Retrospektiva värderingar
Under c:a 30 års tid har äldre generationer kunnat iaktta det allt mera tilltagande förfallet av rättsväsendet, som är eller borde vara centralt tema i all offentlig debatt.

Mitt syfte med denna sammanfattning av ”domstolsserien” i  Svenska Dagbladet är uttryckligen inte att befordra SvD till syndabock eller ens att svärta SvD, som dock fortfarande idkar mindre censur än t.ex. Dagens Nyheter.

När jag här anför vad som händer på SvD och i en konfys verklighet just nu så skall detta endast ses som exempel av orätt i ett mycket brett spektrum. Det innebär bl.a. att SvD var det bästa mediet som jag kunde finna, att alternativen kan vara kanske upp till sjudubbelt värre i sitt rätts- och demokratiförakt.
 
Sammanfattningen skall i stället motivera att vi behöver en helt ny samhällsordning: Det räcker inte längre med att vilja korrigera en eller annan samhällssektor som har gått snett. När tyngdpunkten i det följande läggs på ekonomi, yttrandefrihet och rättsstatens brister, så är det inte för att dessa samhällssektorer är mer depraverade än andra, utan för att medborgarna dagligen och hudnära konfronteras med dem.

Det motiverar även vinklingar av i och för sig diminuitiva problem som hittills ingen tycks ha brytt sig om, för att visa hur djävulsk listig medborgarna vilseleds och körs över, hur samhället körs rätt in i ett terrorhelvete. Bildlikt: Genom att kastrera medborgarna till vanmäktig impotens frigörs vanvettig frustration och blodig terror.

Rättsförfallet har gått hand i hand med censursträvanden i massmedia, inklusive etermedia. Mitt arkiv ger syn för sägnen. Varken den omdöpta statliga Radionämnden eller den privata Pressens Allmänhetsombuds-man gör vad som rätteligen åligger dem. Rätt läst och rätt skrivet:

Allmänhetens Pressombudsman (APO) är fel, är ”falsk varubeteckning” och ”vilseledande marknadsföring”. Men det bryr sig varken Konsument-verket, KO eller andra O:ar om. Strängt taget är det brottsligt föregivande av ställning, av myndighet. Det bryr sig heller inte någon åklagare om.

Knappast någon förväntar sig det heller! I Sverige är det närmast löjligt att ens tänka  blotta tanken att någon på dessa samhällets höjder eventuellt kanske fast inte helt säker eller enbart skulle kunna sväva på brottsligt avgrund.

Allmänhetens Pressombudsman avlönas och dess institution finansieras av en stiftelse som ägs av pressen. Den har inget annat att göra med allmänheten, än att JO och Advokatsamfundet är med om att välja APO. Men det har varken JO eller Advokatsamfundet Riksdagens/allmänhetens bemyndigande till, behöver inte ha det heller. Men i så fall är det inte heller ”Allmänhetens” pressombudsman  Och när det passar Advokatsam-fundet, hävdar man att man inte ens är någon offentligrättslig institution, således än mindre myndighet.

Vid den tidpunkten när jag undersökte saken visade det sig dessutom, att JO även var ledamot av pressens pensionstiftelses styrelse. Min sagesman visste inte, om i egenskap av privatman med extraknäck eller å tjänstens vägnar. Hur som helst: Press/APO/JO vilar i ömsesidig trygghet i Moder Svea:s famn!

För 30 år sedan kunde man i praktiskt taget alla tidningar yttra sig om det ena eller det andra som man tyckte var angelägen i samhällsutvecklingen. När medborgarnas insändare eller andra uppmärksammanden rörde för samhällsutvecklingen väsentliga synpunkter, så togs de upp på ett ansvarsfullt sätt i medierna. Redaktionerna beflitade sig att beriktiga vad som hade gått snett.

De senaste 20 åren har denna möjlighet undan för undan minskat. Det senaste tiotal år har yttrandemöjlighet för de flesta medborgare blivit praktiskt taget obefintlig. Vi har yttrandefrihet, ja visst, men vi har ingen yttrandemöjlighet.

Inte ens när det gäller för folkhälsan viktigt beriktigande av totalt felaktig information i massmedia, farlig för hundratusentals sjuka människor, kan numera rättelse påkallas av enskild. Radionämnden sopar den under mattan.

Vänder man sig till APO, kan man i ett ärende få beskedet att APO endast är till för att skydda allmänhetens intressen, och i annat ärende bli avspisat med att APO inte tar upp allmänna spörsmål, utan endast enskildas.
 
För 30 år sedan kunde man vända sig till en hög myndighet för att t.ex. påtala orättvisa hos en lägre myndighet. I dag är detta ett illusionsnummer:

Inom rättsväsendet gäller prövningstillstånd, och i övrigt är det samma visa ifrån Stockholm till Bryssel: Enskilda göre sig inga besvär. Regeringen är särskild klyftig: Om man överhuvudtaget svarar, tar man vanligen Regeringsformen (=grundlag) till intäkt för att inte bry sig. Statsråden skyller på att de inte får ägna sig åt ”ministerstyre”, oaktat att t.ex. Finansinspektionen eller annan central myndighet/statligt verk struntar i att följa det Regleringsbrev som Regeringen har utformat för dess verksamhet.

Det åligger Regeringen (=ansvarigt statsråd) att utöva tillsyn över sålunda reglerad central myndighet, och den tillsynen har ingenting med ”ministerstyre” att göra. När det gäller rättsväsendet är Domstolsverket den centrala myndighet som Justitieministern har tillsynsskyldighet över.

Där härskar samma ”ministerstyre” det vill säga blindbockstyre, men förstärkt av den press som ohemul opinionsbildning under ett antal år har skapat. I SvD 2003-09-24 ger Hovrättslagman Håkan Lavén en  exemplifierande och tänkvärd redovisning av att Domstolsverket och Regeringen är slagna till slant. Salut för sådant civilkurage!!

SvD:s senaste opinionsbildningsprofil presenteras med domstolsserien på BRÄNNPUNKT, och det med skrämmande systematik. De som är tillräckligt gamla har således kunnat iaktta hur förfallet av rättsväsendet under 30 år pågått hand i hand med krympningen av yttrandemöjlighet.

I detta skeende har en rad större skandaler kunnat döljas eller maskeras för allmänheten. De flesta är mycket komplicerade och komplexa, mycket väl maskerade, svåra att greppa. Det militärindustriella komplexet är ett exempel, det medicinindustriella ett annat, som med forskarna som promiskuösa redskap är varbölder i samhället.

Det socialindustriella komplexet är ett tredje exempel, som missbrukas för att göra en majoritet av befolkningen beroende av t.ex. viss anställning, stöd eller bidrag.  Beroendet sinsemellan dessa nämnda och många onämnda industriella komplex är diffust för de flesta, men väl synligt för många dess högre upp man kommer i komplexens och samhällets pyramidala struktur.

I de förindustriella samhällen  --  även i de feodala  --   var beroendet mellan basen och toppen i pyramiden hela vägen ömsesidigt. Tack vare det socialindustriella tänkandet och handlandet, har systematiskt och undan för undan utvecklats ett mera ensidigt beroende av basen till toppen i pyramiden, och det varenda trappsteg emellan hela vägen upp.

Så köper sig politiker Din röst och sin egen ställning  --  med Dina pengar
Påståendet  --  liksom de flesta övriga  --  skulle kräva bättre förklaring, men det skulle falla utanför ramen av denna redogörelse. Vad som framförallt skulle behöva tydliggöras är det faktum att politikerna/partierna köper sig sina positioner med exploatering av det socialindustriella komplexet.

När det som gångna generationer skapade var slutexploaterat, pungslår man skapande arbete och sparande med en förkrossande skatte- och avgiftsbörda, en och annan räntechock, devalvering och börskrasch inte att förglömma. När det är gjort, och där är vi nu, tar sig exploateringen, läs politikernas röstköp, uttryck i en enorm och allt mera växande statsskuld som gör nästan alla medborgare till fattiglappar, många till slavar.

Vid bedömning av detta allvarliga påståendets relevans måste man nämligen ta hänsyn till att en stor andel medborgare inte har egna tillgångar att betala sin del av skuldbördan med, som torde utgöra minst hundratusentals kronor per medborgare. Detta resulterar i en lavineffekt: Dess fler som ej kan betala sin del, dess färre kvarvarande med dess högre skuldbörda. Och då är det ytterligare färre medborgare som kan betala den högre skuldbördan, i slutändan kanske ett sexsiffrigt belopp för den som har.

Har någon någonsin tänkt på denna lavineffekt? Jag har då aldrig hört talas om den, och klarar själv inte av att beräkna konsekvenserna. En sak är stjärnklar i mörkret:

Kommande generationer föds med diger skuldbörda. Vi är alla med om att orsaka denna skuldförslavning: Vi tillåter de styrande politiker att förföra oss, att rösta på dem med det socialindustriella komplexet som deras lockbete. Detta det industriella socialreformparadiset kommer att bli till ett äkta terrorhelvete för kommande generationer, sanna mina ord!

Fler fakta som bevis för några av påståendena i syfte att påverka just Dig att bli aktiv för ett bättre samhälle:
Vad menas med ”industriell”? Med det menas inte industrierna som sådana, utan vilken verksamhet som helst i industriell skala. Men:

Det är just industristrukturen, som kännetecknar den industriella prägeln av varbölderna: Systematiken som i tidsstudier, konformitet och effektivitet som på det löpande bandet, vetenskaplig hantering som i laboratorier, stora och ofta totala serier som i masstillverkningen, på senare tid datorteknisk styrning med en logistik som hämtat ifrån transportindustrin, produktkontroll på var enhet inom ”industrin”:

Exemplen och likheter kan mångfaldigas. Medborgaren reduceras till industriobjekt, en produkt vilken som helst. Produkten identifieras med sitt personnummer, mera tydlig och bättre kontrollerbar än vad någonsin judestjärnan i tredje riket medgav. En överdrift? Bäste läsare:

Mina fyra sista siffror i mitt personnummer börjar med en nia (=9). Den begåvades jag med därför att jag inte är fött i Sverige utan i utlandet, var invandrare när Bofors importerade mig till Sverige år 1952 som valsverksarbetare. Jag vet inte vilka andra hemliga konstellationer personnumret rymmer, men det givna exemplet rättfärdigar den gjorda jämförelsen med judestjärnan:

Jag är märkt med utlänningsstämpeln, synlig över hela Sverige. Tänk efter vad det i datoråldern kan missbrukas till av ondskefulla virrhjärnor!

Beroendet och andra i grunden lika ruinerande följdverkningar exploateras allt mera skrupulöst dess högre upp i pyramiden det sker:

Av börshajar och finansvalpar likväl som av politiker och journalister, i den privata sfären av näringslivet likväl som i det statskapitalistika offentliga(?) rummet. De medborgare som valdes att representera oss i Riksdagen, har på mindre än 10 år ökat sina egna löner med 80 % från 25 tkr till 45 tkr i månaden, nämnt bara som beskedligt exempel jämfört med vad fallskärmar och numera miljarddusörer inom både det privata och det samhällsägda näringslivet tillåts att roffa åt sig.

Varför skulle man lagföra dessa roffare, när man i stället med deras förmåner kan motivera sina egna jämförelsevis magra löneökningar/dusörer? Det är väl duglighet och arbetsinsats som belönas, eller hur? Och bara det att hamna i Riksdagen är väl ett bevis på hög kapacitet i både det ena och det andra? Endast de bästa är goda nog att styra oss! Då skall de även avlönas därefter, eller hur?

”tillåts att roffa åt sig”  --  just det: Precis när jag skriver det här på mitt kontor, hör jag ifrån grannrummets TV hur man inom Skandia transfererade mångmiljardbelopp ifrån pensionärers ägo till Skandiakoncernens ägo. Så vitt jag vet kan det slags stråtröveri endast ske ostraffat i Sverige och i några obskyra diktaturer:

Ingen talar om att ställa de ansvariga inför rätta och döma dem till skadestånd för allt de är värda, dessutom till kännbara fängelsestraff så som sker t.ex. i Frankrike,  i Tyskland, England och i USA.

När det slags förskingringsskandaler upptäcks medger den svenska modellen på sin höjd att ”saken skall stoppas”. Möjligen ändras samtidigt en institutions namn, till exempel från Bankinspektionen till Finansinspektionen. Aldrig åtalas det någon.

I den svenska modellen föregår staten i stället med dåligt exempel: Bara häromåret förde man över 285 (om jag minns rätt) Miljarder kronor ifrån pensionsfonderna till statskassan för annan disponering än till pensioner. Ryktesvägen (som jag inte kan gå i god för) har jag erfarit, att pensionsfondernas sammanlagda värde vid ett tillfälle utgjorde 500 Miljarder kronor, men att det vid samma tillfälle skulle ha varit 5 000 Miljarder kronor i fonderna. Resten skulle vara förskingrat. Troligen är det så!

Man talar om att stoppa den sortens Skandia-stöld som om det inte fanns tusen och en andra sätt att roffa åt sig pengar som egentligen och rätteligen tillhör andra.

Fråga Erik Penser, fråga Börje Ramsbro, fråga Mats Lönnerblad och Bankrättsföreningen, fråga mig:

Hundratusentals människor har gjort tiotusentals olika erfarenheter hur det kan gå till. Och miljontals medborgare, praktiskt taget alla, har sett sina tillgodohavanden smälta genom inflation, räntechockar, börskrascher, devalveringar, lån utan tillräcklig säkerhet eller på tredje mans säkerhet; orättvis skattetransfer och avgifter inte att förglömma, etc. Fler bevis?

Till sin befolkning, struktur och storlek, delvis även till sin historiska kultur, är Schweiz kanske det land i Europa som bäst kan jämföras med Sverige.
 
1971 kostade en Schweizerfrank 1,20 SEK.
1994 kostade en Schweizerfrank 4,50 SEK.
2002 kostade en Schweizerfrank 6,60 SEK.

Ett enda land är inte jämförbart? Förklara då hur den svenska kronan på drygt 50 år (sedan år 1950) kunde tappa 90 % av sitt värde i en internationell jämförelse. Vart har dessa ofantliga, mångtusenmiljarder kronor stora värden tagit vägen?

När jag läste Mats Lönnerblads relativt nyligen utkomna bok FRÅN BANKKRIS TILL BÖRSKRIS skrämdes jag av den vilda sifferexercisen som boken bestod mig. Jag skrämdes till att ifrågasätta denna otroliga finansskandal och den partiella samhällsbankrutten i dess fotspår.

När jag började rota lite i det, bestod en vän mig med förutnämnda siffror. Jag är ingen Finansexpert eller guru, men siffrorna övertygar mig förnuftsmässigt, att FRÅN BANKKRIS TILL BÖRSKRIS verkligen måste läsas och förstås på fullaste allvar.

Även skatteoket kan ganska så brutalt övertygande exemplifieras i jämförelse med bruttonationalprodukten:
 
1950 var skatternas andel 21 % av BNP;
1960 var skatternas andel 29 % av BNP;
1996 var skatternas andel 55 % av BNP.

Allt detta har skett lagligt? Med lite god vilja kan man alltid finna dem som är ansvariga, och lag som dömer dem.  Om inte annat, så skulle man kunna hårdra lagen om trolöshet mot huvudman.

Om inte annan såsom  t.ex. Finansinspektionens chefer eller näringslivets verkställande direktörer/ansvariga revisorer, så skulle Statsministern eller Styrelseordförandena personligen kunna ställas inför rätta. Det som har skett och som sker nu torde vara skäl nog.

Den lagstiftning som finns borde vara stark nog om den tillämpas strikt! Jag är visserligen inte jurist, men jag tror inte att det finns någon generalabsolution för all orätt, inte ens för statsministrar.

Man skall inte ens behöva vara jurist för att med tillgång till gällande lag kunna bedöma och döma den orätt som sker. Det räcker gott med starka och rättrådiga domare, jurister eller inte. En välprogrammerad dator är bättre rustad än vilken domare som helst att göra juristjobbet till domarens förfogande. Problemet torde bli,  att hitta rättrådiga domare!

Inget av allt detta hotfyllda rättshaveri  --  som är själva grunden för all våld, krig, flyktingelände och annan terror  --  vore möjligt i ett rättssamhälle: Där rätt råder utrotas uppkommande orättvisa omedelbart. Därför är det juristindustriella komplexet den mest centrala varbölden, och därför behöver vi inte bara yttrandefrihet, utan även yttrandemöjlighet att forma och värna rättssamhället.

Det skall inte utformas av självutnämnda visionister inom domstolskåren som får  musicera solo i t.ex. SvD, för att sedan håva in kollekten i sina egna fickor. Om inte Domstolsverket och Regering är mäktiga att axla sitt uppdragsgivare-ansvar, så skall stafettstaven lämnas uppåt till den verkliga makten, till medborgarna, inte neråt till domstolspersonalen.

Av den i SvD publicerade domareserien och bemötanden på SYNPUNKT framgår att domarekåren har förlorat allt förtroende genom sitt maktmissbruk och sina i sitt handlande visade antidemokratiska ambitioner.

Mot den hittills givna bakgrunden utgör domareserien på BRÄNNPUNKT i sin breddning och förlängning ett hot mot mänsklig existens. Domareämbetet borde vara det mest sakrala och det allra mäktigaste i våra samhällen, den enda garantin för verklig demokrati och human samlevnad, det säkraste bålverk mot uppkomst av terrorism.

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen