Statens linje att inte bry sig om ägandet av en så viktig verksamhet som Postgirot är klandervärd, skriver Mathias André, advokat med inriktning på konkurrensrätt

Det är slapphänt av regeringen att gå med på en sammanslagning mellan Postgirot och Nordea.
   I stället borde staten, som ansvarig ägare, ansträngt sig för att hitta en köpare som gynnar konkurrensen.

I februari i år underkände Konkurrensverket Svenska Girots köp av Postgirot Bank. Affärsbankerna skulle inte få äga både Bankgirot och Postgirot. Tillsammans hade Postgirot och Bankgirot fått 100 procent av sin marknad.
   Konkurrensmässigt lär det ha varit närmast självklart att förvärvet underkändes. Beslutet var förmodligen ändå svårt för Konkurrensverket eftersom tunga samhällsintressen gärna såg att affären godkändes. Konkurrensverket visade sig emellertid ha ryggrad att underkänna den.
   Att staten som indirekt ägare av Postgirot var beredd att sälja det till bankerna och därmed skapa ett betalningsförmedlingsmonopol kom däremot som en rejäl överraskning. Försäljning av en av Postens huvudverksamheter, Postgirot, var naturligtvis en ägarfråga lika mycket som börsnoteringen av Telia var det.
   Varför skulle den socialdemokratiska regeringen som så gärna talar om värdet av fri konkurrens vilja byta konkurrens mot monopol för en betalningsförmedling som är så central inom den svenska finansiella sektorn?
   Konkurrensen mellan Postgirot och Bankgirot har sedan 50-talet inspirerat till en aktiv produktutveckling från båda sidor.

Nordeas förvärv av Postgirot är i konkurrenshänseende nästan lika allvarligt som Svenska Girots förvärv.
   Nordea, som är Skandinaviens största bank, kan naturligtvis inte förväntas inta någon annan attityd till nischbanker och nya finansiella företag som hotar den etablerade bankvärlden än vad Svenska Girot skulle gjort. Om Nordea behåller sin ägarandel i Bankgirot lär inte heller konkurrensen med Bankgirot bli speciellt imponerande.
   Nordea och Postgirot har tillsammans så stor omsättning att affären ska bedömas av Europeiska kommissionen i stället för Konkurrensverket. Genom att affären inte skapar en monopolist skiljer den sig grundläggande från den tidigare affären. Utgången av prövningen är därmed osäker.

Det är svårt att tro att något annat ägarkollektiv i ett svenskt storföretag skulle avstå från all utnyttja, sin ägarmakt i en likartad .situation. Staten är i andra sammanhang ofta tvungen att bedöma vad den ska äga eller inte och kan naturligtvis inte i de fallen bortse från samhällsintressen.
   Breda överväganden har föregått till exempel börsnoteringen av Telia och försäljningen av aktier i dåvarande Nordbanken liksom besluten i praktiken om att inte sälja SJ eller Posten. Varför skulle då regeringen plötsligt inte behöva bry sig om vem som ska ta över när det mycket viktiga Postgirot står på spel?
   Efter Konkurrensverkets rakryggade nej ull det förra försöket att sälja Postgirot fanns det anledning att förvänta sig att regeringen i hanteringen av Postgirot skulle ta hänsyn till samhällsvärdet av konkurrens.

Regeringens agerande eller snarare brist på agerande inför försöken att sälja Postgirot är både inkonsekvent och oansvarigt.

Copyright