Processerna brukar rutinmässigt inledas med att entreprenörens företag begärs i konkurs av banken, trots att de föreligger kvittningsgilla motfordringar. Konkursen beviljas i flesta fall, av domstolen, utan att den kvittningsgilla motfordran blivit prövad. Räcker inte detta, så begärs entreprenören i personlig konkurs, för att han skall tappa sin talerätt i domstol.

När dessa ärenden sedan anmäls till polis och åklagare, är det ett faktum att polis och åklagare, i sin iver att hålla utredningsbalanserna så låga som möjligt, snabbt skriver av inkomna anmälningar.

När det gäller anmälningarna mot bankerna, till polis och åklagare, för vad som hände under den svenska finanskrisen ( 1987 -1993 ), vill vare sig polis eller åklagare utreda dessa ärenden ordentlig. Begäran om förhör med banktjänstemän som ljugit i rätten hålls inte, trots inlämnad bevisning.

Polisen avskriver dessa ärenden utan att överhuvudtaget befatta sig med dem och åklagare lägger sedan ner samma ärenden utan att inleda förundersökning !

När bevisning i stället inskickas till Högsta domstolen för resning i mål, där de lägre rättsinstanserna begått grova rättegångsfel och dömt fel, meddelas inte prövningstillstånd. Orsaken till, varför målen aldrig blivit prövade ordentligt de lägre rättsinstanserna framgår heller inte, eftersom revisionssekreterarna från den 1 januari 1995, sedan Sverige gått med i EU, inte längre lämnar några skäl, varför målen inte bör återförvisas.

Skälet till detta är att Högsta domstolens ledamöter, numera är rädda för prövning i EG-domstolen och Europadomstolen, som numera är sista rättsinstansen.

De politiskt valda tjänstemännen, i högsta rättsinstans, är i stället upptagna på annat håll, med lönsamma extraknäck, åt b l a bankerna, storföretagen och regeringen. De bryr sig därför överhuvudtaget inte om inkomna resningsansökningar i prejudicerande bankmål.

Styrelsen i Bankrättsföreningen instämmer således till fullo med att det är hög tid att domstolarna börjar pröva målen efter dess rätta förutsättningar !  Det är en skyldighet för domstolarna att pröva allt, som åberopas i huvudförhandlingen, för att kunna avgöra målet. För närvarande prövas bara en bråkdel av vad som anförs i samband med huvudförhandling.

Om detta sker p g a att tjänstemännen i de lägre rättsinstanserna, i likhet med sina kollegor i högsta rättsinstans, i stället ägnar sig åt "berikande" politiska tjänster och övriga uppdrag vid sidan av sina ordinarie arbeten, yrkar vi gärna att regeringen utreder.