För den som en gång agerat på ett omoraliskt förkastligt sätt finns bara ett sätt att försvara sig själv. Om man inte väljer att be om ursäkt förstås. Det är att fortsätta på samma omoraliska förkastliga sätt genom att trakassera den som blivit förorättad, tills han inte längre förmår att resa sig upp och gå  i svaromål.

Så var det med den svenska statens agerande före, under och efter den svenska finanskrisen 1987 -1993. Under denna period tillät sig staten att agera, genom alla sina myndigheter och hårda styrning av bl. a. domstolar och kronofogdemyndigheten, mot stora delar av det svenska näringslivet.

I dag är det väl ingen som längre ifrågasätter upprinnelsen till den svenska finanskrisen. Den berodde på Riksbankens med statens medgivande att upphäva alla utlåningsrestriktioner hösten 1985, samtidigt som den dåvarande Bankinspektionen på uppdrogs av regeringen att släppa kontrollen, av de svenska bankerna och finansinstituten. Genom Statens inblandning förvärrades hela bankkrisen dramatiskt.

Det var således svenska staten som gjorde det möjligt för aktörerna på finansmarknaden att skapa  finanskrisen. Statliga åtgärder var bidragande orsak till att 60.000 livskraftiga företag försvann under krisen och att Sverige, sedan 10 år har en stor permanent massarbetslöshet.

Den inhemska kreditgivningen ökade under femårsperioden med över 18 procent, sedan svenska staten ( genom Riksbanken ) satte lånelavinen i rullning 1985. Det var också  bankernas kreditexpansion som drev upp fastighetsvärdena, samtidigt som det privata sparandet sjönk till bottennivåer. Det var den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt, som övertalade riksbankschefen Bengt Dennis, att Riksbanken genast måste släppa på utlåningsregleringen.

För att klara av den starka kreditexpansionen krävdes att bankerna hade tillräckligt med eget kapital. Bristen på eget kapital utgjorde ingen broms för bankernas kreditexpansionen, eftersom det inte längre fanns någon som kontrollerade bankernas likviditet. Under åren efter avregleringen fanns det heller ingen som varnade för följderna och övergången till det nya systemet som krävde om överenskommen kapitaltäckningsgrad ( 8% ) för bankerna, som aldrig följdes.

Statens roll i samband med avvecklingen av kreditrestriktionerna är således redan klarlagd. Indirekt var det således staten ( Riksbanken ) som uppmuntrade bankerna till en vårdslös kreditexpansion, vilken heller aldrig brydde sig om att kontrollera krisbankernas lagstadgade kapitaltäckningsgrad, under denna period.

Mellan 1980 - och 1990 mer än fyrdubblades den reala prisnivån på kommersiella fastigheter. Under samma period steg den reala prisnivån på bostadshyreshus med 60%, utan att intäkterna steg i motsvarande takt. Utan någon kontroll eller intäktsanalys av sina låntagare lånade krisbankerna ändå glatt ut pengar till nya förvärv.

Bankerna reflekterade aldrig över, att några få men stora låntagare under denna period, bara bjöd på luft som säkerheter för sina engagemang.

När sedan krisbankerna per den 1 februari 1990, officiellt tvingades att redovisa sin kapitaltäckningsgrad, fanns det inte längre någon kapitaltäckningsgrad kvar att redovisa. Även krisbankerna hade tillåtits att redovisa luft i sina balansräkningar under denna period.

Något måste göras. Krisbankerna valde i denna situation att skylla sina egna tillkortakommande  på sina kunder. På så sätt sades krediter för skötsamma företag upp i förhoppningen om att kunna rädda bankernas egen likviditet.

Staten (  regeringen ) godkände dessa åtgärder. Man lät t o m  Finansinspektionen godkänna nedvärderingen av säkerheter och panter med över 50% som krisbankerna redan tidigare nedvärderat utan att fråga någon om lov.

Genom sin passivitet lät staten ( regeringen ) detta ske, trots att en kollektiv nedvärdering av säkerheter måste anses som grundlagsvidrig och stridande mot alla rättsprinciper. Svenska staten agerade som hämnare mot företagen, när de i stället skulle kontrollerat bankernas utlåning, visar att staten genom sina ämbetsmän,  gärna övervältrar sin egen och bankernas skuld på andra.

För att lösa alla problem i samband med finanskrisen valde svenska staten (  regeringen ) att låta allmänheten betala notan genom ökad utlandsupplåning och tillåta krisbankerna att slå ihjäl skötsamma företag i tre steg.

Steg nummer ett var att efter nedvärderingen säga upp alla krediter mot allt för många skötsamma företagare som hade krediter i någon större omfattning.  Därefter såg bankerna till att utlovade kreditlöften aldrig infriades. Sedan tillät staten ( regeringen ) krisbankerna att skicka kronofogden till bolag och bostäder och beslagta alla tillgångar som fanns att tillgå.

Staten gav  Kronofogdemyndigheten fullmakt att beslagta företagens tillgångar.

Steg nummer två, var sedan att genom svenska domstolarna knäcka de företagare, som vågat opponerat sig mot den vårdslösa behandling de utsatts för. Detta skedde på ett enkelt sätt. Sedan krediterna dragits in begärdes bolagen i konkurs. Till sist begärdes även ägaren av bolagen i konkurs. Detta kunde ske, utan att domstolarna ifrågasatte orsakssambandet under denna period, mellan alla konkurserna och krisbankernas agerande.

Staten gav domstolarna direktiv om att driva de företag som fått sina krediter uppsagda i konkurs.

Allt kunde ske med statens medgivande och bankerna behövde inte ens bevisa att säkerheterna hade försämrats. Man hade ju redan i  förväg nedvärderat säkerheterna och panterna. Dessutom tillät sig staten att hemligstämpla alla handlingar i samband med finanskrisen.

Svenska statens omoraliska agerande under finanskrisen fick större konsekvenser för Sverige än staten kunnat ana. En stor del av företagsamheten försvann ju. Sverige fick för första gången efter andra världskriget en stor permanent arbetslöshet i landet. Staten ( regeringen ) hade valt väg, genom att inte låta krisbankerna gå i konkurs, utan att i stället återbetala lånen till de utländska bankerna.

Vad staten inte vill förstå är att de skötsamma företagen deltog överhuvudtaget inte i finanskrisen, men de fick betala för bankernas våldsamma kreditexpansion genom skyhöga räntor och företagsnedläggelser i en omfattning som Sverige aldrig tidigare skådat.

Det var de utländska bankerna, företagarna och svenska skattebetalarna som fortsatte och finansiera de svenska bankerna under hela krisen. De utländska bankerna borde därför också ha fått hjälpa till att betala notan tillsammans med de svenska bankerna. För att lösa finanskrisen Sverige valde att hålla sig väl med utländska bankerna, fast det inte hade behövts. I stället väljer svenska staten bort den svenska företagsamheten.

Krisbankerna tilläts att under hela första perioden av krisen att  låna ut pengar till finansbolagen, utan att kunna bedöma riskerna av finansbolagens portföljer. Finansbolagen fortsatte i sin tur att låna ut pengar till topplån till fastighetssektorn. Det var således inte risken för insolvens som gjorde att staten tog över Gotabank eller Nordbanken. Dessa banker var redan dödsjuka redan 1990 eller tidigare.

På samma sätt som de svenska bankerna inte såg riskerna i de svenska finansbolagens kreditportföljer såg inte heller de utländska bankerna riskerna i de svenska bankernas kreditportföljer. Staten ( regeringen ) agerade som en blind höna både före, under och efter den svenska finanskrisen. Hämnden mot svenska bolag som drabbades har således fullbordats och kvar på slagfältet, befinner sig alla de företagare, som orättfärdigt har drabbats. Här några exempel från verkligheten.

Vad staten ( regeringen ) dessutom fortfarande inte vill erkänna är att man väljer straffa fel personer för att dölja sina egna misstag. De skötsamma svenska företagare som fick sina krediter uppsagda,  berodde ju på bankernas falisemang. I stället borde staten ( de dåvarande regeringarna ) ta på sig skulden för att de inte brydde sig om att kontrollera den svenska kreditmarknaden under finanskrisen.

Bankerna borde ställas till svars för den ohämmade kreditexpansionen under slutet av 80-talet och i början av 90-talet och de företag som orättfärdigt har drabbats borde redan ha kompenserats. Min fråga till regeringen är därför när tänker staten erkänna sina misstag och gottgöra dem som drabbats?