Inlägget den 18 aug. signerat Mats Lönnerblad har rubriken, ” Lundgren ljuger - sa ja till företagsslakten”, skribenten avslutar med frågan ” kan Bo Lundgren sitta kvar som partiledare för moderaterna?”

Bo Lundgren svarar på inlägget den 25 aug. under rubriken, Vi räddade bankerna ur krisen, han avslutar med påståendet att hans inlägg inte är lika dramatisk som  Lönnerblads, men påstår att till skillnad emot Lönnerblads så är Bo Lundgrens sann. Frågan som Aftonbladet ställer är ”hanterade den borgliga regeringen krisen på bästa sätt? ”

Om jag först svarar på frågan om Bo Lundgren kan sitta kvar som partiledare för moderaterna så är det en fråga för partiet att besvara, men jag anser att han av moraliska skäl bör avgå p.g.a. allt personligt lidande som han genom sina olagliga beslut i rollen som bankminister förorsakat så många människor i vårt land. Bo Lundgren anger avregleringen av kreditmarknaden 1985 som orsak till att bankkrisen (finanskrisen) uppstod vilket inte är sant.

Fram till 1985 var den totala utlåningen i procent av BNP jämn och stabil. De sex följande åren steg den från ca 80 procent till nära 140 procent av BNP. Under de här sex åren sade alla bara ja till kreditexpansionen, bankdirektörer, politiker, riksbanken, bankinspektionen och tredje statsmakten (massmedierna) försökte inte ens att stoppa detta kollektiva vansinne. Den som hade en avvikande åsikt om det vettiga i att låna ut pengarna fick gå. Björn Svedberg, SE banken erkände att den bankdirektör som under 80 talet ifrågasatt utlåningen hade fått sparken. (Se Åke Ortmarks bok Jasägarna)

Enligt 2 kap 13§ ( 1987:617) bankrörelselagen har en bank att självständigt , utifrån gällande lagstiftning och god sed , avgöra om kredit skall lämnas. Det var alltså banken ensam som ansvarade för att låntagaren på goda grunder kunde förväntas fullgöra låneförbindelsen (betalningen), dels att övriga säkerheter, borgensmän och säkerheter i fast eller lös egendom måste vara betryggande, trots avsaknaden av säkerheter så lånade bankerna ut miljarder kronor, som Lundgren själv säger, ”på en marknad med säkerhet i fastigheter som hade tappat all kontakt med verkligheten”, trots detta så blev ingen ställd till ansvar, varför? Bo Lundgren.

Det var ju inte bara bankens egna medel som riskerades utan alla insättares medel i bankerna var ju enligt Lundgren utsatta för risken att konfiskeras om staten inte ingripit och därmed banken tvingats i konkurs. Detta är ett klart lagbrott och borde ha beivrats av statsmakten men inget gjordes, varför? Bo Lundgren. Som framgår av bankrörelselagen har den till uppgift att i första hand skydda insättarnas medel, något som fastställts av alla rättsinstanser men som trots detta befriat bankerna när frågan har kommit upp i samband med att någon i en rättegång åberopat densamma.

Slutsats, det var bankerna själva som framkallade krisen i vetskap om att staten skulle lösa ut dem, en spekulation i cynism som visade sig hålla måttet.

Men för att bankerna skulle kunna hållas skadeslösa så krävdes det att domstolarna medverkade i  förmögenhetsöverföringen något som fordrade att rättegångsbalkens regler alltid tolkades till bankens förmån och att man kunde gå förbi grundlagen när situationen så krävde. Det är därför cynism när  Bo Lundgren påstår att den som känner sig felaktigt behandlad kan ta upp detta inom ramen för en rättslig process, eller hans hänvisning  till finansinspektionen som visar på enfald. Finansinspektionen kommenterar inte enskilda ärenden, vilket naturligtvis Bo Lundgren är mycket väl medveten om.

Fråga om krisen behandlades på bästa sätt kan besvaras på flera sätt, Bo Lundgrens svar är att han anser att regeringen utan stöd i lagen räddade bankerna genom att  övervältra skulderna på låntagarna och tillgångarna på bankerna och jag anser att hans beslut var olagligt och att det var en favorisering av bankerna.

Bankerna är och drivs som vanliga företag med vinstmaximering som ledstjärna, bakom varje bank finns det ägare i någon form, det var dessa ägares enskilda kapital som politikerna, genom Bo Lundgren, räddade och inte bankerna. Utöver att handlingssättet var olagligt så var det djupt orättvist mot alla bankkunder som bestulits på sin egendom.

Det som skall vara rättvist i ett samhälle är reglerna. De skall gälla för alla, en svarande i ett brottmål ska ha fått rättvisa om rättegången har bedrivits med rättvisa regler och med en opartisk domstol. Med en sådan rättegång skipas rättvisa oavsett om utgången är friande eller fällande. Rättvisa handlar alltså om rättvisa processer snarare än att bedöma ett resultat. Det finns hos svenska folket enkla men djupt bottnade värderingar om rättvisa, värderingar vilket är något att verkligen vårda och slå vakt om för varje individ i vårt land, detta gäller i högsta grad vårt rättsväsende.

Jag påstår att när det gäller rättegångar där en bank är svarande  gäller inte vanliga lagar, inte ens Högsta Domstolen tvekar att ersätta de av riksdagen stiftade lagarna med den s.k. doktrinen för att kunna gå banken tillmötes.

För att bevisa mitt påstående så vill jag hänvisa till min korrespondens med  Justitieutskottet, Konstitutionsutskottet och Lagutskottet. Amerika hade sitt Watergate och jag vill påstå att Sverige har sitt Watergate i bankkrisens spår. Den journalist som törs eller får granska affären och dess omfattningen kommer att bli erkänd.

Jag vill uppmana Bo Lundgren att ta del av utskottens beslut innan han ev kommenterar mitt inlägg.