Världsekonomin utanför IT-området har en ganska normal nedgång. Med rekordlåga och sjunkande räntor, köpvilliga konsumenter och hyfsad sysselsättning är läget betydligt ljusare än den bild som målas upp i DI.

Vakna med ”Kreuger” och "värsta raset" på första sidan i DI (22/8) är ingen skön start på dagen för en aktieplacerare. Jag vill gärna ge en annorlunda bild.
   Den börsutveckling som gett en nedgång i generalindex på 50 procent utgörs nästan uteslutande av IT-sektorn. Jag har försökt göra beräkningar över vad som påverkat index från februari 2000 fram till utgången av juli 2001 (generalindex föll då 38 procent).
   Beräkningarna baseras på ungefär 200 företag, vilka drabbades av ett fall i börsvärdet under denna tid på 41 procent.
   Slutsatsen blir att IT-gruppen svarar för i stort sett hela nedgången i index (40 av 41 procentenheter). Ericsson ensamt drog ned index med ungefär 26 procentenheter. Lägger vi till H&M (-1,7 procentenheter), Skandia (-1,9) och ABB (-1.0) så har vi mer än hela nedgången.
   Resterande bolag har alltså sammantaget gett en ökning av börsvärdet.
   Tar vi även bort Astra Zeneca, som är det bolag som höjt index mest sedan raset började (+2,7 procent), så har fortfarande övriga företag svarat för en uppgång i index på 0.7 procent.

Det här är också en utveckling som stämmer väl med vad som kan avläsas i den makroekonomiska statistiken, där den mest dramatiska omsvängningen återfinns i USA och där inom sektorerna data, kommunikationsutrustning och halvledare.

Men även mycket annat skiljer dagens situation från den i början av 1990-talet. Då var räntorna skyhöga i de flesta länder, alla viktiga indikatorer föll markant (industriproduktion, bilförsäljning, detaljhandel, sysselsättning), arbetslösheten rusade i höjden, och rader av industriländer hade statsfinansiella problem.
   I dag är räntorna rekordlåga och på väg ned, många viktiga industriindikatorer verkar nu också vara på väg att sluta falla, och statistiken över konsumenternas köplust har egentligen aldrig varit särskilt svag.
   Ovanpå det är sysselsättningen förhållandevis stark och visar tillväxt i de flesta större industriländer, även om tillväxten har dämpats det senaste halvåret.

Avslutningsvis kan också noteras att den som köpte exempelvis andelar i en bred svensk aktiefond efter 48 procents ras vid bottentidpunkten, den 19 oktober 1992, ett år senare hade fått en avkastning på 112 procent.
   Även den som köpte fondandelar varje dag, till sjunkande kurser, under ungefär ett kvartal före den 19 oktober 1992, kunde ett år senare räkna hem en fantastisk avkastning, 90 procent.
   Och den som köpte kontinuerligt under ett halvår innan vändningen hade ett år senare en avkastning på hela 72 procent.
   När risken är som störst är normalt även potentialen som störst.

Peter Malmqvist

 Copyright