Vad är brottet att råna en bank i jämförelse med brottet att grunda en bank? Ungefär så lyder Bertold Brechts ofta citerade fråga och den återvänder gång på gång med full styrka. Förra året kammade, enligt årsboksluten, de fyra storbankerna i Sverige in en vinst på över sextio miljarder. Inte dåligt med tanke på att branschen för inte ens tio år sedan gick så djupt på knäna att vi skattebetalare fick ställa upp med miljarder och åter miljarder för att rädda dem undan deras dåliga affärer samt fortsätta att finansiera toppmännens fallskärmar. Bankbranschen kräver gärna avreglering men när det kniper drar den sig inte för att ställa krav på staten.

Häromdagen kom beskedet att Nordea köper Postgirot. Naturligtvis hävdar bankens företrädare att detta köp av en miljon girokunder - för det är dom som nu köps upp som boskap - ska öka konkurrensen. Påståendet är dock så fantastiskt, att inte ens ekonomijournalisterna lär gå på det. Att Posten till och med säljer girot via ett utländskt dotterbolag för att slippa reaskatt vittnar om att marknadstänkandet bosatt sig också i staten.

Sverige har världens mest avreglerade postmarknad och Posten drivs därmed att agera som den gör.

Under nittiotalet avreglerades också bankväsendet i syfte att öka konkurrensen. Utfallet har emellertid blivit det rakt motsatta. En allt större del av utlåningen och de totala tillgångarna står storbankerna för - från kanske 65 procent i slutet av åttiotalet till i dag förmodligen över 90 procent - samtidigt som dessa i allt mindre grad bryr sig om sina småkunder. Bankkontor läggs ned i fattiga förorter och på landsbygden. När jag i min förort Årsta för ett år sedan en kväll gick ned till torget för att ta ut pengar fann jag bara en tom vägg där bankomaten förut satt: SE-Banken hade flytt. Effekten av det är inte bara att lilla jag blir förbannad utan även att småbutikerna kring torget får det besvärligare: allt blir sämre på grund av dessa storbanker som aldrig tar några sociala hänsyn. De har ju sina aktieägare att tänka på.

Men den verksamhet som banker sysslar med är livsviktig för att ett samhälle ska fungera; det är därför som staten aldrig kan tillåta att ett banksystem kollapsar. Dessa storföretag - i en bransch där makten nu koncentreras på allt färre händer - vilar i slutändan trygga i det offentligas sköte. Därför bör vi utnyttja vår moraliska rätt att som medborgare ställa krav på dem, det vill säga skälla ut dem för deras girighet, deras kortsiktighet, deras hyckleri.

Finns det någon bankverksamhet som står utanför börsekonomins krav på avkastning? Jodå, ännu existerar runtom i landet ett åttiotal så kallade fria sparbanker. Ofta gör de utomordentliga insatser för sina hemtrakter när de månar om den personliga kundkontakten samt tar andra hänsyn än bara vinstmaximering. Men de är små, blott
dvärgar i skuggan av jättar.

På senare år har också många inom LO börjat fundera över att starta egen bankrörelse. Finge man önsketänka vore den bästa lösningen naturligtvis att bankväsendet helt och hållet förstatligades. Det oligopol, med övertydliga monopoltendenser, vi nu har, erbjuder ju varken god konkurrens som pressar priserna eller möjligheter till demokratiskt inflytande över bankerna.

Så ned med storbankerna!

Göran Greider
Chefredaktör, Dala-Demokraten