[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den fråga som jag därför gärna vill ställa till Bo Lundgren varför han ljuger ? Redan den 4.8. 1992 informerades den f d moderatledaren Bo Lundgren av Lars Thunell på vilket sätt Nordbanken avsåg att fortsätta med den avveckling av företag som banken tillämpat sedan början av finanskrisen.

Thunell ( som numera är VD i SEB ) hade nyligen tillträtt posten som VD i Nordbankens "skräpkreditföretag" Securum som hade till uppgift att avveckla "icke strategiska krediter" som banken önskade likvidera.

Såväl vår nuvarande riksbankschef Urban Bäckström, som vid denna tidpunkt var verksam i finansdepartementet som Bo Lundgren blev ordentligt informerade om krisbankernas planer att säga upp krediter för friska företag som inte passade in i dessa bankers "portfölj"

Vad Gota med "skräpkreditföretaget" Retriva, Nordbanken med Securum i själva verket gjorde under denna period var att direkt eller indirekt olagligt ta över kundernas tillgångar som man sedan sålde vidare. Sålunda ett helt rättsvidrigt förvarande, som måste betraktas som värre än att "frysa tillgångar för terroristmisstänkta" !

Redan i tidigare kommuniké från den 8.5. 1992 hade Nordbanken förklarat att man inte ansåg sig uppfylla kapitaltäckningsgraden i banken utan ytterligare tillskott på likvida medel. Nordbanken som redan var på obestånd den 1.2. 1990 tilläts således att bedriva verksamhet trots att banken enligt banklagen var skyldig att begära sig själv i konkurs !

Nordbankens tillstånd att bedriva verksamhet trots att banken var skyldig att begära sig själv i konkurs gavs först av Allan Larsson och sedan av Bo Lundgren.

Vilken rätt hade Allan Larsson och Bo Lundgren att bedriva olagligt "ministerstyre" under denna period ? Är det inte riksdagen som skall besluta om man kan negligera gällande lagar och förordningar, och inte enskilda ministrar ?

Beskrivningen av den svenska bankkrisen som Nordbanken presenterade för både den moderate bankministern och för bankens regionchefer under denna period var att likna Sverige vid en krigsskådeplats, med "hopplösa fall och sådana som överlever av egen kraft."

I presentationen för "bankminister" Bo Lundgren och inför regioncheferna förbehöll sig också såväl Gota Bank som Nordbanken rätten att släppa en del friska kunder, om "deras portföljer blev bättre balanserade."

För "icke kärnkunder" gällde att dessa skulle upplysas om att kundförhållandet från Gota och Nordbankens sida önskades avslutas. Dessa kunder fick sina krediter omgående uppsagda och utan möjlighet att vända sig till någon annan bank, då alla banker vid denna tidpunkt befann sig i en svår ekonomisk situation. På så vis försvann 60.000 friska företag under bankkrisen. Och den svenska statsskulden ökade med astronomiska ettusen miljarder !

Den fråga som nu återstår att utreda är hur vi skall komma till rätta med dagens kris som har sitt ursprung i den behandling som företagarna utsattes för under bankkrisen ? Hur skall de företagare som orättfärdigt drabbades kompenseras ? Den fråga som jag också ställer mig är hur Bo Lundgren kan sitta kvar som ledare för ett parti som påstår sig företräda företagarnas intressen ? Allan Larsson hade ju den goda smaken att avgå och under en period fly landet, sedan hans olagliga agerande blivit allmänt känt !