[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Denna paragraf är också med i tilläggsprotokollet i Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( i det följande Europakonventionen ) som undertecknades redan 1953, men först per den 1 januari 1995 införlivades i den svenska lagstiftningen, och som Sverige fortfarande inte följer.

I detta tilläggsprotokollet till Europakonventionen framgår redan av artikel 1 att "envar fysisk eller juridisk person rätt till sin egendom skall lämnas okränkt" ( a droit au respect de ses biens )

Trots tidigare träffade avtal och befintlig lagstiftning finns det ingen paragraf som det fortfarande syndas lika mycket mot i Sverige. Vad jag tänker på är förstås bankernas godtyckliga uppsägningar av krediter och olovligt förfogande av kundernas egendom, som skedde under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ) och fortfarande utgör en trist verklighet i dagens Sverige.

När det gäller att ensidigt bryta ingående avtal har jag exempel från samtliga svenska banker. Men den bank som gör sig skyldig till de flesta fall av grova avtalsbrott är den tidigare helstatliga och numera delstatliga nordiska bankjätten Nordea, som fortfarande envisas med att hellre processa ihjäl sina kunder, än att träffa avtal i godo, när det i själva verket är banken själv som gjort sig skyldig till grova avtalsbrott !

I ett fall som jag tagit del av, gäller en pågående tvist  mellan Nordea och entreprenören och företagaren Börje Ramsbro som byggde upp den internationella företagskoncernen System 3R under 25 år. I detta fall valde Nordea att först träffa avtal om försäljning av företaget för 1 krona, medan företagaren fortfarande ägde bolaget. Då företagaren i detta exempel ändå valde att inte godvilligt lämna ifrån sig företaget för, hotades de med konkurs. Företaget hade vare sig utnyttjat sin checkkredit fullt ut eller tidigare misskött sina betalningar.

För att undvika konkurs skrev Börje Ramsbro i likhet med tiotusentals andra företagare under bankkrisen, under det framtvingade avtalet. Och bolaget som redan tidigare sålts av banken i ett tidigare skede, kunde därefter säljas vidare med en vinst på över 200 miljoner kronor !

Jag har till och med tagit del av ett ärende där banken först övertalade företagaren Ingvar Axelsson att förvärva ett konkursbo genom att samtidigt utlova långsiktiga krediter. Därefter valde att beslagta både kundens tillgångar och lämnade krediter från andra kreditgivare samtidigt som banken ströp alla krediter med omedelbar verkan, vilken tvingade Axelsson att omgående själv begära sitt företag i konkurs.

Det mest kända fallet gäller den pågående tvisten i Svea Hovrätt mellan Nordea och finansmannen Erik Penser. I augusti 1991 tvingade banken Erik Penser att utan någon betänketid lämna över bolaget Yggdrasil för en krona. Yggdrasil ägde 47,4 procent av Nobelindustrier.

Därefter tvingade dåvarande Nordbanken i sin egenskap av största aktieägare i Nobelindustrier, i strid med tidigare ingångna avtal att betala 2,3 miljarder till fastighetsbolaget Gamlestaden som Nordbanken hävdar står i skuld till fastighetsbolaget, samtidigt som banken påstår att Nobelindustrier är på obestånd, när det i själva verket är Nordbanken som var konkursmässig redan per den 1 februari 1990 då banken inte längre uppfyllde sin stipulerade kapitaltäckningsgrad..

I november 1993 säljs så Yggdrasils Nobelaktier vidare till Akzo för 111 kronor per aktie via Nordbankens eget "skräpkreditföretag" Securum, ( som inte innehåller lika mycket skräp som banken påstått i alla pressmeddelanden ) Vilket innebar en ren vinst på 3,4 miljarder för Nordbanken.

Genom kreditstrypningen från de svenska bankerna tvingades således Nobel att tillskjuta 2,3 miljarder till Gamlestaden. Att Nobel genom kreditstrypningen sattes i trångmål medförde också att Erik Penser kom i trångmål. Efter hot från Nordbanken om uppsägning av lån och konkurs både för Nobel och tvingades han under hot att acceptera Nordbankens krav, att överlåta de fyra bolag som ägde 70 procent av Nobel till Nordbanken för fyra kronor, medan Nordbanken kunde tillgodogöra sig en vinst på 3,4 miljarder kronor !

En kategori företagare som oftare än andra verkar drabbas av uppsägning av krediter är svenska fastighetsägare, som kan få sina krediter uppsagda från den ena dagen till den andra.

Stig Larsson i Skövde är en tidigare bankkund som "råkade" få sina krediter uppsagda, utan att kunna göra någonting åt saken. Detta, trots att fastighetsbolaget Kungsleden som tog över fastigheterna, både är skyldig att värdera egendomen innan uppsägningen av krediter och betala tillbaka överskottet i samband med pantrealisationen.

Hur det hela kunde gå till har den tidigare DN - anställda ekonomijournalisten Ulla Reinius beskrivit i sin bok "Stålbadet" ( Ekerlids Förlag 1996 ) som tillkommit på uppdrag av Nordbanken. På sidan 154 i hennes bok kan man läsa vilken "modell" som tillämpades för uppsägningen av fastighetskrediter.

" Modellen för ny fastighetsvärdering utgick på fastighetssidan från ett speciellt värde, som innebar att cirka 2.000 fastigheter skulle värderas enligt en ganska tuff princip grundat på ett kassaflöde, det vill säga förväntade hyresintäkter minus kostnader."

Den "modell" som Ulla Reinius beskriver i sin bok återfinns i Finansinspektionens författningssamling ( FFFS 1991:10 ) utfärdades av Finansinspektionen och godkändes av den f d "bankministern" Bo Lundgren och innebar att alla lagar därmed sattes ur spel, när Sverige under en period införde planekonomi för hela fastighetssektorn.

Och det betyder att det var betydligt fler fastighetsägare än Stig Larsson från Skövde som fick alla sina värden reducerade. Skötsamma fastighetsägare försattes i konkurs och fick inte ut värdet på sina fastigheter som de av krisbankerna skapade "skräpkreditföretagen" som Retriva och Securum sedan sålde vidare. I många fall god förtjänst.

När Ulla Reinus i sin bok beskriver en fastighetsmarknad i fritt fall är detta inte heller med sanningen överensstämmande. Det var i själva verket bankerna som var på obestånd och inte fastighetsägarna som Reinius försöker göra gällande i sin bok. Gota Bank och Nordbanken var skyldiga att begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, när dessa banker inte längre uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.

Vad som menas med att "ingen godtyckligt skall behöva berövas sin egendom" innebär således för fastighetsägare och företagare att bankerna är skyldiga att göra ordentliga värderingar innan bankerna tar in sin pant och säljer fastigheterna och företagen vidare.

Något som inte skedde under den svenska bankkrisen och som fortfarande inte sker.

Vad som gäller för övriga uppsägningar av krediter är att bankerna äger rätt att säga upp krediter om de befarar att säkerheterna har försämrats. Men vid domstolsprövning åligger det banken att bevisa att säkerheterna har försämrats. Något som bankerna fortfarande slipper göra i Sverige. Därför råder fortfarande total laglöshet i Sverige i relationen mellan bank och bankkund, som är mycket värre än vad de tre av USA utpekade svenska terroristerna någonsin råkat ut för.

Frågan som jag ställer mig är därför vad regeringen tänker göra åt problemen ? Jag vet att en proposition nu ligger färdig att presenteras i riksdagen. Men fortfarande har inte någon verkställighet skett, för att undersöka alla de olagligheter som förekom under den svenska bankkrisen och som fortfarande förekommer !