I sitt svar (Aftonbladet Debatt 26/8) på min debattartikel (18/8) skriver moderatledaren Bo Lundgren, att min tes att bankerna medvetet och med regeringens goda minne ska ha sagt upp krediter för företag som inte passade in i bankernas strategi under finanskrisen inte stämmer – trots att jag med utdrag från protokoll visat att den dåvarande borgerliga regeringen (1991–1994) med Bo Lundgren som bankminister mycket väl var medveten om allt som hände. Och inte bara medveten: den hjälpte aktivt till att försätta företag på obestånd, genom att underlätta för bankerna att säga upp krediter! Detta skedde både genom direktiv och lagstiftning.
  Sedan Bo Lundgren godkänt att krisbankerna skulle få kringgå gällande banklagstiftning, genom att föra över krediter som man önskade bli av med i särskilda ”skräpkreditföretag”, blev det betydligt lättare för bankerna att göra sig av med sina kunder.
  Nordbanken beslutade ensidigt vilka krediter som skulle hamna i Securum AB. Från årsskiftet 1992/93 meddelades att man sålt Securum till staten och att Securum därefter var systerbolag till Nordbanken. Från och med nu gällde inga banklagar; de som hamnade i Securums klor hade plötsligt blivit utlämnade till ett riskkapitalbolag!
  Endast inkommande hyresintäkter fick användas vid värdeberäkning och därigenom hade man sänkt värdet på fastigheterna med mer än 50 procent med hjälp av moderaternas dåvarande bankminister. I det fall man reparerade eller byggde om fastigheten blev den i stort sett värdelös oavsett framtida hyreskontrakt. Formlerna för detta samt de grunder för de strategiska besluten om vem som, mot sin vilja, skulle hamna i Securum oavsett belåning och positiv cashflow är fortfarande hemligstämplade på finansdepartementet. Varför?
  
Banklagarna i Sverige härstammar från de gamla romarna och säger att om en bank tar in en pant så skall överskottet när räntor och lån dragits av betalas tillbaka till bankkunden när den intagna panten sålts. Dåvarande Bankinspektionen gav bankerna i FFFS 1991:10 tre år att avveckla fastighetspanter som tagits in. I februari 1993, två månader efter ”friheten från alla banklagar” började man en intagningsfas av panter (80 procent fastigheter). Motivet: alla kunder i Securum var skurkar och det gällde att ta hem panterna så fort som möjligt så att inte tillgångarna ”försvann” ur bolagen. Hur svenska fastigheter skulle bära sig åt för att flytta utomlands klargjordes aldrig.
  För att ytterligare kringgå banklagstiftningen, med aktiv hjälp av Bo Lundgren, valde man sedan att dela ut bankernas fastighetsbolag till sina aktieägare. Man har inte sålt över bokförda värden och därmed inte gjort någon vinst som skulle tillfalla bankkunderna. Bankernas aktieägare har fått motsvarande övervärde i en ökad börskurs i fastighetsbolagen. I dag är Wallenberg den störste vinnaren. Därefter kommer Sparbanksstiftelserna och Handelsbankens ägare. Runt 100 miljarder kronor är vad bankernas aktieägare gjorde som "engångsvinning".

Till förlorarna räknas hela svenska folket. Genom bankernas agerande ökade den svenska statsskulden med astronomiska tusen miljarder kronor (!). 60 000 friska företag fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan. Mellan 350 000 och 450 000 människor blev arbetslösa. Sverige blev ett fattigt land, med den största statsskulden i världen per invånare räknat.

  På bara 10 år har 45 procent av börsvärdet i de börsnoterade bolagen flyttat utomlands. Om ingenting görs kommer även små och medelstora företag att flytta efter. Vem vågar vara kvar i ett land, där en av de främsta företrädarna för den borgerliga sidan genomför olagliga och planekonomiska åtgärder?
  Facit av den svenska finanskrisen (1987–1993) är att företag drevs i konkurs alldeles i onödan med katastrofala följder för ägarna och hela svenska folket. Det var vad som blev slutresultatet av statens miljardstöd till Nordbanken och de övriga krisbankerna.