Det är inte bara Nordbanken som fortfarande försöker dölja när banken blev på obestånd. Även Gota Bank anstränger sig fortfarande för att inte sanningen skall komma i dagen, när bankens verkliga obeståndssituation inträffade. Hur detta kunde ske med Finansinspektionens och den socialdemokratiska regeringens hjälp vill jag gärna berätta om i denna artikel.

Staten gick in och räddade Nordbanken 1991. Gota AB gick i konkurs 1992. Därför är det självfallet en skyldighet att utreda ordentligt såväl när Gotas konkurssituation uppstod och bakgrunden till denna och vilka som bär ansvaret för att banken inte begärde sig själv i konkurs redan 1989, när koncernens verkliga obeståndssituation inträffade.

Det var Gabriel Urwitz som utsågs till verkställande direktör ( VD ) i Gota AB i maj 1989. Han blev under 1991 även VD i Gota Bank. Han avgick som VD i de båda bolagen den 31 augusti 1992. Den 1 september 1992 tillrädde Per Lundberg som VD i de båda bolagen. Christer Bergquist till trädde som vice VD i bolaget 1990 och i Gota Bank 1991. Han avgick från dessa poster den 30 september 1992. Björn Sprängare, som var VD i Trygg Holding, var styrelseordförande i bolaget under perioden den 28 april - den 29 september 1992.

Orsaken till att Gota Bank var på obestånd redan 1989 var bankens starka kreditexpansion som gjorde att banken den 1 februari 1990 aldrig skulle kunna uppfylla sin stipulerade kapitaltäckningsgrad. Finansinspektionen som därför för länge sedan borde ha beordrat en ordentlig utredning kring Gota Banks fiktiga redovisning under denna period, och jämföra den med det faktiska utfallet, har fortfarande inte vidtagit några åtgärder. Den fråga som jag ställer mig är varför ?

I december 1989 genomförde Gota Bank en sale - and leasebackaffär med tre av Gota Banks ägda fastigheter bara för att dölja företagets dåliga likviditet. Den koncernmässiga soliditeten redan vid denna tidpunkt var betydligt sämre än i jämförbara äldre bankkoncerner.

Koncernens rörelseresultat ( = rörelsenetto efter kreditförluster som innefattar både konstaterade och befarade förluster ) skulle också varit negativt redan 1989 om inte denna sale - and leasebackaffär med de tre av Gota Banks ägda fastigheterna hade ägt rum 1989.

Efter alla sammanslagningar bestod Gotakoncernens verksamhet till övervägande del av en decentraliserad bankrörelse ( Gota Bank ) samt en mindre finansrörelse, ( Gota Finans AB ) där bolaget som moderbolag utgjorde styrande och samordnande funktionerna inom koncernen.

I augusti 1990 lämnade regeringen sitt godkännande till bildandet av Gota Bank genom fusion av Skaraborgsbanken, Wermlandsbanken och Götabanken. Bolagets huvudägare Proventus avyttrade också raskt Gotakoncernen under 1990 till Försäkrings AB SPP, som därefter överlät aktierna till Trygg Holding, vars aktieägare fick stå med Svarte Petter i handen.

De redovisade kreditförlusterna inom Gotakoncernen ökade detta år från 302 miljoner kronor till 982 miljoner kronor. Under 1991 försämrades koncernens lönsamhet kraftigt och vid årets utgång redovisades en rörelseförlust på drygt 2 miljarder kronor. Det var en försämring med 3 miljarder jämfört med 1990 ( ! )

När det gäller värdet av Gota AB var ju aktierna som utgjorde bolagets största tillgång och en den nedskrivning av aktierna, som skulle gjorts redan 1989 skulle således ha inneburit att bolaget också var likvidationspliktigt redan 1989.

Men först per den 15 september 1992 överlämnade Trygg Holding till regeringen ett förslag till rekonstruktion av bolaget, sedan den konkursmässiga banken hållits vid liv sedan 1989 genom utförsäljning av fastigheter, lån och försäljning av företagscertifikat.

Dagen därpå lämnades besked från regeringen att bolagets åtaganden inte omfattades av den statliga garantin. Bolaget beslutade först då att omedelbart ställa in betalningarna och upprätta den kontrollbalansräkning man skulle ha upprättat redan 1989.

Det antogs först då att värdet vid värderingstillfället var 0.

Först då beslöt styrelsen att lämna in en konkursansökan vid Stockholms tingsrätt och den 30 september 1992 försattes bolaget i konkurs.

Orsaken till obeståndet var att Gota Bank expanderat ihjäl sig på aktieägarnas och kundernas bekostnad och genom vårdslös kreditgivning. Koncernens uppbyggnad hade i huvudsak skett genom olika krediter, såsom förlagslån, företagscertifikat och dagslån. Därvid hade förlagslånen haft stor betydelse för hela koncernens uppbyggnad.

Utdelningar och koncernbidrag från dotterbolagen hade finansierat bolagets olika kostnader och även möjliggjort utdelning till aktieägarna vilket var en förutsättning för att kunna sälja banken vidare med god vinst.

Obeståndssituationen inträffade egentligen när banken inte längre kunde uppfylla sin stipulerade kapitaltäckningsgrad per den 1 februari 1990, men även i detta avseende var banken på obestånd redan 1989.

Men trots detta drevs banken vidare som om ingenting hade händ. Ingen ifrågasatte heller bankens redovisning som under denna period, måste betraktas som rena förfalskningen. Konkursförvaltarens inställning att konkurssituationen i en bank inträffar när banken inte längre kan erhålla extern finansiering är också märklig. Det är kapitaltäckningen som måste styra en banks likviditet och när en bank är skyldig att upprätta kontrollbalansräkning.

Officiellt understeg Gota Banks egna kapital det bokförda värdet på aktierna med drygt 1.880.000.0000 kronor den 31 december 1991.

Bankens revisorer som är rädda om sitt skinn påstår fortfarande att Gota Bank gjort en noggrann genomgång av sina krediter, som i sin tur analyserats av revisorerna. Denna utredning har konkursboet fortfarande inte fått ta del av. Varför ?

Obståndstidpunkten i bolaget kompliceras ytterligare av att Gota Banks redovisning av sina kreditengagemang ifrågasätts av Finansinspektionen men att konkursförvaltaren aldrig fick ta del av dessa handlingar, som i stället utreddes av statsåklagaren för speciella mål.

Konkursförvaltaren fick således bara förlita sig på hypotetiska resonemang när tillfället för obeståndssituationen i Gota Bank skulle fastställas.

Med hänsyn till ovanstående och med hänsyn till att en noggrann genomgång av Gota Banks kreditengagemang inte varit möjlig har konkursförvaltaren genom självvådligt agerande från såväl statsåklagaren som Finansinspektionen i detta ärende aldrig kunnat utreda Gota Banks konkurssituation ordentligt, vilket måste betraktas som en rättsskandal, med vilka mått man än mäter.

Varför Finansinspektionen döljer Gota Banks brott är nu klarlagt. Det beror på att den dåvarande Bankinspektionen tillåtit Gotakoncernen att driva banken trots att den var konkursmässig redan 1989.

Kapitaltäckningskraven för 1990 var att banken skulle ha en riskvärd soliditet på lägst 7,25 %. Enligt bankens egen rapport hade koncernen i augusti 1990 en riskvägd soliditet på 6,84%. I själva verket var denna kapitaltäckningsgrad i verkligen 0% !

Gotakoncernens hela egna kapital var således förbrukat redan 1989. Att Gota Bank trots detta kunde driva den konkursmässiga banken vidare, berodde bara på att den socialdemokratiska regeringen tillsammans med den dåvarande Bankinspektionen medgav anstånd för Gota när det gällde banklagens kapitaltäckningskrav !

Den första frågan som jag till slut måste ställa är därför om det skall dröja 68 år som skedde med Kreugerkraschen, innan vi får veta sanningen om vad som hände under bankkrisen 1987 -1993.

Den andra fråga gäller Ekobrottsmyndigheten som påstår sig ha utrett Gotas obeståndssituation. Så här skriver Ekobrottsmyndigheten sedan man säger sig ha utrett frågan om Gotas obeståndssituation och när den inträffade:

"Av förvaltarberättelsen, som funnits tillgänglig, framgår att konkursförvaltaren efter en utförlig analys av tidpunkten för obeståndet i Gota AB och i beaktande av förhållandena i dotterbolaget Gota Bank, har kommit till slutsatsen att obeståndstidpunkten torde ha inträffat någon gång under tiden slutet av man - den 16 september 1992."

När jag då ringer till konkursförvaltaren för att ta del av denna intressanta analys så skickar Konkursförvaltaren till mig Förvaltarberättelsen. Någon som helst analys värd namnet av Gota koncernen har således aldrig förekommit !

Är det regeringens avsikt att alla ansvariga inom krisbankerna skall slippa undan sitt straffansvar, bara för att Finansinspektionen och regeringen själv bidrog till att krisbankerna bröt mot lagen ?