[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]
Miljoner att spara på kapitaltäckningen
Av Mia Stenberg - Dagens Industri, 4 december 2000

Många banker sätter olönsamma priser på långa valutaderivat, hävdar Mia Stenberg.

 Årsskiftet närmar sig och med det avräkningsdags för de flesta banker och värdepappersbolag (VP-bolag) vad avser det kapital som verksamheten dragit under året. All handel i finansiella instrument som exempelvis aktieoptioner och ränteswappar drar nämligen kapital, minst så mycket som våra kapitaltäckningsregler stipulerar.
   Kapitaltäckningen - kapitalet i relation till de risker banken eller VP-bolaget dragit på sig, ska spegla soliditeten och ge oss kunder en indikation på hur stabil banken eller VP-bolaget är.
   Går kapital täckningsgraden under 8 procent, är det stor fara för att tillståndet att verka som bank eller VP-bolag dras in av Finansinspektionen. Flera svenska institut var nära att drabbas av detta under bankkrisens år.
   De flesta banker eftersträvar numera en kapitaltäckningsgrad om åtminstone 10 procent.
   Eftersom kapital kostar (uppemot 15 procent om året brukar aktieägarna kräva), borde styrmekanismerna för att minimera kapitalåtgången vara väl förankrade och finjusterade i banker och andra VP-bolag.
   Det är de också, åtminstone hos de ledande internationella bankerna, men mera sällan i Sverige. Inte ens uppenbara möjligheter till kapitalbesparingar utnyttjas av särskilt många.

   Baserat på min erfarenhet av dessa frågor, är jag övertygad om att flera svenska banker och större VP-bolag kan dra ned kostnaden for kapital med flera miljoner kronor per år genom att utnyttja de enklaste möjligheter som reglerna medger.

   För att kapitaltäckningen ska fungera som en styrmekanism i längden, och inte bara vid årsskiftena då nivån spikas, måste bankernas och VP-bolagens affärsledningar tydliggöra för sina kund- och interbankhandlare vad kapital kostar i olika transaktioner.
   I dag kapitaltäcks dels marknadsrisker, risken för att värdet på bankens eller VP-bolgats egna positioner utvecklas negativt, dels kreditrisker, risken för att fordringar på motparten inte förfaller utan att man får betalt.

   De finansiella instituten har främst arbetat med att förfina beräkningen av marknadsrisker, även om mycket återstår även där. Däremot har kostnaden för kreditrisker till följd av derivat- och repahandeln varit mindre i fokus.

   Få interbank- och kundhandlare på bankerna är medvetna om vilken marginal de måste kräva på exempelvis en derivattransaktion för att den ska ha en chans att vara lönsam. De kundhandlare som är tillräckligt kunniga för att prissätta transaktionerna rätt, saknar dessutom incitament att utnyttja sin kunskap för bankens bästa.
   Många svenska banker fortsätter därför att kvotera priser på långa valutaderivat som mer medvetna banker anser olönsamma och strimlar i.

   Redan för tre år sedan berättade en finanschef på ett stort svenskt bolag att de utländska bankerna i London slutat ställa priser i dessa typer av kapitalkrävande kontrakt. Anledningen är givetvis att de inte kan konkurrera med banker som behandlar kapitalet mera som en fri nytta än som den dyrbara produktionsfaktor det taktiskt är.

   Att snabbt se över hur man följer och implementerar kapitaltäckningsreglerna torde därmed vara en av de lönsammaste aktiviteterna en tradingchef kan ägna sig åt fram till årsskiftet.

Mia Stenberg
Partner,
Fat Tails Financial Analysis AB

Copyright
Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida