[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Sedan dess har det gått raskt utför. Redan i slutet av 1980-talet och i samband med den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) började urholkningen av det svenska ägandet i näringslivet i ett rasande tempo.

Det lär därför inte dröja så värst länge, innan nästa alla svenska storföretag kommer att kontrolleras av utlandet. För att förstå vidden av vad som hänt med hela ägarstrukturen i Sverige efter bankkrisen, vill jag peka på det odiskutabla faktum att utlandsägandet bara under de sista 10 åren har ökat från 7 procent 1989 till 43 procent år 2001.

Sverige har således varit en av världens ledande industrinationer. Men vi är det inte längre som finansmannen Carl Bennet och Metalls ordförande Göran Johnsson försöker få oss att tro i DN:s debattartikel.

Inte heller vill jag hålla med om att "den svenska modellens grundprinciper fortfarande gäller 63 år efter Saltsjöbadsavtalet". Avtalet med alla de förpliktande avgifter som detta förde med sig, gynnade enbart utvecklingen i de stora industriföretagen. Medan det mindre och medelstora företagen aldrig orkade med de stora utvecklingskostnader som avtalet förde med sig utan slukades därför snabbt upp av sina större konkurrenter.

På grund av den vårdslösa ekonomiska politik som Sverige förde före, under och efter bankkrisen har många av Sveriges stora välkända företag som Astra, Pharmacia och Volvo Personbilar sålts till utlandet. Och utförsäljningen av svenska företag till utlandet fortsätter.

Att såväl politikerna som facket har ett stort ansvar i denna utveckling har såväl facket som Socialdemokraterna redan erkänt, medan Moderaterna som också var medskyldiga fortfarande inte vill ta på sig något ansvar för vad de ställde till med.

En halv miljon människor arbetar i dag i utlandsägda företag som svarar för hela 40 procent av den svenska exporten. Den fråga som jag ställer mig, är hur länge det kommer att dröja innan en stor del av den tillverkning som för närvarande sker i dessa företag också försvinner utomlands ? På grund av bankkrisen försvann 60.000 friska företag alldeles i onödan. 400.000 människor drabbades av permanent arbetslöshet.

Genom det ökade utlandsägandet får Sverige svårt att kontrollera vart vinsterna från de utlandsägda bolagen tar vägen och trenden visar att antalet arbetstillfällen i Sverige för dessa bolag redan börjat minska.

Tvärtom så har Sverige genom den astronomiska statsskulden på tusen miljarder kronor, som uppkom genom den svenska bankkrisen förvandlats till en lydstat. Politikerna är Lydstatens fångar. Några större ekonomiska utsvävningar i politiken har Sverige inte längre råd med. Den svenska staten har både tvingats avyttra medel från pensionsfonderna och sälja ut statligt ägande för att få budgeten att gå ihop.

Krisbankernas uppträdande mot sina kunder under bankkrisen, där man godtyckligt sade upp alla krediter mot företag som inte "passade in i krisbankernas portfölj" gör att långsiktiga investeringar och risktagande stadigt minskar. Att kortsiktig lönsamhet har blivit målet för dagen, håller jag därför med Carl Bennet och Göran Johnsson om.

När jag läser artikeln i DN verkar det som Carl Bennet och Göran Johnsson inte vet vad som har hänt i Sverige under de tio sista åren eftersom dom inte verkar förstå varför utvecklingen har gått ifrån Sverige, trots guldmedaljer från EU och den höga satsningen på forskning och utveckling.

Den allians mellan arbete, kapital och samhälle som författarna efterlyser kan därför bara uppnås om man gottgör alla de företagare som drabbades av orättvisa uppsägningar under bankkrisen och samtidigt straffar skyldiga politiker och bankdirektörer som inte brydde sig om att stoppa slakten av företag under denna period.