Vi svenskar känner till ordet rättshaverist. Det begreppet lär dock inte existera i Danmark och Norge. Det vi avser är en person som ihärdigt kämpar i en fråga genom att föra fram sin sak. Han överklagar, vänder sig till JO, till JK till riksdagsmän och andra som han tycker borde engagera sig, utan att ha framgång för sin sak. Detta behöver inte betyda att han inte har rätt, tvärtom är rättshaverister ofta människor som drivs av ett starkt rättspatos. Ett, kanske i vårt samhälle alltför starkt krav på rättvisa, icke desto mindre fullt legitimt, som ett rättssamhälle borde beakta, driver rättshaverister. De kan således i grunden ha rätt. Då de inte lyckats få gehör tystnar de inte och accepterar detta som många av oss andra kanske skulle göra, utan de driver sin sak i alla sammanhang de kan komma på, just för rättvisans skull. Utomstående kan ibland uppfatta det som om den enskilde drabbats av en fobi. Det rör sig om fall som, för utomstående, kan tyckas perifera, men som för den enskilde, som drabbats, är en mycket stor sak. Även vi här på MRR får då och då brev med tjocka luntor tidningsurklipp, artiklar, och skrivelser till myndigheter från personer, som på detta sätt visar sin kamp för att få rätt. Tyvärr är det svårt för en liten organisation som sköts ideellt att ta sig an enskilda fall mera djuplodande, eftersom det ofta fordrar väldigt mycket arbete.

En sak som är intressant att lägga märke till är att det oftast handlar om människor som anser sig ha blivit felaktigt behandlade av en förvaltningsmyndighet i ett s.k. förvaltningsärende och som sedan inte fått rätt hos de högre förvaltningsmyndigheter eller hos de förvaltningsdomstolar som personerna överklagat till. Ett sådant fall visades häromveckan i TV-programmet "Kalla fakta". Det handlade om Bertil som flyttat upp till en koja i Norrland som en reaktion på myndigheternas behandling av honom. Byggnadsnämnden hade inte beviljat Bertil bygglov för ett garage till lastbil på den hustomt han ägde, detta trots att hans granne fått bygglov, när denne begärt samma sak. Byggnadsnämnden förklarade grannens bygglov med att detta var ett felaktigt beslut från byggnadsnämndens sida och att man därför inte kunde ge Bertil ett sådant tillstånd. Men Bertil uppfattade det bl. a. så att han, som flyttat från Norrland till stockholmsområdet, behandlades annorlunda än grannen, som kom från stockholmsområdet. Bertil har i åratal fört sin kamp mot byggnadsnämndens agerande i många sammanhang. Personer som Bertil finns det många av i Sverige. Ofta är det just som i Bertils fall förvaltningsbeslut de kämpat förgäves mot. De har inte fått det tillstånd som de behövt ( såsom bygglov i detta fall eller trafiktillstånd som i det s. k. Pudasfallet med mannen i lådan på Sergelstorg för några år sedan ), de har drabbats av förbud, avgifter eller skatter som de upplevt vara orättvisa eller felaktiga.

Varför finns det rättshaverister i Sverige, dvs. från början, sunda friska människor som tvingas ägna alltför stor del av sitt liv åt förgäves kamp mot myndigheter? Jag tycker att det kan finnas anledning att peka på följande faktorer inom det svenska förvaltningsrättliga systemet, som, i vissa fall, kan bidraga till att skapa rättshaverister: Advokatkostnaderna, språket och det skriftliga förfarandet, de allmänt hållna lagarna med ramlagskaraktär, dubbeltydiga domsmotiveringar och bristande utredning.

Advokatkostnader

Den enskilde kan i de allra flesta förvaltningsärenden inte få advokatkostnad betald av stat eller via rättsskydd i hemförsäkringen. Detta gäller oavsett om den enskilde vinner eller förlorar mot myndigheten. Han kan således inte låta en kunnig jurist föra sin talan mot myndigheten, utan att det för med sig stora kostnader. Han eller hon måste därför i allmänhet föra sin talan själv och det är inte så lätt. En advokat skulle kunna, förutom att föra den enskildes talan bättre än den enskilde själv emot myndigheten ifråga, även förklara för den enskilde varför beslut eller dom blivit som det blivit på ett bättre sätt än vad myndigheten i allmänhet har resurser till. (Men det skulle givetvis vara dyrt för alla skattebetalare om den som driver ett förvaltningsärende fick advokatkostnad betald av staten)

Det skriftliga språket

Myndigheter använder ofta ett byråkratspråk i sina skrivelser och beslut, som det kan vara svårt för den enskilde att förstå. Dessutom kommunicerar myndigheter ofta enbart skriftligt med enskilda personer. Det kan då lätt uppstå missuppfattningar om innehållet från den enskildes sida. Dessutom kan det vara svårt för den enskilde att uttrycka sin sak om han måste kommunicera skriftligt. Visserligen finns det numera en rätt att träffa någon på myndigheten, men inte nödvändigtvis den som beslutar i frågan. Detta kan givetvis leda till att en enskild person kan komma att uppleva att en sak, som rör honom djupt personligt, hanteras alltför mekaniskt och kanske därmed uppleva en känsla av orättfärdigt bemötande.

Ramlagar

I många fall inom förvaltningsrätten tillämpar myndigheter lagar som är mycket allmänt hållna, de har ramlagskaraktär och det är myndigheten som avgör hur lagen skall tolkas, dvs. det som enskild person tycker är en rimlig tolkning kanske är en helt annan tolkning av lagtexten än den som myndigheten gör. Myndigheten har därvid stora möjligheter att, i sin tolkning av lag, låta ett allmänintresse råda på bekostnad av ett enskilt intresse (t.ex. allmänhetens intresse av en trevlig boendemiljö med små trevliga garage istället för stora dominerande). För den enskilde, som äger huset och marken och lastbilen, kan detta te sig orimligt.

En viktig grundläggande fråga är: hur förhåller sig hans äganderätt och hans möjlighet att skaffa sig inkomster, att bedriva näring, utan alltför stora avbräck, dvs. rättigheter av grundläggande betydelse för han livsföring och frihet, till det allmännas - allas vårt - intresse av vacker, frisk och giftfri eller lugn miljö? Är det hans rätt att använda sin mark och hans rätt att bedriva näring och försörja sig, som skall prioriteras? Det kan bli väldigt kostsamt för honom att ställa lastbilen någon annanstans. Om myndigheten avgör en sådan fråga på grundval av ett allmänt hållet stadgande som ger utrymme för tolkningar, kan det bli det allmänna intresset som väger tyngre. Myndigheten har ju att väga allmänna intressen mot enskilt intresse, men för den enskilde ter sig utslaget inte alltid som rättvist.

Dubbeltydig doms- eller beslutsmotivering

Ett särskilt svårförståeligt språkbruk från myndigheters sida kan vara när myndigheter motiverar sina domar eller beslut med att den enskilde "inte har visat......". En sådan motivering kan ibland betyda att det som den enskilde påstår vara sant inte är bevisat och att det är han som har bevisbördan. (Bevisbördans placering kan i och för sig ifrågasättas). Men en sådan motivering kan också betyda att myndigheten har tolkat den mångtydiga lagen på ett sådant sätt att det, som den enskilde personen i och för sig har bevisat, inte är sådana uppgifter som har betydelse med utgångspunkt ifrån myndighetens tolkning. Det är ungefär som "goddag yxskaft". Den enskilde talar om en sak, men myndigheten talar om en annan.

Gunilla Edelstam,
Jur. dr.
Stockholm 

Medborgarrättsrörelsen
Copyright