Det viktigaste för en domare är att kunna döma rättvist. För att att kunna göra detta måste domarna först desarmera konflikterna mellan inhemska lagar och övergripande internationella lagar och bestämmelser, som ovillkorligen måste följas och som framgår av både EG- rätten och Europakonventionen, skriver François Rigaux som är professor och specialist på internationell rätt i boken ”La loi des juges” (Editions Odile Jacob, 1997)

Vilken frihet har egentligen domare när det gäller att tolka lagar och bestämmelser, frågar sig författaren ? François Rigaux bok borde ingå som obligatorisk läsning för svenska domare. Orsaken är att dessa fortfarande vare sig följer Den Europeiska bankrätten, EG-rätten, Europakonventionen eller den svenska avtalsrätten i tvister mellan bank och kund.

Till skillnad mot de flesta större kulturländer existerar inte någon egentlig domarutbildning värd namnet i Sverige. Det är därför det är så lätt att genom bland annat det politiskt styrda Domstolsverket, och de politiskt valda domarna i både Högsta domstolen (HD) och regeringsrätten, att även manipulera övriga domare politiskt.

Många viktiga internationella lagar implementeras bara genom lagarnas politiska förarbeten. För att sedan åsidosättas av domarna eftersom de inte orkar hålla reda på både vad som står i lagboken, och allt vad de politiskt färgade förarbetena innehåller.

Det vet förstås advokaterna som får till uppgift att försvara både bankerna och staten för de många rättsliga övergrepp som både fastighetsägare och företagare som skedde under den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

Även EG-direktiv implementeras inte som de borde. Fortfarande följer inte svenska domare i några rättsinstanser det viktiga EG - direktiv som stipulerar att otydligt formulerade avtalsvillkor, skall tolkas till konsumentens fördel.

På min anmälan till EU - kommissionen om att direktivet inte införlivats i den svenska lagstiftningen reagerade EU - kommissionen genom att stämma Sverige inför EG-domstolen. Sverige vann. Det skedde genom att påstå att EG - direktivet fanns med i förarbetena, vilket också stämmer.

Vad EG -domstolen aldrig fick klart för sig inför huvudförhandlingen, där jag själv aldrig inbjöds för att vara med och vittna om vad som pågår i Sverige, var att trots att detta EG -direktiv numera med i de svenska förarbetena till lagstiftningen, så tillämpas det fortfarande inte som det borde.

Det skulle dröja ända fram till Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen 1995, innan Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) börjades tas på allvar och införlivas i svensk lag.

Men på ett sådant sätt att bestämmelserna i Europakonventionen fortfarande inte följs som de borde i Sverige. Det gäller framför allt uppenbara brott mot äganderätten som inte handläggs av våra domstolar på ett korrekt sätt.

Alla Europarådets medlemsstater har ratificera Europakonventionen för länge sedan - Sverige redan den 11 januari 1952. Därför måste det betraktas som synnerligen anmärkningsvärt att dessa övergripande bestämmelser fortfarande inte respekteras av svenska domare.

I Sverige gäller den stora konflikten mellan svensk och internationell rätt framför allt i juridiska tvister som uppstår mellan banker och deras kunder. En bank som felaktigt säger upp krediter och det kan bevisas att banken gjort fel borde självfallet bli skadeståndsskyldig. Enligt både svensk och internationell rätt. Men det är något som domstolarna fortfarande inte tillämpar i Sverige, i de flesta av de många rättsfall jag i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen tagit del av.

Självfallet måste bankkunden få skadestånd när krediterna sägs upp på felaktiga grunder. Ofta påstår bankerna att säkerheterna har försämrats. Som grund för detta påstående säger man upp alla företagets krediter och tvingar företagarna att omedelbart sälja företaget eller att realisera alla tillgångar.

Så skedde under bankkrisen när 60.000 välskötta företagare som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”, utan fick alla sina krediter uppsagda och sina tillgångar överförda till de olika statliga ”skräpkreditföretagen” som Securum och Retriva.

När det sedan efter den ofrivilliga pantrealisation ändå går att bevisa i domstol sig att påståendet är falskt, och tillgångarna överstiger skulderna, tilläts ändå både krisbankerna och ”skräpkreditföretagen” i många fall att behålla tillgångarna. Medan de passade på att vältra över skatteskulderna till kunden, behöll de alla tillgångarna.

Med en sådan teknik måste det vara uppenbart att det svenska rättsväsendet kapsejsat ordentligt i bankmål, och att svenska domare inte följer ”domarnas lag” som dom borde.

Kan det vara riktigt att de kunder som orättfärdigt drabbats och som redan har bevisat att de inte varit på obestånd, vare sig får skadestånd och i vissa fall inte heller får tillbaka sina pengar, bara för att man inte heller genomfört en riktig pantrealisation som lagen föreskriver ? Den frågan hoppas jag nu att EU - kommissionen vill ta ställning till, eftersom de svenska domarna tillåter sig att går bankernas och statens ärenden..

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt, Stockholm

Bankrättsföreningen