"Låt bankerna betala krisen" kunde vi läsa i Aftonbladet den 11 oktober 1992".  Dåvarande centerledaren och miljöministern Olof Johansson krävde att bankernas ägare tar ett större ansvar. Problemet var att skatteminister Bo Lundgren redan garanterat att de svenska bankerna inte ska få gå omkull.

Här behövs en rejäl återblick och analys i händelseförloppet med början när kreditrestriktionerna släpptes den 21 november 1985. Samtliga kapitaltäckningsrapporter och enahandsengagemang måste offentliggöras perioden 1985-1997 för att ha som ett basunderlag vid genomgång av de beslut som togs som skapade ett "fattigt" Sverige.

Alla vet att kapitaltäckningsgraden är avgörande för en banks oktroj.

Nordbankens och Gota Banks agerande bör vara de banker som först detaljstuderas inte minst för att få klarhet i de företag som satts i konkurs men även få klarhet i bl a Gotas certifikat. I Svenska statens erbjudande avseende "nu säljer vi aktier i Nordbanken" gick att läsa på sidan 7 om finanskrisen och bl a att man under 1992 tillskött 10 miljarder kronor i kapitaltillskott för att banken skulle kunna uppfylla kapitaltäckningskravet.

Fr o m 1 februari 1990 när anpassningen ägde rum av de nya kapitaltäckningskraven som var kända sedan mitten på 80-talet började nedjusteringen av värden, t ex justerades fastighetsvärden neråt med ca 50%. Ett orimligt beslut med tanke på att "entreprenören" inte hade vetskap om detta senare halvan av 80-talet att man fr o m 1 februari tvingades till en betydande amortering. De som inte hade ca 50% blev obönhörligen överförda till "skräpbolaget" Securum. 

Inom Nordbanken överfördes utvalda kredittagares beviljade lån på ca 67 miljarder till Securum. Staten fick dessutom ge betydande kapitaltillskott till Nordbanken. Under samma period, i slutet på 80-talet hade bankerna på grund av den rådande skillnaden mellan svenska och utländsk ränta förmedlat ca 350 miljarder SEK i korta valutalån till bl a fastighetsbolag som senare på grund av de var fastigheter och långsiktiga investeringar skulle omvandlas till 30-40-åriga lån i svenska kronor när bättre ränteläge kunde erbjudas i bankernas hypoteksbolag.

Nu vet vi med de nya bestämmelserna inom konsoliderad kapitaltäckning gav detta krav på betydande kapitaltillskott och som en del i anpassningen sålde först Gota sina bankfastigheter genom en rentingaffär och fick även göra sig av med GIGAB för att enbart för GIGAB:s del undvika ett kapitaltillskott på ca 800 Mkr.

Summan av ovanstående fick som följd att samtliga kreditkranar inom finans-, bank och hypoteksbolag stängdes samtidigt som de korta valutalånen på ca 350 miljarder var nära förestående betalning vilket skapade panik i Riksbanken och fick till följd att Riksbanken fick stödja bankerna med betydande belopp. Här kan man läsa om "paniken" på Riksbanken i Bengt Dennis bok 500%.

Normalt hade varit att staten via Riksgäldskontoret tagit upp et lån på ca 70 miljarder SEK och tagit över de banker som inte klarade av kapitaltäckningsgraden. Dessutom skulle man garanterat i bankerna en kapitaltäckningsgrad på ca 12 % för att undvika kreditåtstramningen och därmed som vi med facit i hand kan konstatera att 60.000 företag därmed kunde räddats från "orättvis konkurs" och med ca 500.000 arbetslediga.

Här borde en jämförande analys utföras dels för att medborgarna med rätt skall känna till detta och dels för att undvika framtida finansiella katastrofer som skapats p g a missförstånd av effektivitetsmått och begränsad kunskap om ekonomiska sammanhang som t ex egenkapitalets storlek i förhållande till balansomslutningen.

Avslutningsvis skall en förklaring lämnas till den "dödskallemärkning" genom Svarta Listan i Nordbanken man utsatt entreprenörer, advokater, revisorer etc. - om det enda syftet varit för att kunna påverka Tingsrätterna till Nordbankens fördel vid egendomsöverföring.