Några vinstsiffror för första halvåret 2 000:
   Föreningssparbanken 5,3 miljarder, en ökning med 47 procent från 1999.
   Merita-Nordbanken 11,3 miljarder, en ökning med 63 procent från 1999.
   SE-banken 5,4 miljarder, en ökning med 93 procent från 1999.
   Handelsbanken 6,1 miljarder, en ökning med 39 procent från 1999.
   Med andra ord. Det går bra för bankerna.
   Men det fanns en tid då det inte gick fullt lika bra.
   För snart tio år sedan, när skattebetalarna tvingades pumpa miljard på miljard för att få samma banker på fötter.
   Detta sedan storbankerna som en följd av spekulationsekonomin startat en utlåningskarusell som saknade motstycke.

Det dimper ner några uttalanden på skrivbordet. Det ena är daterat den 31 oktober detta år.
- Bankerna vill återigen berika sig på våra surt förvärvade slantar. Dom har tydligen glömt att vi nyligen tvingades gå in med miljardbelopp via skattsedeln för att rädda banksystemet som då sades vara i kris. När pengarna inte räcker, när lånen förfaller då saknar de initiativ till att hjälpa och stödja de svaga, men inte när de ska ta betalt.
   Avsändare LO-distriktet i Dalarna.
   I Dalarna heter en av de största tidningarna Dala-Demokraten. Chefredaktör är Göran Greider. Samma dag finns det en liten artikel "Grunda en bank" i tidningen undertecknad av Greider.
- Vad är brottet att råna en bank i jämförelse med brottet att grunda en bank? Dramatikern Bertolt Brechts ord ringer i mina öron när jag hör om planerna att införa avgift vid bankomatutag. Det är bra att LO-Dalarna ryter till som de nu gör. Ännu bättre är det alt de faktiskt att de snuddar vid tanken att LO och Folksam borde bilda en egen bank. Ja, är det alldeles omöjligt?
   Det som utlyst ilskan är FöreningsSparbankens förslag - som visserligen nu dragits tillbaka - att införa avgifter för bankautomatföretag.

Vi söker oss bakåt i tiden. Hittar en pärm från november 1992. Det står Budkavle för Rättvisa på framsidan. Vi hittar ett flygblad. Saxar några rader;
  - 90 miljarder är den hisnande summa som nu utgör bankernas kreditförluster under de första åren på 90-talet-Nu avslöjas inte minst genom Aftonbladets artikelserie "Spelet om våra pengar", hela denna gigantiska svindel med våra spar- och pensionspengar. Ännu har ingen ställts inför rätta trots att det i många fall finns skäl att misstänka brottslig verksamhet. Vi kräver att svindlarna ställs till svars och att de skyldiga döms!
   Denna budkavle för rättvisa kom att stödjas av hundratals fackliga organisationer. Men det massiva stödet till trots, inte en svindlare ställdes till svars.
   Hur det började. Säg oktober 1982. Socialdemokraterna hade vunnit valet efter sex år i exil. Finansministern hette Kjell-Olof Feldt. Läget för storföretagen sades vara risigt efter det borgerliga vanstyret. För att göda företagen devalverades kronan med 16 procent. Löntagarna manades till att ligga lågt i avtalsrörelserna.
   Mottot var gammalt. Det som var bra för storföretagen var bra för Sverige.
   Och bra gick det. Vinsterna gick stadigt uppåt. Men de plöjdes inte ner i jobb och nya investeringar som skulle garantera nittiotalets jobb och ett fungerande samhälle. När sedan socialdemokraterna i mitten av åttiotalet avreglerade alla spärrar som funnits för bland annat handeln med valuta startade ett svenskt åttiotals-Klondyke.
   Internationalens ekonomiske skribent på den tiden hette Sten Ljunggren. Och i ett nummer, 49/1991, beskrev han vad som hände under åttiotalet:
   - Åren 1984-88 satsades 30 miljarder kronor per år av näringslivets vinster på spekulation. När den tidigare regeringen devalverade 1982 lade det grunden för en explosionsartad vinstökning i de stora svenska företagen. Argumentet för devalveringen var att just att denna vinstökning var nödvändig för öka investeringarna och trygga sysselsättningen. Och visst ökade investeringarna - men inte alls i lika hög grad som vinsterna. Skillnaden mellan vinstökningen och investeringsökningen - runt 30 miljarder/år - drog igång spekulationskarusellen. Det var en resurs för samhället som gick förlorad eftersom den inte användes på ett samhällsnyttigt sätt, till produktiva investeringar, konsumtion eller offentlig service.
   - Spekulation blev alltmer lönsamt, och finans- och fastighetsförvaltningen växte snabbare än övriga delar av ekonomin. En allt större del av vår samlade produktion (BNP) användes till att föda börsmäklare och fastighetsmäklare, att inrätta nya banktjänster och att investera i nya flotta bankpalats och fastighetskontor.
   Hur det kunde gå till i utlåningskarusellen beskriver också Sten Ljunggren när han svarar på en fråga från Internationalen varför den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte ingrep för att stoppa lånekarusellen innan den lett till jätteförlusterna;

- Det rörde sig inte bara om ett ideologiskt "yuppie"-klimat. Bankerna fick ta hand om så mycket pengar under större delen av 80-talet från företagen, som satte in dem i väntan på bättre investeringsobjekt. Bankerna pressades att låna pengar till vem som ville låna, ofta utan säkerhet.
   - Det är lätt att minnas kreditkortssnurren där många förköpte sig utan att kunna betala sina skulder. Vi fick alla erbjudanden om "fördelaktiga" lån hem i brevlådan. Vi såg tidningsrubrikerna om 20-åringar som fått låna hundratusen som de gjort av med i en handvändning. Som LO-medlem kunde man utan personlig säkerhet få låna tiotusentals kronor just i Första Sparbanken.

Av lånen blev det investeringar i fastigheter. Inte bara i Sverige. Utan i Bryssel och London. En del av miljarderna försvann till skatteparadisen. Så sjönk fastighetspriserna. Och lån utan säkerhet har ingen säkerhet. Bubblan sprack och bankerna kom på dekis.
   Bankdirektörerna försvann med jättelika fallskärmar eller belönades i vissa fall - som en av svindlarna, bankdirektör Rune Barneus från Nordbanken - med att få jobb som ekonomisk rådgivare. Denna gång åt FN. Vad som sedan hänt med Barneus vet vi inte, man kanske är det han som utformat valsedlarna i det amerikanska presidentvalet. Inget förvånar, inget är otroligt.
   Inte en enda av dem som förskingrat miljardbeloppen åtalades. Inte en påföljd utdömdes. Utan notan gick rakt nedåt. Till kassörskorna på banken som fick sparken. Eller till arbetarna och låginkomsttagarna som lassades på krispaket efter krispaket för att täcka det blödande sår i samhällsekonomin som bland annat bankerna skapat.
   Vad som hände kanske bäst beskrivs i uppropet "Budkavle för rättvisa".
   - Vi protesterar mot att spekulationskrisens bördor vältras över på oss arbetare. Det är inte vi som har spekulerat i valuta, köpt fastigheter och företag utomlands, istället för att investera i Sverige. Marknaden ska betala sin egen kris. Vi betalar inte!

Så listade budkavlen en rad krav: Vi kräver att få behålla våra semesterdagar. Vi kräver att inga karensdagar införes. Vi kräver att den kommunala nedrustningen stoppas. Vi undertecknade kräver rättvisa.
   Men det fanns ingen rättvisa. Utan åtgärd efter åtgärd dunkades igenom. Spekulationsnotan skickades till alla dem som varken lånat pengar eller spekulerat.
   Klassamhället hade sagt sitt.
   Att bankerna skulle gå omkull eller reda upp affärerna av egen kraft fanns det inte en tanke på. Bankerna var ju och är själva fundamenten i den kapitalistiska ekonomin. Istället kläckte skatteminister Bo Lundgren idén om en speciell bankakut som skulle dra bankerna av revet. Det vill säga notan för de rikas lek med andras pengar skyfflades på känt maner nedåt.
   - Nu måste vi hitta ett fiffigt sätt att få pengar ur bankakuten, var det inte så han sa, en av den ätt som mer än alla andra styrs som symbol för svenska banker. Nämligen Wallenberg.

En del blev oroliga när de hörde detta. Obekant är om Lars Wohlin som på den tiden var vd i bostadslåneinstitutet Stadshypotek hade wallenbergarna i åtanke när han i Dagens Nyheter den 15 december 1992 krävde att riksdagen inrättade ett särskilt krisutskott för att kontrollera att det statliga bankstödet användes på rätt sätt.
   - Det är ju skattebetalarnas pengar som används och då måste den politiska kontrollen vara total, ansåg Lars Wohlin.
   Men Wohlins och andras varningar till trots. Fiffiga var de. Lika frikostiga var deras politiska uppdragsgivare i den borgerliga regeringen. Omkring 65 miljarder skyfflades över. Visserligen med löfte om att bankerna skulle betala tillbaka till skattebetalarna när de var på grön kvist igen.
   Samhällets totala kostnader beräknades bara för åren 1991 och 1992 hamna på 80-90 miljarder kronor. Men den totala kostnaden i form av massarbetslöshet och sociala nedskärningar blev betydligt högre.
   För den borgerliga regeringen 1991 och 1994 kom bankhaveriet lämpligt. När sedan storförtagen spekulerade den svenska kronan sönder och samman kunde de i "nationens" intresse tillsammans med socialdemokraterna dunka igenom två krispaket. Paket vars innehåll gav dem en chans att attackera arbetarrörelsen på bred front och sänka en rad nivåer i de allmänna försäkringarna och starta sitt stora systemskifte. Nu är bankerna på grön kvist igen. Men några pengar kom inte tillbaka. Kommer aldrig på fråga. Istället för ett tack och en återbetalning till de miljoner människor som betalat dyrt för vad bankerna ställt till med tio år tidigare lyser skyltarna utanför bankkontor i Stockholm. "På detta kontor hanterar vi inga kontanter". SE-banken funderar på att stänga sin kassaservice.
   En järnkartell av fyra storbanker styr och kontrollerar våra pengar. Bankerna är inte till för oss utan för de finansfamiljer och storföretagare som äger, inte bara bankerna, utan stora delar av näringslivet.

Och som ett tecken i tiden ser vi att socialdemokraternas nya partiprogram som ska antas på kongressen i mars nästa år tagit bort formuleringen "bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer".
   Nu när det verkligen skulle behövas. Nu när vi förhoppningsvis vet lite mer om Hasses och Tages fråga om "vad i h-vete de har för sig inne i banken efter tre".
   För tillgången och kontrollen till en bank och vad de kan åstadkomma med samhället det vittnar, om inte annat, nittiotalets ekonomiska politik om.
   Och grundandet av en egen folkrörelsebank som ser som sin huvuduppgift att förvalta arbetarnas och låginkomsttagarnas pengar utan att skinna dem, det skulle säkert fler än Berthold Brecht uppskatta.
   Ty allt handlar i yttersta änden om kontrollen. Har inte det breda folkflertalet den, då har någon annan den.
   Då går det som det går. I diket för miljoner medan ett fåtal tjänar miljarder. Så sitter vi där med en skuld som inte är vår.
   Men vilken fackförening, lokal som central, startar nu några kavlar för rättvisa? Ingen. Nu när behovet är som störst. I detta trista konstaterande ligger också en del av svaret varför styrkeförhållandena mellan arbete och kapital ser ut som det gör.
   För man kan förvisso förlora en brottningsmatch på fall. Men att göra det innan man ens tagit på sig trikåerna är inte kul och speciellt upplyftande.
   Där blir också bankernas enorma vinster - vår gemensamma förlust.