"Om du har lånat tusen kronor i en bank har du ett problem men om du lånat en miljon kronor har banken ett problem". Denna sanning förklarar varför banker sannolikt beter sig annorlunda gentemot större kunder med stora lån än gentemot mindre låntagare. Om ett större företag råkar få betalningssvårigheter är det troligt att banken förhandlar med företaget om hur återbetalningen kan skjutas upp, medan det mindre företaget kanske helt enkelt sätts i konkurs.

Några år efter bankkrisen verkar det som om bankerna under kristiden gått mycket hårt fram med små företag i synnerhet. Lån sades upp då värdet på säkerheten i företagen ansågs ha sjunkit och löften om förlängda eller nya krediter bröts. Enligt Mats Lönnerblad i Bankrättsföreningen försattes 60.000 företag i konkurs under åren 1987-93 efter ensidiga beslut från bankernas sida med hundratusentals förlorade arbetstillfällen som följd. Det stigande antalet rättsfall, där banker stämts för brutna kreditlöften eller för att obefogat ha återkallat lån, tyder på att en stor del av dessa konkurser var onödiga. Mats Lönnerblad har beskrivit ett antal rättsfall i pressen (t ex Sydsvenska Dagbladet den 23/3 1998, Finanstidningen den 20/5 1998). Bankrättsföreningen har bildats för att hjälpa drabbade bankkunder, för att sprida information om bankernas agerande och domstolarnas benägenhet att ta bankernas parti på eventuellt rättsvidriga grunder.

Att kritiken mot bankernas agerande inte är gripen ur luften bekräftas av Bo Lundgren, den ansvarige ministern under krisens dagar, då han medger att “Securum kan ha gått för hårt fram i vissa fall”. Om Nordbankens avknoppning för dåliga lån “kan ha gått för hårt fram”, finns det anledning att tro att andra banker på randen till bankrutt gjort detsamma.

Utred bankernas och statens agerande

Då misstanken att bankernas beteende under krisen i hög grad bidragit till den stora arbetslösheten under 90-talet inte kan förkastas utan t o m verkar välgrundad finns det anledning att tillsätta en kommission för att utreda frågan. Av största betydelse är att en sådan kommission utreder vilka brister i systemet som orsakade bankernas beteende. Det är då framför allt statens egen roll via Finansinspektionen och rättsförfarandet i konkurser som bör analyseras.

Är det inte meningslöst att utreda vad som hände under bankkrisen - den är ju över? Svaret är att banksystemen i de flesta länder, inkl Sverige, är krisbenägna av skäl som inte behöver diskuteras här. Det är därför viktigt att under tider av relativt god hälsa försöka förstå vad som hände för att undvika en upprepning.

I det följande skall jag kortfattat försöka förklara vilka faktorer som kan ha bidragit till bankernas krisbeteende i relationen med låntagare som närmar sig insolvens. Det är i allmänhet en bank som störste långivare med säkerhet i företagshypotek som bestämmer om ett företag skall försättas i konkurs eller rekonstrueras genom t ex nedskrivning av lån, omorganisation, eller byte av företagsledning och ägare. Om insolvensprocedurerna fungerar väl bör ett långsiktigt livskraftigt företag rekonstrueras på ett eller annat sätt.

I normala tider är det möjligt att insolvensprocedurerna fungerar tillfredsställande. Banker har dock en tendens att vara alltför villiga att ta risker, då insättarna känner sig försäkrade av staten och därför inte jämför bankernas kvalitet. Följden blir volymkonkurrens mellan bankerna, som vi såg före bankkrisen. Finansinspektionen skall dock tillse att bankerna använder vettiga riskvärderingsmetoder och att de har tillräckligt eget kapital.

Finansinspektionen i kristider

Finansinspektionen i Sverige, liksom i andra länder, vill undvika bankfallissemang till nästan varje pris. I kristider är rädslan för sådana fallissemang ett dominerande (om än missriktat) mål. Kombinera denna rädsla med kapitalkrav, snedvridna redovisningsprinciper, insolvensprocedurer som ger bankerna oerhörd makt, statens företräde som borgenär före bankerna samt domstolar med låg ekonomisk kompetensnivå och vi har en brygd som kan förklara en mängd onödiga nedläggningar av företag.

I kristider ser Finansinspektionen inte till ekonomins hälsa utan till bankernas hälsa. Då kreditförlusterna växer, gäller det att se till att bankerna uppfyller kapitalkraven. Bankerna tvingas till kortsiktighet då 50 kronor i kassan på 100 utlånade är bättre än ett lån med ett förväntat värde av 60. Redovisningsprinciper bidrar till problemet. Kreditförluster belastar kapitalet då betalningen inte skett under en viss tid, även om lånets värde i ett rekonstruerat företag är högre än det redovisade värdet. Kapitalkravet uppfylles då lättast på kort sikt om låntagaren tvingas till konkurs.

Statens roll som borgenär

Staten har högsta prioritet som borgenär men bidrar inte till rekonstruktioner av företag, trots att den högst prioriterade borgenären är mest lämpad att leda en rekonstruktion. Lågt prioriterade borgenärer kan förvänta sig relativt lite från ett företag antingen det går i konkurs eller rekonstrueras. Trots säkerhet i företagshypotek har banken troligen inte mycket att vinna på en rekonstruktion om staten inte kan förväntas vara i viss mån “förlåtande” i sitt krav.

Staten tycks emellertid inte vara förlåtande. Staten har i rättsfall krävt personligt ansvar av företagare, som inte försatt företag i konkurs då skatteskulder förfallit, trots att banken vid denna tid inte återkallat lån (t ex mål T3565-96, Malmö tingsrätt, Staten mot Staffan Lessner). Bankens agerande tyder då på att den trott på företagets överlevnad. När banken senare återkallat lån och framtvingat konkurs har det personliga ansvaret utkrävts till fullo.

Beträffande domstolarnas kompetens innehåller Mats Lönnerblads artiklar exempel på skrämmande beteende. Domstolarna tycks se på bankerna som “allmännyttiga företag” vars ord väger tyngre än en “egennyttig” företagares. Det är inte svårt att tro på denna beskrivning, då bankerna länge haft en särställning i både allmänhetens och statens ögon. Att den ekonomiska kompetensen är låg kan jag bara misstänka med vetskap om juristubildningen i Sverige. De flesta jurister utexamineras med minimala eller icke-existerande kunskaper i ekonomi och finans.

Behovet av skydd mot banker och stat

Referat från det stora antalet rättsfall i bankkrisens kölvatten tyder på att bankerna med statens stöd i hög grad bidragit till företagsnedläggningar och arbetslöshet i början av 90-talet. För att samma konsekvenser skall kunna undvikas i nästa kris måste orsakerna till bankernas beteende analyseras närmare, t ex av en oberoende kommission. Kanske måste företagare ges större möjligheter att temporärt “söka skydd” från borgenärer, inkl staten och bankerna med domstolarnas stöd. 1996 års konkurslag, som ger möjlighet till rekonstruktion, är ett steg i rätt riktning men troligen otillräckligt.

Clas Wihlborg
är professor i bank- och finansvetenskap vid
Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Han arbetar f n vid IMF, Washington DC, på ett projekt om insolvenslag-
stiftningen i Sydostasien.