Om det är någon som undrat varför ordföranden i Stockholms Operan och tillika VD:n för Nordbanken, Hans Dalborg, alltid ser så glad ut på alla bilder i pressen där han numera förekommer flitigt, så har det sin speciella förklaring.

Hans Dalborg har lyckats med konststycket att skjuta konkurshotade Nordbankens alla problem på  kunderna. För att alla andra banker skall få lära sig hur man inte bör göra vill jag gärna berätta hur Dalborg och hans hejdukar har gått till väga.

Som åtminstone alla inom finansvärlden redan känner till efter alla mina artiklar i   finanstidningar,  b l a Finanstidningen den 11-13 januari 1997 ( "Århundradets blåsning" ) och den 18-20 januari  1997 ( " Finanskrisens facit" ) så berodde Nordbankens långvariga  obeståndssitutation inte på Nordbankens kunder, utan på Nordbanken själv hade lånat ut för mycket pengar
och därför var på obestånd.

Redan 1988 visste Nordbanken om att man var tvungen att följa  nya kapitaltäckningsregler som var internationellt anpassade. The Commitee on Banking Regulations and Supervisory Practices ( Cookekommittén ) hade ålagt svenska internationellt verksamma banker att hålla en viss kapitaltäckningsgrad som skulle vara uppfylld senast den 1 februari 1990.

Nordbanken brydde sig emellertid inte om detta utan befann sig således på obestånd 1990. Det var då man "valde väg" genom att låta aktieägarna, allmänheten och skattebetalarna  stå för alla bankens förluster. Efter en ordentligt turbulens i banken och två  VD:ar och en sparkad styrelse, som den nye VD:n  Hans Dalborg fick uppdraget att lotsa Nordbanken vidare på den "breda vägen".

Uppdraget var att  till vilken kostnad som helst  lotsa banken oskadd genom finanskrisen, med hjälp av jäviga domstolar och konkursförvaltare som gärna ville foga in sig i leden.

Problemet för Nordbanken har varit och är att vissa domstolar och  konkursförvaltare fortfarande envisas med att  följa lagen i dessa frågor, vilket orsakat en del smärre störningar. Men det har ändå brukat lösa sig på det ena eller andra sättet. Har inte domstolen velat hjälpa till har det ändå funnits vissa möjligheter för Nordbanken att få god hjälp av följsamma  konkursförvaltare.

Att "hjälpen" Nordbanken fått i dessa viktiga frågor är helt olaglig och strider mot såväl den Europeiska bankrätten liksom EG-rätten har inte bekymrat Dalborg, som i stället fått tid över och kunnat ägna sig åt sina kulturella intressen. Så här gjorde Dalborg för att snabbt bli av med sina problem:

De största och svåraste fallen dumpades över till skräpkreditföretaget Securum. De bolag som kom i Securums händer hamnade direkt i helvetet både bokstavligen och bildligt talat. Den personal som projektanställdes av Securum bestod bland annat av de svårt belastade personer, som tidigare blivit avskedade av bankerna, där de varit ansvariga för de största förlusterna och därmed och orsakat bankkrisen.

Den nyanställda personalen inom Securum blev beordrad att se till att företagen inom Securum skulle "slaktas" så snabbt det möjligen gick. Som morot fick personalen stor månadsbonus och rikliga "fallskärmar". Avvecklingen klarades därför av på 5 år i stället som planerat 15 år, med tragiska konsekvenser för alla de företag som drabbades.

Den största "fallskärmen" fick tidigare medarbetaren i Nordbanken, Lars H Thunell, som för sin "insats"  i Nordbanken och i Securum nu kan kvittera ut 50 miljoner kronor ( ! ) enligt uppgifter från Studio Ett ( P 1 )

Som Chef för Securum utsågs följdriktigt också Thunell ( numera VD i SEB ) som ansågs som mest meriterad eftersom han varit med om att nedvärdera börsbolaget Nobelindustrier vilket inom Nordbankens ledning ansågs vara den största bragden med att  lura Nordbankens okunniga styrelse att hela den väldiga Nobelkoncernen var på "obestånd,"  vilket vem som helst kan kontrollera inte stämmer.

På kort tid lyckade Securum med konststycket att ta död på inte mindre än  350 av de 400 företagen som skickades vidare till Securum och som slaktades eller slumpades bort. Under tiden pumpade staten med allmänhetens pengar in bidragsmiljarder i detta bolag för att problemen skulle "försvinna" så snabbt som det någonsin gick. De problem som Securum nu har kvar är "bara" alla de företag som processar i domstol och känner sig kränkta och misshandlade av såväl Nordbanken som av Securum.

Men vare sig Nordbanken eller Securum är rådvilla eftersom de processar med allmänhetens pengar, har de hur mycket pengar som helst. Securum  har således råd med landets dyraste advokater som man köper tjänster av. Dessa "dyra gatans advokater" som nu anlitas av Nordbanken och Securum försöker nu med alla medel göra processen så kort som möjligt med såväl Nordbankens som Securums alla f d bankkunder, som genom banken råkat illa ut.

Metoderna i processföringen är skäligen enkel. Dels köper Nordbanken och Securum sig ut ur processerna med hjälp av konkursförvaltarna ( vilket är olagligt enligt med 6 artikeln 1 § i  Europakonventionen )  Dels påstår Nordbanken och Securum med en åsnas envishet att säkerheterna i alla de bolag som de sagt upp krediterna för "inte längre vara betryggande" ( vilket banken måste bevisa ).

Så länge Nordbanken och Securum tillåts agera på detta sätt i Sverige kan både Dalborg och Thunell sova lugnt och fortsätta att ägna sig åt sina kulturella aktiviteter, i stället för att tänka på sina kunder. Medan finanskrisen består för alla de personer och företag som drabbats.

Vad som förundrar mig är att våra politiker fortfarande inte förstår vad som har hänt. Eller är det helt enkelt så att de mycket väl förstår hela skeendet, men att de själva är så insyltade i Nordbankens och Securums affärer att de gärna lägger locket på i dessa sammanhang ?

Men att Lars H Thunell fått blodad tand av det som inträffat är tydligt. Nyligen har han i  sin nya roll som VD i SEB upprepat "reptricket" med att bli av med sina kunder genom att börja att  sälja av SEBs kunder till andra bolag.