Pang! Det smäller till i det finansiella systemet i ett avlägset, exotiskt land. Valutan rasar. Bankerna faller. Panik utbryter.
- Vad göra?
- I Indonesiens fall skickades finansvärldens motsvarighet till Stålmannen in. Det vill säga tidigare generaldirektören för Bankstödsnämnden, Stefan Ingves. Med uppgift att exportera den "svenska modellen".
- Omöjligt uppdrag? Inte då. Raskt snickrade vice riksbankschefen, som Ingves då titulerades, och hans IMF-medhjälpare till en bankakut efter berömd svensk design. Den döptes till IBRA.
- IMF ställde motsvarande 350 miljarder kronor till indonesernas förfogande, statliga bankgarantier utfärdades, och de värsta bankerna förstatligades. Men det blev inte bra. Vilda fester kring köttgrytorna vidtog.
- När Standard Chartered Bank skulle köpa en av landets största banker, uppdagades att Bank Bali tvingats att betala motsvarande 620 miljoner kronor i mutor, för att få loss statligt garanterade lån från IBRA.

MUTPENGARNA HAMNADE hos det regerande Golkarpartiets "Tim Sukses" (Vinnarlaget), en grupp fixare med uppgift att köpa röster inför förra veckans val av president och vicepresident.
- IMF:s räddningsaktion hade förvandlats till indonesiskt partistöd. Och den svenska modellen till ett pinsamt fiasko i världens fjärde folkrikaste land.
Förvånande? Möjligen på Riksbanken i Stockholm och på IMF:s högkvarter i Washington DC, dit Stefan Ingves flyttat. Bland finansokraterna finns inga gränser för den politiska naiviteten.
- "IMF satte tiotals miljarder dollar i händerna på indonesiska tjänstemän som genomgående stulit offentliga medel i massiv skala," skriver Jeffrey Winters, amerikansk statsvetarprofessor och Indonesienexpert, i ett upprört e-mail till mig.
- "Bank Bali-skandalen var fullständigt förutsägbar," menar Winters.

OCH "BALIGATE" är sannolikt bara början. Trots allt är 620 miljoner kronor peanuts, med indonesiska mått mätt. Fler avslöjanden kommer.
- IMF begick två misstag i Indonesien. Det första var att lägga sig i bankreformer. Det ligger formellt sett utanför IMF:s direkta ansvars- och kompetensområde.
- Den andra, närmast idiotiska, tabben var att lämna över nycklarna till landets alla banker till resterna av en kollapsande, korrumperad regim. I praktiken innebar det att IMF gjorde efterlysta bankrånare till direktörer i IMF-finansierade statsbanker, och att kända mutkolvar blev ansvariga för rehabiliteringen av banksystemet.

DET MINSTA man kan begära är att de finansiella genierna från IMF haft förstånd nog att titta över rövarnas axlar för att hålla koll på vad de gjorde. Men det ansågs onödigt.
- Konsekvenserna? Allt förtroende för IMF, den indonesiska centralbanken och IBRA har gått förlorat. Ingen vet längre vem som skall betala notan för att sanera den indonesiska banksektorn. Den går på 650 miljarder kronor, dvs över en tredjedel av Sveriges BNP.
- På nummer 700, 19th Street, i Washington DC är man mäkta förvånade över att bankvärldens motsvarighet till röda stugor med vita knutar visat sig illa anpassade till klimatet på Java.
- Men bland indoneserna är ingen förvånad. Förutom de ansvariga i Jakarta. De förvånas nog över det internationella ståhejet kring Bank Bali-affären. Tidigare har ju utländska finansiärer alltid sett mellan fingrarna på korruptionen i Jakarta. T ex har Världsbanken pumpat in miljon efter annan, trots att 20-30% av lånen "försvunnit" på vägen.

VAD SOM HÄNT är att toleransnivån visavi rötan sänkts. Även om man skulle kunna tro annorlunda, med tanke på IMF:s insatser för att förvandla landet till ett paradis för "rent seekers", och ett helvete för renhåriga.

Tomas Larsson
journalist, baserad i Thailand. Han utkommer i dag med
boken "Världens klassresa" (Timbro).