Bankerna är åtminstone halvofficiella organ, eftersom myndigheterna garanterar eller i vart fall utövar, offentlig tillsyn över deras verksamheter. Det var när domstolarna inte ens reagerade på bankernas behandling av låntagarna som jag på allvar började skriva artiklarna om den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

Det verkade på mig som att den svenska politikerna har bestämt sig för, att låntagarna skall få bära hundhuvudet för den vettlösa utlåningen under slutet av 1980-talet, och att det är därför den här politiken med kraft gör sig gällande i domstolarna.

Helt plötsligt ökade beviskraven till låntagarens nackdel eller svängde bevisbördan på ett för låntagaren ogynnsamt sätt.

Redan för 18 år sedan ifrågasatte Björn Tarras - Wahlberg i boken ”Lagstiftning till döds de svenska politikernas detaljstyrning av den svenska lagstiftningen och rättstillämpningen”. Jag kopplade då ihop Tarras - Wahlbergs tankar med vad som inträffat på bankområdet och upptäckte att det här var helt oförenligt med EUs rättsordning, EG-rätten.

Förklaringen till att det här kunde ske i Sverige finns i den för Sverige eller Norden "exklusiva" attityden att politiska beslut tagna i demokratisk ordning inte kan ifrågasättas rättsligen, vilket naturligtvis är helt fel. De som i Sverige ifrågasätter politiska beslut anses sakna "rättslig grund", kallas rättshaverister eller mindre förklenande, civilt olydiga.

Vår grundlag, såväl som EU-föredragen, bygger på samma grundtanke om maktfördelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande organ. Maktfördelningen är ett absolut nödvändigt kontrollinstrument av politiker och myndighetsutövare, ett fundament för verklig demokrati.

Maktfördelningen mellan EUs lagstiftande, verkställande och dömande organ är inskriven i EU-fördragen. Att EUs politiker och myndighetsutövare såväl i lagstiftningsarbetet som i sin verkställighet följer fördragen kontrolleras av EG-domstolen.

Den europeiske politikern och myndighetsutövaren, så även domstolens ledamöter är bundna av fördragen. Åsidosätts fördragen genom lagstiftning eller rättstillämpning gäller ett närmast strikt skadeståndsansvar. Staten blir nu skadeståndsskyldig för juridiskt felaktiga handlingar där staten tänkt politiskt i stället för juridiskt.

För att ytterligare stärka det individuella rättsskyddet mot politiska ingrepp, även om de grundar sig på majoritetsbeslut, kan lagstiftningen jämkas om den i enskilda fall skulle få orimliga rättsverkningar för personer eller företag i jämförelse med samhällsnyttan.

Vi kan alltså i EG-rättslig mening tala om ett bindande samhällskontrakt, som den europeiska politikern och tjänstemannen har att hålla sig inom även om han/hon representerar politiska majoriteter.

I vårt system med politisk detaljstyrning av lagstiftningen och rättstillämpningen har maktfördelningen mellan riksdagen, regeringen och domstolsväsendet suddats ut.

Regeringen styr såväl lagstiftningen som rättstillämpningen. Politikerna anser att de har ett "öppet mandat" och ingen kan med laga verkan tala om för politikerna att de i detaljstyrningen överträtt grundlagen.

Konsekvensen blir förstås att den svenska politikern skapar "sin egen rättsordning", att domstolsväsendet förlorar sin självständighet och att den rättsliga kontrollen av politikern och myndighetsutövaren försvunnit. I linje med detta beskärs också utrymmet för enskilda personer och företag att ställa politikern och myndighetsutövaren till ansvar för sin förvaltning.

Vidare tillåter sig, utan att det kan beivras, politiska majoriteter att "sätta sig" på enskilda och företag utan hänsyn till orimliga konsekvenser i enskilda fall.( se fallet med Rikta och läkaren Lennart Ramsnäs )

Det är därför som politikerna i Sverige kan tvinga fram orimliga juridiska kursändringar, där bankmålen bara är ett exempel. Fastighetsskatten och utjämningsskatten är två andra belysande exempel.

Sent har det gått upp för den svenske politikern och myndighetsutövaren, att EG-rätten bromsar och kommer att sätta stopp för den här möjligheten och återföra Sverige till den även för vår grundlag gällande maktfördelningsläran med en bindande rättsordning, också för våra politiker och tjänstemän.