Den f d riksbankschefen Bengt Dennis enda åtgärd för att stabilisera räntenivån under den svenska bankkrisen ( 1987 - 1993 ), när han äntligen förstod att bankerna inte skulle kunna uppfylla utlovade kapitaltäckningsgrad per den 1 februari 1990, var att se till att  hans egen och riksbankens anställdas tillvaro tryggades i detta avseende. Det gjorde han mitt under den svenska bankkrisen, genom att införa förmånliga bolån till sig själv och personalen. Detta skedde redan 1989.

Fortfarande fungerar dessa lån, som blivit hårt kritiserade i pressen, eftersom dessa lån tagna i Nordbanken i mitten av bankkrisen, och enligt mitt förmenande måste betecknas som mutor. Lånen har tidigare inte offentliggjorts. När riksbankens förmånliga personallån avslöjades först i juni i år, beslutade bankens direktion omgående att de skulle avvecklas för direktion och ledning.

Trots direktionens beslut, uppbär vice riksbankschefen Villy Bergström ( s ) fortfarande ett sådant bolån där han i dag bara betalar 2,25 % ränta på sitt bostadslån, vilket för många känns stötande.

Bankproblemen, som upptäcktes av den svenska riksbanken först 1988 hade två orsaker. Den ena var att bankverksamheten hade blivit mer riskfylld. I början av sjuttiotalet släpptes valutakurserna lösa och började svänga kraftigt. Några år senare hände samma sak med räntorna, när centralbankerna i flera stora länder övergick till att kontrollera penningmängden i stället för räntan.

Den andra orsaken var att bankernas kapital inte hängt med i utvecklingen. Att banker tar risker är varken nytt eller fel, men då måste de ha ett eget kapital, som kan ta smällarna. När kreditvolymen ökar och riskerna växer, måste kapitalet följa med, så att de täcker riskerna. Det hade man försummat på många håll. Skärpta krav från myndigheterna hade inte lett till några förbättringar, men sedan mitten av åttiotalet var många banker underkapitaliserade, särskilt när man tänker på de växande engagemangen utanför balansräkningen.

Eftersom krisbankerna, med Gota och Nordbanken i spetsen inte uppfyllde de nya kapitaltäckningsreglerna som gällde från och med den 1 februari 1990 var krisbankerna skyldiga att informera sina kunder om detta. Därefter borde de  upprättat kontrollbalansräkningar efter februari 1990, och sedan begärt sig själva i konkurs.

Sanningen är att ingen av bankerna lämnade korrekt information om sin kapitaltäckningsgrad under denna period. Regering och riksdag har fortfarande inte beordrat, att nya uträkningar skall ske, så att bankernas verkliga balansräkning under denna period tydligt framgår. Regeringens undfallenhet sker i ond avsikt.

Det är meningen  att det är bankernas kunder, som skall förlora alla processerna, vilka fortfarande pågår mot krisbankerna !

Hade t e x Gota och Nordbanken informerat sina befintliga kunder och låntagare om de kommande kapitaltäckningsreglerna, hade man givetvis förlorat sina kunder, men kunderna hade haft en rimlig chans att byta bank.

Bengt Dennis hade redan 1988 bundit sig för de nya internationella kapitaltäckningsreglerna, som skulle tvinga många banker att söka nytt kapital. Åtgärderna var till för att skapa ett stabilare internationellt banksystem med likartade konkurrensvillkor som skulle öka kostnaderna, inte minst när det gällde bostadskrediter.

Det var centralbankscheferna i den s k tiogruppen som kommit överens om gemensamma kapitaltäckningsregler för internationellt verksamma banker.

Hur förhåller sig det då juridiskt med bankernas upplysningsskyldighet kring sin egen kapitaltäckningsgrad som ingen av krisbankerna uppfyllde den 1 februari 1990 och därefter ?

Den mest övergripande principiella grunden, vilken skyldighet som råder, får anses vara en affärsetisk norm: hur kommersiella aktörer bör uppträda mot varandra, finns i de allmänna avtalsrättsliga principer, om lojalitet som accentueras genom generella bestämmelser, som aktörerna på den finansiella marknadens aktörer  måste  följa, och som domstolarna måste döma efter.

Den allmänna avtalsmässiga principen om lojalitet accentueras genom generella bestämmelser om "good faith" ( CISG - 1980 ÅRS UN convention on  Contracts for the International Sale of goods - art 7:1 "the observance of good faith in international trade" Unidroit Principles art 1.7 ( 1) Each party must act in accordance with good faith and fair dealing" samt European Principles.

En väsentlig aspekt av lojalitetsförpliktelsen är, som ovan framgått, en allmän upplysningsskyldighet och skyldighet att meddela medkontrahenterna ( bankkunderna ) händelser av väsentlig betydelse under tiden kontraktsförhållandet pågår. Av betydelse är här också "the duty of a party not to negotiate with no real intention of reaching an agreement with the other party" ( art 2:301 ) och "not to take unfair advantage of the other party´s dependence, economic distress or other weakness"  ( art 4:109 )

Upplysningsskyldigheten för krisbankerna under den svenska bankkrisen kommer också till uttryck i art 8.1 CISG. Denna bestämmelse gäller visserligen huvudsakligen köpavtal som omfattas av CISG. Dess principiella innebörd är emellertid att den ger uttryck för en klargörandeplikt hos den som måste inse att den andra parten har ett visst avtalssyfte som han inte vill acceptera.

Denna klargörandeplikt gäller också i viss utsträckning även utanför CISG:s tillämpningsområde. Appliceras detta resonemang på de olika händelseförlopp som skedde under  bankkrisen, visar det sig tydligt att vare sig krisbankerna eller myndigheterna, uppfyllde denna upplysningsplikt !

Det var tvärtemot på det viset att krisbankerna mörkade sin situation och fortsatte att förhandla med sina kunder i olika låneärenden, precis som om ingenting hade hänt. Detta trots att bankerna var medvetna om sin eget situation. Det var ju därför som bankerna sade upp krediter för friska kunder och förhandlade om lån som man aldrig hade någon avsikt att fullfölja.

Begreppet "good faith and fair dealing" passar således alldeles utmärkt in på den svenska bankkrisen. Krisbankerna meddelade aldrig sina kunder att de var på obestånd, trots deras ovillkorliga skyldighet ! Bankstödsnämnden teg och myndigheterna vidtog inga åtgärder.

I hemligstämplade interna meddelande som jag tagit del av, låter det helt annorlunda. I ett internt brev den 1 april 1992 från en av cheferna i Nordbanken, Karl-Olof Hammarkvist,  skriver han:

"Tänk ungefär så här som när man sorterar sårade på en krigsförbandsplats: Hopplösa fall, sådana som överlever ( hos oss eller hos specialkredit ) om de behandlas och sådana som överlever av egen kraft. Tänk också på hur vi i dag är exponerade i olika branscher. Vi kan ju släppa en del friska kunder, om det innebär att den kvarvarande portföljen blir bättre balanserad"

Krisbankerna tillät sig således att säga upp krediter för friska företag utan att någon reagerade. De svenska domstolarna till och med hjälper krisbankerna fortfarande att inte avslöja krisbankernas verkliga förluster under denna period. Och f d lagmannen vid Stockholms tingsrätt, Carl - Anton Spak har nyligen blivit polisanmäld för sitt samarbete med bankerna och deras advokater.

Det sista sorglustiga exemplet jag tagit del av är hur Stockholms tingsrätt bär sig åt för att skydda Gota ( som numera ingår i Nordbanken ) från att avslöja sin verkliga obeståndssitutation och när den inträffade.

Gota sålde ju ut företagscertifikat i början av nittiotalet,  trots att banken var på obestånd redan 1989. När Volvo som lät lura sig att köpa dessa certifikat för 100 miljoner kronor, vägrar fortfarande "förstärkningsenheten" inom Stockholms tingsrätt att genom editionsföreläggande ( upplysningsplikt ) klargöra när Gotas verkliga obeståndssituation inträffade.

Trots att begreppet "good faith and fair dealing" också skall följas av våra banker underlättar således inte våra svenska domstolar att begreppet följs.

Begreppet innebär ett generellt krav på att parterna inte får uppträda oärligt på det vis som skedde under bankkrisen. ( " good faith means honesty and fairness in mind" )  Parterna har vidare enligt 1:201 European Principles en generell förpliktelse till ömsesidig hänsyn, som inte heller följdes under den svenska bankkrisen.

Detta krav på ömsesidig hänsyn "mutual consideration" innebär "a duty to observe reasonable standards of fair dealing and to show due regard for the interest of the other party" ( Ole Lando and Hugh Beale - Principles of European Contract Law  sid 189 ff ).

Svenska avtals- och skadeståndsrätt skall tolkas och tillämpas enligt dessa principer. De inhemska reglerna om avtalslojalitet, culpa och dolus in contrahendo skall tolkas och tillämpas i ljuset av ovan berörda internationella normer om "good faith and fair dealing"

Den fråga som jag ställer mig efter att ha granskat hundratals fall av banktvister är varför svenska domstolar helt åsidosätter dessa regler och dessutom låter de f d krisbankerna att slippa ifrån sin upplysningsplikt utan att straffas ?

60.000 friska företag hade ju kunnat undgå konkurs och kapitalförstöring om krisbankerna i god tid informerat om att de aldrig skulle kunna uppnå sin avtalade kapitaltäckningsgrad.