Del 1 Rättssystem och rättssäkerhet
Del 2 EMU/EU
Del 3 Europarådet
Del 4 Europadomstolen
Del 5 Memento
Del 6 Din integritet och Din rätt

Del 1 Rättssystem och rättssäkerhet

Detta debattinlägg är avsedd att informera om rättssystemen i europeiska länder och om rättssäkerhet. De flesta människor torde fortfarande ha stor tilltro till det svenska rättssystemet.

I andra länder har deras befolkning större eller mindre tilltro till sina rättssystem. De senaste årtionden har dessutom kunskapen om och tilltron till först Europarådet med Europadomstolen i Strasbourg, och sedan EU-Kommissionen med EU-rätten i Bryssel ökat avsevärt.

Ännu finns det tyvärr ett stort informationsbehov att tillgodose, främst för att inte de mest blåögda optimister skall slå sig alltför hårda när de kommer i kontakt med verkligheten.

Faktum är, vi har fått mindre  rätt, vi har i gemen fått sämre rättssäkerhet genom EU och Europarådet, inte mera rätt eller bättre rättssäkerhet som de flesta tycks tro. I en serie artiklar vill jag informera därom. De kommande handlar dels om Europadomstolen, dels om EU-domstolen.

Nästan alla länder i Västeuropa har likartade rättstraditioner. Dessa grundas på den s. k. Romerska rätten så som den utvecklades under den Romerska storhetstiden. Här och var finns det dock avvikande versioner, så som t.ex. i Portugal, där rättsystemet bygger på Codex Napoleon. Skillnaden i detaljer kan vara betydande.

Genom århundradens lopp har rättssystemen i olika länder varit mera eller mindre humana, mera eller mindre rättvisa, mera eller mindre korrumperade av särintressen i samhällen. I detta historiska perspektiv är det förfall, den rättsröta som nu kännetecknar det svenska och de flesta europeiska rättssystem till synes inte på något sätt märkvärdigt.

Ett och annat land kan t.o.m. under överskådlig tid förvänta sig bättre rättsordning än det nu har eller någonsin har haft. I stort sett tycks det tyvärr snarare ske en anpassning åt negativa rättsförhållanden än tvärtom.

Här visar det sig igen, att i grund och botten är det emotionella faktorer, i detta fall framförallt upplösning av allmänna och allmänhetens moralbegrepp, som bäddar för det pågående rättsförfall mera än vad de styrande politiska system i sig gör.

Till synes har det funnits långt allvarligare kriser i europeisk rättsutveckling. Men bara till synes! Det förfall som vi nu kan se, som vi är del i eller drabbas av, det sker nu i långt större skala än någonsin förr någonstans i Västeuropa.

I det följande begränsar jag min framställning till de svenska rättstraditioner i relation till Europa- och EU-rätt. I ett par tidigare inlägg under rubriken ”Politik och Juridik” har jag överskådligt redovisat vem som styr vad i Sverige.

De facto styr politikerna, men i verklighet gör sig särintressen gällande, framförallt juristernas.  Politikerna är för svaga, kan inte, vill inte, törs inte eller orkar inte regera.

Det är nämligen inte endast lagarna som garanterar rätt: Den mänskliga faktorn gör sig lika förhärskande och ödesdiger gällande inom juridiken som i någon annan disciplin. Det är där det brister:

Våra lagar och deras tillkomst är imponerande bra, även om man har anledning att inte bara lyfta på ögonbryn, utan även rynka på näsan åt somlig lagbastard som föddes de senaste säg 20 åren.

Under dessa 20 år har urvals- och utbildningskriterierna vid universiteten medverkat till juridikens förfall. Värre tycks det beställt med den juridiska nomenklaturans moraliska brister:

Lagarna följs inte, rättare sagt: Lagarna följs godtycklig. Och det är inte endast domarnas fel! Säg mig den människa som orkar stå emot när massmedia fokuseras på rättssak i orätt. Endast mycket få människor har nog civilkurage därtill. Dessutom:

Sofistikerade nätverk, en mängd med varandra förenade spindelnät från Ystad till Haparanda förbinder var vrå, omfattar var individ i det så genomreglerade och datoriserade Sverige: Rör Dig i Ystad, och det rycker i trådarna i Haparanda.

Det finns oerhört mäktiga intressegrupper som enskilda gör klokt i att inte söka sak med. Man kan behöva vara rädd om sin anställning eller om sin hälsa. Man kan behöva en advokat, eller behöver så förtvivlad väl t.ex. en banktjänst eller en läkare.

Det finns de ibland oss, som har fått känna på att vara ute i kylan, som inte längre fick vare sig det ena eller det andra. Och detta har smittat av sig även till rättssektorn, som på olika nivåer sammantaget torde ha tillgång till nästan samtliga dataregister.

CCBE, Conseil des Barreaux de la Communaute Européenne,
är den för alla EU-juristsamfund gemensamma organisationen.

Här skulle jag vilja göra uppmärksam på en utveckling som mig veterlig ingen talar om och få vet om:

Det var inte länge sedan som man i Sverige införde prövningstillstånd även i hovrätter och kammarrätter. Detta var ett stort och rättsförkrossande ingrepp i vår rättstrygghet.

Införande av prövningstillstånd i hov- och kammarrätter gick praktiskt taget ”som på räls”, tyst och snyggt.

Det som nu tycks vara på gång i det tysta, är än värre:

I Sverige har vi inte advokatmonopol. Vem som helst kan vara sin egen jurist inför domstol. Detta förhållande är inte bara en nagel i ögat hos svenska advokatsamfundet. CCBE gör ett mycket förtjänstfullt jättearbete, relativt sett i det tysta. Det finns dock mycket och bra officiell information om CCBE och dess verksamhet på nätet.

I verkligheten sträcker sig CCBE:s inflytande mycket längre än till EU:

En del länder utanför EU har delegerade anslutna till CCBE som ”Observers”, och det finns ganska intima kontakter ”overseas”. Sveriges advokatsamfund hade således i många år innan anslutningen  till EU sina delegerade som ”observer” vid CCBE i Bryssel.

MEN: I första hand skall CCBE verka för, att studera alla frågar som rör juristernas yrkesutövning inom EU, och att formulera lösningar för att koordinera och harmonisera deras yrkesutövning inom EU.

Ifrån CCBE initieras mycket av den rättsbildande lagstiftning som sker runt om i Europa, varvid juristernas intressen tillgodoses i första hand. Deras redan så starka och stora privilegier cementeras och armeras till järnbetong: Oantastliga. Där passar den svenska rättsordningen inte in, och svenska intressenter är med bland de första att uppmärksamma detta.

Ibland de många arbetsuppgifter som CCBE har tagit på sig, uttalas nära slutet av katalogen även ”skydd för konsumenter av juristers yrkesutövning”. Nu är det så, att endast CCBE:s medlemmar har rätt till talan inför CCBE. Dessa medlemmar är EU-juristsamfunden, ingen annan.

Det normala förutsättes vara då, att gemene man vänder sig till sitt lands advokatsamfund, och ber dem på nåder att ta upp ärendet hos CCBE. Vid ett tillfälle i mitten på 90-talet testade jag CCBE (innan Sverige var med i EU):

En EU-advokat hade påtagit sig ett uppdrag för en fastighetsköpare fast advokaten i hemlighet hade varit säljarens advokat i många år och många affärer. Köparen förlorade minst 300.000 SEK till säljaren, och totalt en mera än dubbelt högre summa, varav advokaten tillgodogjorde sig en betydande del.

Varken advokatens eget samfund eller det svenska advokatsamfundet eller CCBE gjorde någonting åt det, annat än att informera varandra om köparens aktiviteter. Längre än så sträcker sig inte EU-advokaters föregivna konsumentskydd.

Det ärende av oåtkomlig advokatbedrägeri som jag under flera års arbete hade tröskat igenom advokatorganisationerna är som bekant på intet sätt en isolerad företeelse, men i det EU-land där det förekom

kan gemene man inte föra talan i domstol utan att företrädas av advokat: Därför blir bland annat advokatbedrägerier oåtkomliga när man tyst och snyggt inför advokatmonopol även i Sverige.

Advokater och deras samfund har som sagt redan stora privilegier som av många missbrukas. Om advokatsamfundet får rättegångsmonopol, då nåde oss Gud! Men vi tycks vara på väg dit! Det ser faktiskt ut (egen erfarenhet!), som om advokater och domstolar tar ut ett sådant monopol i förväg genom att köra över gemene man som rättssökande. De skäms inte ens att ta hutlöst betald för överkörningen!

Fråga ärliga människor som är initierade: Det är redan i dag praktiskt taget omöjligt att få tag på en advokat som är beredd att stämma en annan advokat! Just nu håller jag på att testa, om man kan bli svartlistat bara för att man anmäler svensk advokat till Sveriges Advokatsamfund.

Walter Kölzer

Del 2 - EMU/EU

Ja till EMU! Nej till EU!

Detta är en personlig deklaration av mig, som kanske kan förklara min något märkliga inställning, men den är min och inom denna serie som helhet ett dagsaktuellt utropstecken till mitt vuxenliv i Sverige.

Därför låter jag deklarationen ingå i serien. Att jag trots detta fortfarande och alltid engagerar mig mera för Sverige än för något annat land, det är som ett innerligt TACK för de möjligheter som Sverige erbjöd mig till personlighetsutveckling. Det som jag har lyckats med i Sverige, det skulle knappast ha varit möjligt i något annat land. Det enklaste först:

Ja till EMU går principiellt inte alls att diskutera, är förnuftsmässigt och finanstekniskt sett helt överlägset ett ”Nej”.

För att inte tala om de praktiska fördelarna med en gemensam valuta i Europa. På vår resa till och från Algarve vart år hade min hustru ett styvt arbete att hålla reda på de 7 olika valutor i de länder som vi passerade. Den vanliga mänskliga hjärnan kan inte hålla reda på prisrelationer med hänsyn till kursutveckling mellan fler än 2-3 valutor. I dag tycker jag mycket bestämd, att två valutor är en för mycket! Det är den enkla och enda sanningen!                     

Att därutöver diskutera EMU med hänsyn till var dags och var medborgares verklighet är helt meningslös:  Förutsättningarna för om EMU är bra eller inte skiftar ständigt även efter en övergång, liksom den svenska kronans om vi skulle stå utanför EMU.

Dessa förutsättningar kan inte förutses. Dessutom är det så, att skillnaden mellan hur olika individer drabbas i Sverige är större, än vad skillnaden är emellan Kronaland eller Euroland, var sig vi går med eller inte.

Vad värre är, kan valutors värde manipuleras både före en eventuell övergång, och efteråt  för de valutor som är kvar. Så sker nu och så kommer att ske. Även om man reglerar finanssektorn aldrig så hård via EU-Central-banken eller vår Riksbank, så finns det andra mekanismer kvar som reglerar vad som kan köpas för en myntenhet i det ena eller andra landet. Mekanismer som kan manipuleras, vare sig vi går med i EMU eller inte! Dessa avgör till syvende och sist hur mycket pengar vi har kvar i plånboken efter att vi har köpt det vi måste ha.

Arbetsmarknaden, den offentliga sektorn, lönebildningen och logistik, dess möjligheter och begränsningar är bara de mest närliggande exempel av manipulatorer på hemmaplan. Storstaternas eller länderblockens agerande, se krigen i Afghanistan, Irak, mm, är exempel på globala manipulatorer.

Mot den bakgrunden är det mesta av vad som sägs för och emot EMU ett spel för gallerierna, kanske i akt och mening att dra en mera tilltalande slöja över bilden av manipulering. Man beslöjar även de penningvärdeförluster som kommer att drabba alla som äger en svensk krona vare sig kronan blir kvar eller vi går med i EMU.

Dessa förluster kan vara avsevärda för somliga, men har inget att göra med diskussionerna om de prishöjningar eller -sänkningar som följer en övergång. Visserligen kan mycket av sådan manipulering skyllas på ”samvetslösa” finanshajar, men ingen skall tro att staterna är sämre finanshajar. Skillnaden är väl, att stater vanligen är så mycket större, deras finansmanipulering så oerhört mycket mera kännbar. Stater är endast ”samvetslösa” därför att de inte kan ha något samvete. En akademisk distinktion!

Mångmiljardförluster, storleksordningen 100-tals miljarder SEK, realiseras vid en svensk konvertering till EMU. Även om vi skulle avstå från EMU måste dessa förluster realiseras, förr eller senare. Det finns många mekanismer som därvid kommer  till användning.

Några har vi erfarenhet av:

Fastighetsspekulationen, i samförstånd mellan främst banker och staten, höll på att ruinera Sverige, innan man lät den produktive skattebetalaren stå för följderna av miljardrullningen.

Den är i gång igen, staten har ett stort intresse av höga fastighetspriser: Fastighetsskatten. Därtill: Pensions- och annan försäkringskapitalbildning formligen inbjöd staten och näringslivet att ta för sig, ett slags legaliserat stråtröveri.

Sedan 1958, när Erlander sjösatte ATP, har direkta överföringar till statsbudgeten och subventionering av bl.a. kärnkraft- och bostadssektorn med ”billig” kapitalförsörjning resulterat i dold konsumtion av säkert över 1000 Miljarder kronor.

Ser man på denna konsumtion i relation till helheten, är det helt klart fråga om överkonsumtion, om lyxkonsumtion som vi inte har haft råd till, och som därför belastar den svenska kronans värde. Vi har haft och vi har alldeles för stor mygelekonomi.

När man i många kommuner tvingas riva relativt nya och högt belånade hyreshus, trots bostadssubventioner som lär vara de högsta i Europa och troligen i hela världen, så är detta endast ett exempel på hur man skuldsätter medborgarna genom att pumpa luft i svenska kronan.

Konvergenskraven kommer även att påverka mycket av den dolda arbetslösheten som vi har i Sverige. Relationerna mellan den närande och den tärande sektorn kommer att behöva normaliseras. De produktivt arbetande människor inom del av den offentliga sektorn, i processindustri och annan tillverkning, inom jordbruk och skogs- och vattenbruk kommer att kräva sin del, deras behov måste tillgodoses. Däremot kan stor del av myndighetssverige och t.ex. finansvalparna, de mångmiljardbelopp som dessa representerar, skrotas för att minska Sveriges enorma låneskulder, men jag är tveksam att så kommer att ske.

Förmodligen försvinner miljarderna i statens många och stora svarta hål, det vill säga i somligas fickor, om inte det politiska klimatet förändras radikalt.

Jag har givit upp hoppet på en radikal ändring till bättre och sann demokrati inom överskådlig framtid. Förmodligen kommer människorna inte att bry sig förrän katastrofen är ett faktum.

Men inför mig själv låtsas jag att jag kan påverka skeendet, om än aldrig så lite, även utan hoppets styrka. Jag vill inte ge upp tron på förnuft och det goda i människan. Frågan är då om man föredrar en ände med förskräckelse, eller förskräckelse utan ände.

Skall man medverka till en snar katastrof, eller fortsätta tro på att färdriktningen kan ändras dessförinnan? För egen del tror jag på det senare alternativet. Skulle jag ha fel, så kanske ett eller annat av det jag gör kan medverka till en rekonstruktion efter katastrofen. Om en sådan är möjlig: Människan har fått potential att utplåna sig själv och hela jordklotet!

Men varför då  Nej till EU?  I sanning och av bergfast övertygelse är jag en utpräglad kosmopolit. För mig finns inga gränser. Jag tvingas respekterar de osynliga skiljelinjer som av ”det-är-mitt-fundamentalister” med lag och våld hävdas existerar.

Jag tvingas respektera gränsdragningen mellan grannens och vår tomt. Så länge det är så försvarar jag min rätt till mitt och grannens rätt till sitt enligt den lag som finns. Men jag har aldrig lärt mig att acceptera denna ordning. Jag vet nämligen, att med förnuft och god vilja kan vi äga och bruka allt gemensamt, visa respekt för de osynliga gränser som skiljer grannens och min identitet, integritet och suveränitet. Med kultur och sociala normer, med fundamental aktning för var individs människovärde,  kan relationerna människor emellan styras långt riktigare och enklare än med lag och våld. Att visa detta i detalj kräver en bok eller en ny bibel.

Även vardagsverkligheten ger mig rätt: Det kändes befriande när jag första gången bara kunde blåsa igenom de rader av tomma passagekurar som påminde om den tid då man inifrån dessa kurar mer eller mindre övermyndig utsattes för tull- och passkontrollanter.

Förnuft hade segrat, EU hade raserat en del av den artificiella gränseffekten. Inte enbart förnuft, tyvärr! Tankens van var ännu starkare än emotionella bevekelsegrunder till bildandet av EU:

Den politiska, militära och ekonomiska konstellationen runtom i världen förändrade sig så att maktbalansen krävde en starkare motpol i Europa än vad vart land kunde ställa upp med.

Inte någonstans i Europa kunde jag överblicka skeendet så väl som ifrån Sverige.

Likväl sade jag upp mitt svenska medborgarskap och flyttade utomlands. Det som fördrev mig ifrån Sverige var den ständig tilltagande rättslösheten och den samtida förvandlingen av individuell och ansvarskännande medborgare till numrerat kollektivpaket, kontrollerat av kollektivet ifrån avlandet till förmultning.

Vi fick lagar som medger kollektivet att tränga sig ända in i sovrummen för att kunna registrera individens eventuellt avvikande sexvanor, andra lagar som reglerar vad som skall ske med vår kropp innan och efter vår död.

Yttrandefriheten delegerades till Journalisthögskolan och dess adepter. För bokutgivning finns en ganska så effektiv, fullt laglig censur inbyggd i systemet.

Banksektorn, advokater och läkare, storföretag och andra monopoliserade delar av etablissemanget bildar stater i staten med gammaldags utsugning och modern manipulering av dem som saknar inflytande.

Rättsvården har brutit ihop till en karikatyr av sig själv. En tillspetsad bild? Ja visst, det kan jag hålla med om, nödvändigt för att göra mig förstått, men bilden saknar inte relevans till verkligheten!                     

Så upplever jag verkligheten i Sverige och mera eller mindre inom EU. Därför lämnade jag Sverige. Exemplifierande detaljer visas i kommande avsnitt av serien.                     

Walter Kölzer

Del 3 - Europarådet

Året var 1949, dagen den 5. Maj. Sverige tillhörde signatärstaterna, var ibland de första 10 stater, som tills i dag har blivit 45 stater: The Council of Europé, Europarådet, hade fötts i London!

Det var den första ansatsen till det som senare skulle bli EU. Fast fullt så enkelt var/är förlossningen inte:

Vi skulle få uppleva Kol- och Stålunionen, EFTA, etc på vägen, minns jag. Det engelska lejonet Winston Churchill var den främste, den förste tillräckligt starke pådrivaren. För att riktigt förstå vad han hade givit sig in på:

Ännu i dag, ännu 50 år senare stretar staterna emot fast folken, människorna, vill innerst inne inget hellre än ett enat och tryggt Europa. Men staterna gör sina medborgare osäkra. Staterna måste tvingas in i det ofrånkomliga:

För Europa räcker det gott med kontinentgränserna och de relativt få makthavare det skulle erfordras  för att styra kontinenten. Man måste få alla dessa samband klart för sig, Europas ställning i den globala strukturen och dess utveckling, för att riktigt förstå vilket banbrytande experiment Europadomstolen utgör.

Europarådet har många fler funktioner och institutioner (har personlig erfarenhet av en av dem, EUROPA NOSTRA, som hedrade mig och mina arbeten flera gånger), men egentligen är det bara Europadomstolen som kommer att ge rådet dess stora historiska betydelse. Om experimentet lyckas, vill säga.

Europas stater var och en har inte en chans att hävda sig mot existerande och blivande kontinentmakter i Afrika, Amerika, China och Australien. Om vi inte får Winston Churchills Förenade Europa (och bättre upp!), så byter vi roller med det som vi i dag kallar ”den tredje världen” eller ”de underutvecklade länder”.

Medan somliga redan talar om globala strukturer, klamrar bromsklossarna sig desperat fast vid köttgrytorna:

Det blev inte ett EU i stället för Europarådet, det blev både och. Det enda som envist påminner om Winston Churchills intentioner och visioner av ett förenad Europa är Europaflaggan, som Europarådet och EU har gemensam.

Snart har somliga stater (däribland den störste, Tyskland) tre regeringar ovanpå varandra och alla tre regeringar topprider ovanpå dem som skall regeras. Och så har vi Europarådet och Europaparlamentet dessutom!!! Redan har vi tre olika lagsystem att hålla reda på inom EU-staterna: Det nationella, Europakonventionen och EU-lagstiftningen!

Det är så löjligt så det är inte klokt. Människan är nog det mest tåliga djur med hjärna när det gäller att tolerera utsugning och förtryck. En gång om året går det stora flyttlasset mellan Bryssel och Strasbourg och tillbaka igen.

Europas ”skuggkabinett” av mycket högt betalda representanter (det betyder väl att dom lär vara duktiga på att representera, ha-ha-haa!) tar sitt pick och pack för att under ett halvt års tid residera i den andra metropolen. Var och en av de flera hundra har tonvis med akter och böcker och annat som skall flyttas med till det andra byråkratipalatset, medan det ena får stå tom under tiden och vila sig. Man skulle kunna tro att jag fantiserar, men Nej, denna noja är verklighet!

Fast utvecklingen mot ett förenad Europa går i uppförsbacke;

fast det kräver enorma ansträngningar och generationer för att övervinna och nivellera de stora skillnader mellan olika kulturer, ekonomier och rättssystem, söker bromsklossarna uppbåda människorna till att bemanna skruvarna för ännu hårdare åtdragning:

Residera åtminstone i två städer på kontinenten. Byt ordförandena titt och tätt. Värna Ert självbestämmande och Er frihet, säg nej till Förenade Europa och NEJ till EMU. Som om gemene man och -kvinna hade något i den vägen, hade t.ex. någon frihet att värna om!

Läsaren vet att vi har nästan full valfrihet (fast inte alla, förstås), gränsande till valtvång, när det gäller tapeten i vardagsrummet, tvål eller tandkräm. På senare år har vi även fått välja el-leverantör och tele-operatör, våra likaledes med lag pådyvlade pensionsfonder inte att förglömma,  men icke så mycket mera.

Efter denna långa inledning (som förtjänar göras mycket längre och mera utförlig) har jag därmed äntligen kommit in på rättsutvecklingen: Medan Förenade Europa bromsas i uppförsbacke, rullar rättsutvecklingen ohejdat baklänges.

Lite statistik, inte för att den är rättvisande, utan endast för att visa trenden: Under de första 32 åren av Konventionens exekutiva existens t.o.m. år 1987 hade i snitt 1250 anmälningar per år kommit in till Europadomstolen. År 1988 var siffran ännu så lite som 4 246 anmälningar. År 2001, det senast helt redovisade år, hade det kommit in 33 052, under en tioårsperiod således 7,9 gånger så många anmälan av brott mot de mänskliga rättigheter per år. Under den senaste femårsperioden från 1996 (12 704) till år 2001 (33 052) mera än fördubblades antalet anmälningar per år till Europadomstolen. Accellerationskurvan är som synes ingen berg- och dalbana, den pekar med skrämmande tydlighet brant uppåt, för att så småningom plana ut när människorna inser hur små chanserna är att få rätt.

Det inser de kanske bäst, om de får reda på hur få anmälningar som verkligen leder till dom. Det finns
nämligen filter på filter på filter på filter som en ansökan måste passera på sin väg till prövning. Totalt från år 1955 till år 2002 avkunnades 3 442 domar vid 259 891 anmälningar, motsvarande endast 1,3 %. Annorlunda
uttryckt endast drygt 1 dom per 100 anmälningar. Det är nog långt ifrån alla dessa få som har fått  tillstymmelse till rätt i sina domar.

Anmälningar på andra språk än franska och engelska är först illa ute, det svenska språket har varit särskilt
utsatt, såsom redovisat på annat ställe.

Överklagandena till Sveriges Högsta Domstol och Regeringsrätten visar samma tendens. Dessa ensartade tendenser är ett direkt mått på den explosivt accelererande rättsrötan i Sverige liksom i Europas demokratier i övrigt. Jag ber läsaren att besinna sig ett ögonblick för att fatta hur oerhört snabb denna utveckling går. Den är skrämmande även för mycket starka och orädda människor.

Om någon satte stopp för rättsförfallet, om domstolarna skulle tvingas att följa lag, om domarna t.ex. skulle avskedas när de inte gjorde det, om därmed rättsröta skulle bli till rättssäkerhet, då skulle nämligen överklagandena reduceras till en i sammanhanget obetydlig ofrånkomlighet.

Vi skulle hamna tillbaka på tidigt 50-tal, det smått idylliska tillstånd då ett HD-mål. var en meriterande raritet för var anständig advokat, en ödes ynnest att stilla bedja om. I dag finns det advokater som använder HD som tummelplats för sina giriga eko-drifter.

Vid ovanstående utvärdering av Europadomstolens (och dess föregångare Europakommissionens) statistik är att märka, att Europadomstolen endast tar upp brott mot de mänskliga rättigheter som tillförsäkras i Konventionens artiklar.

Artiklarna kan sägas motsvarar paragrafer i vår nationella lagstiftning. En stor del annan lagstiftning som européerna kan bryta mot är tabu inom Europarådsrätt. Så t.ex. är skattelagstiftning undantagen mänskliga rättigheter.

Samtidigt försöker EU, med Sverige som en av de första och starkaste pådrivare, att skapa EU-skattelagstiftning. Motsatsen är så tydlig, att man frågar sig om den är anledningen till att vi har två ”Europaföreningar”.

Min slutsats är, att skattemonopolet inte är den enda anledningen till dubbla Europainstitutioner, men den av de mera väsentliga när man ser på klyftan mellan ländernas ekonomier.

Vart lands politiker m.fl. vill ha fingrarna i landets egna köttgrytor, vars påfyllning man själv råder över.

Då kommer man förstås i konflikt med den så stränga EU-antimonopollagstiftningen som dirigeras av sin egen kommissionär i Bryssel. Så snart som det t.ex. gäller en större företagsfusion skall den prövas för att inte snedvrida eller hindra fri konkurrens inom EU.

Men när det gäller skatterätt, då skall all konkurrens staterna emellan strypas, då skall statsmonopol garanteras med EU-monopol. Luxemburg och Irland har hittills kanske mest fått känna på hur repressiv de eljest så liberala ”demokratiska” (?) lagarna utformas, när det gäller konkurrens på skattskrivning. Och visst lär vi snart få en EU-skatt! Tro bara inte att statsskatten blir mindre eller försvinner helt för det.

Det är EU-rätt, det!  Visst är det legalt!!  Men det är inte RÄTT!!!

Walter Kölzer

Del 4 - Europadomstolen

Redan i November 1950 hade det då babyunga Europarådet sin ”lagstiftning” färdig. Vid ett möte i Rom antogs  ”Den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter”, i fortsättningen ”Konventionen”.

Att det gick så fort med Konventionen är inte så märkvärdig som det syns: I stort sett ”plankade” man bara FN:s Universal Declaration of Human Rights från 1948. Det bidrog även till den relativt snabba ratificeringen av Konventionen, där Sverige tillhörde de snabbaste: Redan 1952 blev därigenom Konventionen även internrättsligt sett bindande för den svenska staten.

Till en början var det Europarådets ”Kommission” som agerade domstol för övervakning av att medlemsstaterna följer Konventionen. På 1990-talet framtvingade rättsförfallet inom medlemsstaterna och den bl.a. därav följande lavinartade ökningen av anmälan väsentlig större resurser.

Därför bildades den nuvarande Europadomstolen med modern och slimmad organisation. Uppläggningen och intentionerna kan man sannerligen inte klaga på, tycker jag. Men det finns ett stort Aber, som hade utvecklats redan av Kommissionen:

Förmodligen alla medlemsstater, i vart fall Sverige, hade redan då och under många år en delegation vid Kommissionen, för att tillvarata den Svenska statens intressen. Så vitt jag förstår, fungerade denna delegation i praktiken som ett filter för de ansökan som kom in till Kommissionen.

Inte alldeles oskyldigt i både positiv och negativ bemärkelse förefaller det faktum att en svensk (Daniel Tarschys, 1994-1999) var en av de Generalsekreterare (som väljs på 5 år) under den tid som Europadomstolen organiserades.

”Den svenska välfärden” har exporterats (och exporteras!) på många sätt, i många skepnader och i många riktningar runtom i världen, inte så sällan med svenskar på guldstolar i internationella positioner. Är det därför vi har så lite välfärd kvar i Sverige, för att vi har exporterad den?

"Sudda gärna bort frågan, den är en sarkasm som motiveras av att vilja tydliggöra allvaret i skojet!"

För övrigt visar utvecklingen i Tyskland det elände som vår ideologi- och låtsasdemokratiexport medför.

Kommissionens ”svenska” filtermekanismer tycks ha effektiviserats, formaliserats och permanentats i Europadomstolen. Snygg, prydlig, lömsk och falsk, som det anstår svensk organisationsförmåga när den är som bäst! Ett exempel:

Som svensk medborgare gjorde jag ifrån Portugal i slutet på 1990-talet en anmälan mot Sverige. Jag skrev min anmälan på engelska, väl medveten om att översättningar av anmälan formligen inbjuder till ”misstag” och ”tolkningar” vid översättningen. Översättningar till andra språk förstärker därmed juristernas tolkningsraseri, som t.ex. kommer till uttryck i det att enkla, entydiga och klara meningar på svenska i svenskt rättsväsende anses behöva tolkas från svenska till svenska till annan innebörd än den givna förståelsen i klarspråk. Löjligt påstående av mig? Inte alls:

Numera smått legendariske svenske JO Nilsson var på sin tid (på 1980-talet) en hejare på god svenska, en lysande dialektiker. I ett av våra telefonsamtal berättade jag för honom, att bankerna hade fått instruktioner att vägra t.o.m. avtalsbunden förtidsinlösen av svenska valutalån, fast det i en av valutalagens paragrafer stod:

”Företaget behöver ej söka tillstånd” (angående inlösen av valutalån). Säger JO Nilsson: ”Det räcker inte med att kunna läsa svenska, man måste kunna tolka och förstå det också”. Kort sagt:

Att behöva tolka en anmälan på svenska till engelska och franska  (Europarådets officiella språk) utgör ofta en enkel, snygg och effektiv filtermekanism, oftast genom förfalskning av anmälan.

Se här:

Trots att jag som svensk medborgare, då bosatt i Sverige, gjorde min anmälan ifrån Portugal på engelska till Europadomstolen i Strasbourg i Frankrike, svarar mig en svensk jurist på svenska. Jag envisades med att använda engelska (en rättighet som inte kan nekas).

På oklanderlig engelska gjorde han mig uttryckligen ”på uppdrag av Europadomstolen” uppmärksam på vad som tycktes vara standardinvändningar av honom i liknande fall, och som innebar att min ansökan var ”inadmissible” (ungefär ”oantagbar”), väsentligen därför att endast svarande skulle ha rätt att klaga. Jag var kärande i den sak som jag anmälde, och som gällde jäv i svensk tingsrätt, d.v.s. berättigad till talan enligt Artikel 6, Konventionen.

På svenskjuridiska kunde den svenske The Legal Secretary ha uttryckt det så, att hans påstående låter riktigt men ändå är fel. På engelska blev det däremot enbart fel, vilket jag påtalade hos hans överordnade, The Registrar. Min talan avvisades ändå, i det sista av flera filter innan själva domstolen tar vid, med annan invändning som var lika fel i sak, men helt uppenbart även den infiltrerat av svenskt domstolstänkande.
 
Detta är endast ett exempel på vad jag menar med när jag påstår att Europadomstolen har förrått Konventionen. Jag kan tillhandahålla fler exempel till den som inte vill tro mig!

1995 blev Konventionen gällande som svensk lag, vilket dock endast skall ses som en kosmetisk operation. Svenska domstolar har därefter haft lite lättare att hantera Konventionen. Dessförinnan hade domstolarna märkvärdigt svårt att ens komma ihåg dess existens. Vår juridiska doktrin gav inte mycket stöd heller:

Förutom javisst och jasså pendlade de lagkloka mellan full acceptans och respektfullt avståndstagande. Inte undra på att Sverige fick några domar av Europadomstolen emot sig, den första för omkring 30 år sedan, om jag minns rätt. Det borde ha varit många, väldigt många fler!!!

Konventionen har varit och är en främmande fågel eller fisk i vårt rättssystem. Egentligen är den inte svensk lag alls, kan varken ändras eller på annat sätt varieras av Sveriges Riksdag. Konventionen är heller inte svensk grundlag eller hirarkisk överordnad svensk lag, vilket ibland även jurister hävdar. Lagen påstår det inte heller: Konventionen (inklusive några tillägg) gäller som svensk lag, icke mera. Och det har den alltid gjort under de 50 år alltsedan ratificeringen, både folkrättsligt och internrättsligt sett.

Jämnförd med den omfattande statliga lagstiftningen i olika länder påminner Konventionen mera om Guds 10 bud för Kristendomen. I detta är Konventionen enligt mina värderingar föredömlig, resulterar inom mig i jublande framtidshopp: Jag har alltid hävdat att RÄTT skall dikteras och värnas med förnuft och emotionella värderingar snarare än med lag. I själva verket finns det ingen annan realistisk möjlighet:

Hur många och hur detaljerade lagar vi än skapar, så kommer dessa aldrig ens i närheten av vad vi behöver styra och ställa som RÄTT. Nu varken tror jag eller påstår jag att denna goda rättsordning tillkom i detta goda syfte eller ens i medvetenhet därom. Det bara blidde så! Därför att helt andra och mera deprimerande politiska aspirationer sökte fördelar i det. Den form som ”Universal”-Konventionen ursprungligen fick var den enda som signatärstaterna kunde komma överens om, och skulle med modern terminologi kunna kallas för ”urvattnat”.

Vilket inte hindrar, att människorna kanske kommer underfund med dess i detta enastående riktighet, och tillsätter domare som är vuxna att hantera en lagstiftning som endast består av ett fåtal ramlagar.

I ett sådant system, där förnuft och emotionella värderingar skall styra, får domareämbetet en renässans och vinner ofantligt i betydelse. Praxis kommer långt mera än nu att styra den ständigt pågående rättsutvecklingen i de baner som stakas ut av kulturella och andra emotionella värderingar, tidstypiska för var tid. Rättsutvecklingen blir flexibel och mänsklig, blir äkta demokratisk.

Så fel Europadomstolen än tillämpar Konventionen och dess intentioner, så rätt fungerar systemet precis som markerat, fast det skulle behöva göras medvetet och därmed mycket bättre. Det finns nästan inga förarbeten, ingen doktrin att åberopa i Europadomstolens arbete, ingenting annat än artiklarna och levande praxis. Likväl blir även det fel, därför att människor, därför att handläggare, domare, advokater och generaladvokater tillåts att göra orätt.

Det skulle kräva en ny bibel för att förklara detta i detalj. En sådan bibels realisation skulle komma att föra med sig ett modernt himmelrike på jorden, jämfört med det träsk vi nu stretar i. Antingen kommer detta himmelrike, eller så går mänskligheten under. Jag har tänkt mycket på det, på vart rättsvård eller rättsröta kommer att leda, och kan inte finna något annat överlevnadsalternativ. Tro nu bara inte att jag är någon lunatiker:

Jag är fullblodstekniker ut i fingerspetsarna. Min livsgärning bevisar det. Det är rationella värderingar, gränsande till teknikens perfektionism, som grundar min slutsats, som jag kommer att upprepa vid vart tillfälle:

Med RÄTT står och faller mänsklighetens framtid.

Walter Kölzer

Del 5 - Memento

Precis så viktig som i avslutning av föregående artikel bedömer jag att all rätt är. Bankrätt och bankorätt är bara en liten del därav.

Bankrättsföreningen gör en mycket väsentlig insats som skulle förtjäna större uppmärksamhet och uppskattning:

Det finns kanske inte någon annan samhällssektor som gör rätt och orätt lika kännbar i svart-vitt belysning för moderna människor i modern tid, än finansmarknaden med bankerna närmast människans vardag.

Nästa krasch kommer att göra detta ännu tydligare än den senaste på 1980-talet eller kraschen runt 1930-talet. Allting i modern tid, inklusive juristernas övningar, handlar om pengar.

Om bankrätt är en liten del av rättsbegreppet, så är statsrätt = folkrätt en stor och betydande del. I mitt tänkande finns varken dessa stora eller små delar, finns endast RÄTT. Vad man än gör, vad man än säger, så kan det bara vara antingen rätt eller orätt, och det i både stort och smått. Egentligen har RÄTT ingen dimension alls:

RÄTT i det lilla är lika viktig som RÄTT i det stora.

Vi behöver några enkla och tydliga ramlagar för att stadga och styra en sådan rättskultur som kännetecknas av relativt sett mycket moral men lite makt, samt att den är totalitär omutlig. Strängt taget kan man rationalisera sådan rättskultur till att moral och ideologi utgör den enda makten som är tillåten.

Denna totalitära syn resulterar i ett samhälle med en social struktur som är självsanerande och självkontrollerande. Därtill krävs det förnuftiga och starka, men framförallt ärliga människor i samhällens ledning, och en helt suverän domaremakt med motsvarande domareansvar. Den rätt som i dag styrs av politiken, skulle i framtiden styras av folket, av dess moral och rättskultur.

Detta är ingen utopi, utan fullt realistisk och väl genomtänkt. I mycket primitiva kulturer finner man bevis för att det fungerar som det är tänkt, och jag har moderna modeller att redovisa.

”Utveckling” skulle därför i första steget behöva innebära ”avveckling”, en återgång till mycket primitivt men förnuftigt tänkande, och omedelbart följas av förfinad och varsam tillämpning av det som historisk erfarenhet har lärt oss vara väsentlig.

För cirka en vecka sedan (2003-06-09) fick jag mig en tankeställare med avseende på folkrätt:

Då visades i TV1 en dokumentär om ”Berlinmurens fall”, varmed man symboliskt menar sammanbrottet av det kommunistiska väldet i öster. Det hände nästan över natt:

Den ena öststaten efter den andra bytte system och regim. Programmet för en vecka sedan var mycket verklighetstrogen:

Där fanns t.o.m. några av historiens aktörer livs levande med i programmet. Tänk efter själv:

Vi har matats med uppgifter om s.k. totalitära regimers, om diktaturers och diktatorers ohyggliga brott mot människorna, inte minst de kommunistiska. Vad hände när muren föll, när dessa grymma och relativt stabila makter med världens största eller näststörsta militärpotential bara rasade?

Blev det ett blodbad? Nej, det blev inget blodbad i går kväll i Leipzig eller i Berlin. Diktatorn fogade sig i att bli överröstat och bortröstat för gott av centralkommittén. I går kväll mindes jag bilder från Röda Torget i Moskva, där pansar med vita flaggor och blommor mötte människomassorna, i stället för med kulspruteeld och kanonrök!

Vem kan glömma bilden av en ensam man som ställde sig i vägen för en framrusande tank på Himmelska Fridens Torg i Peking? Och hur tanken stannade några meter innan för att sedan köra i en båge runt mannen?

Jag minns bilder när torgen i Warszawa täcktes med blomsterkransar runt Lech Walensas bild och andra frihetssymboler, och när SOLIDARITET tog över praktiskt taget helt oblodig. Det var inte precis fråga om aktioner vartill man hade ordningspolisens medgivande. Det kallar jag folkrätt, det kallar jag demokrati. DET  ÄR  RÄTT! 

Så vitt jag minns var det endast i Rumänien som ”kontrarevolutionen” krävde fler dödsoffer än några enstaka ”olycksfall”.

Tänk efter en gång till: Vad skulle ha hänt om folket i vår sååå representativa demokrati hade ”tagit över” Sergels torg i Stockholm eller Masthugget i Göteborg? Kanske med stenkastning mot pistoler och tanks som i Palestina? Troligen hade vår demokrati visat sig vara mera repressiv än representativ.

Som Ni ser, tar jag mig här inte utrymme att gå in på Konventionens lagtekniska detaljer, rättssektorns tekniska funktion eller Europadomstolens utveckling. Alla dessa fakta finns föredömligt presenterade på nätet. För mig känns det viktigare att belysa tendenserna i rättsutvecklingen med vinklingar och fritt tänkande som mera sällan förekommer i massmedia.

Därmed vill jag inbjuda till debatt, men framförallt till att likasinnade upptäcker att de inte är ensamma i sina funderingar. Tvärtom vore det angeläget att likasinnade finner varandra för att bilda en plattform, kanske här på den så väl skötta Brf-sidan?

Lägg märke till att Brf sidan inte bara är föredömlig välskött i datortekniskt avseende och funktionell Lay Out, utan framförallt i fråga om yttrandefrihet. Det tycks vara himlahögt i taket, och det med plats för både kreti och pleti.

Om Du inte har tid eller lust att framträda offentligen, här är min e-mail-adress: >walterkolzer@yahoo.com<

Konventionen och Europadomstolen bebådar som sagt ett himmelrike. Det gjorde Jesus också. Lika sant är, att de kristna kyrkorna svek och förrådde den kristna läran, som även den handlade mest om det som rätt och riktigt är, låt vara klätt i konfessionens snövita men blodbesudlade dräkt.
Lika sant är, att Europadomstolen sviker och förråder Konventionen.

I mångt och mycket är Europadomstolen den sista möjligheten som den rättssökande har, än viktigare den sista bastionen för RÄTT överhuvudtaget. Trogen skriften tillåter den var och en individ, hur ringa dess samhällsställning än är, att frambringa sin talan efter att alla statliga resurser i individens hemland är uttömda.

Dess talan riktas således alltid ”versus” (mot) hemlandets stat, ännu klarare sagt mot den stat av vilken brottet begicks. Av detta framgår att det oftast står stora statliga intressen på spel.

Det kan lika väl gälla andra sektorers intressen, andra enskildas eller företags intressen som statens. Att det alltid är staten som anmäls, härleder Konventionen av det faktum att staten presumtivt har misslyckats att skipa rätt.

För den rättssökande gäller därför kravet, att alla den anmälda statens egna rättsmedel måste vara uttömda, innan en ansökan i Europadomstolen kan prövas. Det är ett slags prövningstillstånd varvid en anmälan prövas på dess ”admissibillity”; visst är det, fast sett som konkret förutsättning, som en rättighet..

Så har vi den enligt mitt tycke mest förrädiske mekanism för att både möjliggöra och skyla rättsröta i Europa. Enligt mina erfarenheter är inte denna mekanism heller begränsad till svensk-europeiska rätts- eller orätts-förhållanden. Den tycks heller inte vara ”planterad”, den plötslig bara finns där.

I ”gamla” tider respekterade stater varandras lagstiftning och sina egna medborgare ”sisådär”. Detta kom som bäst till uttryck, om t.ex. ett annat lands medborgare i Sverige och i svensk domstol inte fick sin rätt tillgodosett, diskriminerades i svensk domstol jämfört med svenska medborgare och enligt svensk lag. I sådant fall kunde den diskriminerade förr vända sig till sitt lands Utrikesdepartement, och kunde påräkna effektiv hjälp därifrån så långt folkrätten och internationell lag medgav det.

Definition på här avsedd juridisk diskriminering:

När en kärande från staten A för talan mot en svarande i staten B enligt staten B:s lag, och käranden inte kommer i åtnjutande av rättigheter som staten B tillförsäkrar rättssubjekt inom sin jurisdiktion

Nuförtiden händer följande, sett som exempel:

En svensk pedofil riskerade mycket strängt och långt fängelsestraff i Thailand efter att ha ertappats vid sexuella övergrepp på barn. Detta är helt enligt Thailändsk lag, inte ens antydan av någon diskriminering. Ändå försåg Svenska UD svensken i Thailand med nytt pass, troligen i falskt namn. Därmed möjliggjorde svenska UD att svensken kunde fly från Thailand hem till Sverige.

UD inte bara gjorde det, utan skröt med sin bedrift i svenska massmedia för att visa att man verkligen brydde sig om sina medborgare! Fast det i detta fall var fråga om en riktig ful svensk brottsling som svenska staten  ”fritar” med lagstridig list.

Om däremot en hederlig svensk medborgare råkar ut för att bli lurad i ett annat EU-land, har han rätt att där få hjälp från polis och domstol enligt det landets lag. När svensken inte får denna rätt tillgodosett, då blir det enligt folkrättsliga principer fråga om diskriminering.

Men: 

Den diskriminerade kan inte påräkna stöd från svenska UD, eller från t.ex. svensk ambassad i det EU-land som gör sig skyldig till diskriminering. I tillämplig utsträckning hänvisar man till Europadomstolen, i övriga fall till motsvarigheten av vår JO i det andra landet, eller till EU-JO. Dessa JO fungerar mest som klagomurar.

Någon intervention eller ens bevakning genom svenska staten kan man inte påräkna. Enligt mina erfarenheter ifrån två andra EU-stater så är det där likadant.

Vi har fått en analog situation till advokaterna och deras samfund: På samma sätt som det tycks vara omöjligt att få en advokat att stämma en annan advokat, på samma sätt är det numera omöjligt att få en EU-stat att hjälpa sin medborgare i en annan EU-stat där denne råkar ut för juridisk diskriminering.

Filtreringsmekanismer i Europadomstolen missbrukas för att haverera nästan alla anmälningar. Vår redan skamfilade rättstrygghet har genom tillkomsten av EU fått sig en väldig knäck.
 
De flesta EU-stater saknar effektiv rättsvård, har komprometterade rättssystem liksom Sverige.

EU-medborgare är rättslösa.

Walter Kölzer