Den svenska finansvärlden skakas av allt fler rapporter om tveksamma och olagliga affärer. Nu måste styrelser och företagsledningar visa ledarskap och agera mer kraftfullt. Hela finanssektorns förtroendekapital står på spel. Det är fel att se insideraffärer bara i termer av brott och straff. Företagen måste våga sparka anställda som gör tveksamma affärer även utan en fällande dom. Det skriver Jacob Palmstierna, ordförande i Merita-Nordbanken, Bengt Rydén, ordförande i 7:e AP-fonden, och riksgäldschefen Thomas Franzén.

Finansmarknaderna spelar en viktig roll för ekonomisk tillväxt och välstånd. För att fylla sin uppgift att hantera sparande och risker för hushåll och företag måste det finansiella systemet i Sverige omfattas av brett förtroende. Läget är därvidlag inte tillfredsställande.

Nyheterna om den finansiella marknaden har på senare tid innehållit många rapporter om tveksamma eller olagliga affärer. Handlare har överskridit sina befogenheter. Aktier har köpts och sålts på sätt som skapat misstankar om insiderbrott. Parallellt finns en utbredd kritik mot hur rådgivningen till sparare och försäkringstagare sköts. Listan kunde göras längre.

Det är lätt att dra slutsatsen att det krävs hårdare regler och större möjligheter att utdöma straff, liksom ökade resurser för tillsyn och övervakning. Det är också till viss del rätt. Det måste finnas lagstiftning och offentligt sanktionerade regler som ger de yttre ramarna.

Men det är inte tillräckligt. Om man liknar det offentliga regelverket vid ett grovmaskigt nät så krävs också mer finmaskiga nät. De måste finnas hos varje institution - bank, fondkommissionär, medieföretag etc. Dessa nät består av både skrivna och oskrivna regler. Och de måste bottna i goda och vedertagna etiska förhållningssätt.

En uppförandekod är nödvändig för att ge de egna medarbetarna hjälp att bedöma vad som är acceptabelt respektive otillåtet. Men en sådan kod är också grundläggande för att upprätthålla den egna institutionens förtroendekapital och image.

Ett företags image byggs över tiden av medarbetarnas dagliga insatser. Alla de som arbetar i finansiella företag och marknader har därmed ett ansvar. Tyngst vilar det på styrelser och företagsledningar. Det är härifrån riktlinjer och föredöme måste komma. En fläckad image är både en moralisk och en affärsmässig belastning. Det är ett svek mot kunden om reg-lerna inte följs, men också mot medarbetare - särskilt nyanställda - om man inte anger tydliga gränser för var det otillåtna börjar.

När det gäller vissa av de uppmärksammade händelserna bör det finnas goda förutsättningar att få styrelser och företagsledningar att agera mer kraftfullt. Om en mäklare gör affärer i eget intresse eller på annat sätt i strid med givna direktiv, är det först och främst arbetsgivarens pengar som ställs på spel. Dels riskerar företaget direkta förluster, dels kan dess rykte skadas, vilket leder till att kunder försvinner. Lösningen är bättre intern kontroll, men också bättre förankring av de regler och de förhållningssätt som ska gälla.

Det är företagsledningens uppgift att utveckla en företagskultur baserad på höga etiska krav. Stundom uppstår situationer där dessa krav medför att man går miste om kortsiktiga vinster. Man måste då bäras av en övertygelse att det långsiktigt inte bara är moraliskt rätt utan också affärsmässigt lönsamt att hålla sig inom de ramar lag och etik bjuder.

Insiderhandel väcker fler och svårare frågor. Den ansvarige lurar sin motpart i affärstransaktionen. Ofta används information som man fått i sitt arbete orättmätigt. Det finns därmed ett egenintresse hos företagens ledningar, som gör att interna regler och övervakning bör kunna lösa en del av problemen. Insiderhandel är dock ett fenomen som sträcker sig långt utanför de finansiella marknaderna. Ansvaret för att upprätthålla moralen måste därför tas i en vidare krets, både i näringsliv och medier.

Det är fel att se på insiderfrågor enbart i termer av brott och straff. Visst finns det beteenden som bör straffas enligt brottsbalken, men gränserna för det moraliskt godtagbara varken kan eller bör sättas av när fällande dom utdelas. Förtroendet skadas långt tidigare.

Styrelser och företagsledningar både inom och utanför de finansiella företagen måste reagera på avsteg från god sed. Det måste därför gå att skilja en person från ett uppdrag på andra grunder än lagakraftvunnen dom.

Kritiken gäller också de råd och den information som ges till allmänheten. Får spararen en rimlig behandling när det gäller pris, möjligheter och risker? Med ett ökat intresse för och behov av individuella beslut om sparande höjs kraven.

Under de senaste åren har vi sett kraftiga ökningar i tillgångspriser. Det har skapat en feststämning där misstag och kostnader lätt döljs av att tillgångsvärden ändå stiger. I sådana perioder är det extra viktigt att betänka att man ska kunna möta sina kunder även när festen är över.

Det behövs bättre bevakning av konsumentaspekterna. Konsumentverket är för långt från de centrala frågorna. Huvudansvaret måste även här ligga på de finansiella företagen. Om de inte tar sitt ansvar finns det risk att motreaktionen blir lagstiftning och hårdare regler.

Det går inte att lagstifta - annat än i övergripande former - om en så komplex och föränderlig företeelse som finansiell information. Lagstiftningsvapnet är för grovt - det måste kompletteras av branschens och det individuella företagets egna riktlinjer och regler.

En hel del har gjorts för att komma till rätta med dessa och andra problem på marknaden:

Finansinspektionens särskilda aktionsplan från juni 1999 som bland annat tar sikte på insiderfrågor och olika missförhållanden i värdepappershandeln.

Svenska fondhandlareföreningens ini-tiativ att införa "körkort" för anställda i värdepappershandeln.

Konsumentpolitiska kommitténs tankar om förstärkt rådgivningsansvar inom finansiella tjänster.

Mer måste dock göras. Planer måste omsättas i konkreta åtgärder. En del människor har bristande kunskaper om gällande regler och god sed på den svenska marknaden eller bryr sig helt enkelt inte om dem. Det är alltid styrelsens och företagsledningens ansvar att se till att adekvata regler är på plats, att de är väl kommunicerade och att de följs. Attityden att allt är okej så länge det inte resulterar i förluster eller fällande domar är förkastlig.

Vad som står på spel är förtroendekapitalet. Fortsätter antalet "affärer" att öka kommer allmänhetens förtroende för den finansiella sektorn att försämras. Också omvärldens förtroende för den svenska finansmarknaden står på spel.

Den svenska finansiella sektorns trovärdighet och långsiktiga konkurrenskraft ligger i vågskålen. Det gäller för alla som värnar om förtroendet att välkomna och engagera sig i diskussionen om beteenderegler och etik på de finansiella marknaderna.

Vi måste enas först om att här finns ett problem. Sedan om att detta kräver en allsidig belysning i en debatt som förmår många att ompröva sitt förhållningssätt till dessa spörsmål.

Ledande personer inom de svenska finansiella företagen måste nu visa ett aktivt ledarskap inom sina egna företag och bilda opinion utåt. Förtroende är ett svårgripbart fenomen som byggs långsamt och som eroderas raskt. Därför har vi inte råd, vare sig i termer av pengar eller moral, att vänta. Vi måste handla nu.