naturligtvis i förhållande till den kraftiga volymutvecklingen och möjliga problem av  att omvandla kort valutafinansiering till långsiktig svensk finansiering , blev det betydande krav på kapital för att uppnå gällande kapitaltäckningsgrad fr o m 1 februari 1990.

Vidare fortsätter den fd bankminsiter Bo Lundgren med "att säkerheterna för ett stort antal banklån hade ett betydligt mindre värde än vad som förutsattes när lånen beviljades"

Med de diskussioner som påbörjades i mitten på 80-talet, ungefär i samma tid som man släppte kreditrestriktionerna så var detta ingen nyhet utan enbart ett konstaterande av ett högre krav mot tidigare om ett utökat egenkapital i förhållande till balansomslutningens utveckling.

Vidare fortsätter bankminister Bo Lundgren med "vilket innebar att de för att uppfylla kapitaltäckningsreglerna endera behövde kapitaltillskott eller var tvingade att banta sina balansräkningar"

Om vi tar Nordbanken känner alla till att man utförde båda delar, dels en reduktion av balansräkningen på ca 67 miljarder och ett betydande kapitaltillskott i förhållande till tidigare egenkapital.

Vidare fortsätter bankminister Bo Lundgren med "det ledde i sin tur till uppsägning av en del krediter med fastigheter som säkerhet"

Portföljen blev överförd för att uppnå lagstadgad kapitaltäckningsgrad.

Vidare fortsätter bankminister Bo Lundgren med "fattats på tveksamma grunder"

Här finns en tydlighet. Här skall en ledare för Sveriges dynamiska framtid konstatera att  en gedigen analys skall utföras och först och främst skall bankernas samtliga kapitaltäckningsrapporter som är inlämnade till bank- finansinspektionen, perioden december 1984 – december 1994  offentliggöras tillsammans med en samtliga bankers enahandsengagemang under samma period. En enkel åtgärd men den kan öppna upp för en saklig och seriös debatt.

Vidare fortsätter den fd bankministern Bo Lundgren med ”det var inte bankernas kredithantering i början av 1990-talet, utan en orimlig ekonomisk politik och en spekulationsbubbla under 1980-talet, som låg till grund för den ekonomiska krisen.

De ekonomiska spelreglerna måste ha ett visst ansvar – om investeraren bedömer att man går in i projekt som har villkor på 30-40 år kan  naturligtvis inte en förändring ske efter ett eller några år och där man plötsligt blir avkrävd på en 50%-ig återbetalning samtidigt som svensk bankvärd har stängt kreditkranen.

Med förhoppning om att en seriös analys utförs över bank-, finans och hypoteksbolagens förändrade situation inte minst för de som direkt blivit drabbade i form av ekonomisk skada, den samhällsekonomiska kostnad som detta medfört för framtiden och hur vi skall väcka upp det fria företagandet.

Avslutningsvis hoppas jag naturligtvis även att Bo Lundgren verkar för att det ”dödsskallemärknings-affärsverktyg” som Nordbanken använt genom sin  Svarta Lista offentliggörs t.ex perioden 1989-1999. Det kan inte vara rätt att man agerat människoföraktfullt för medborgare och deras familjer för att enbart ha som syfta att krossa. Dessutom måste det i bl a vissa fall sättas i sammanhang om de som t ex blivit drabbade av konkurs inte minst för de advokater som är noterade.