[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Tidigare har jag inte satt mig ordentlig in i själva ansvarsfrågan kring Estoniakatastrofen där 852 människor dog alldeles i onödan. Därför utgår jag i denna del av min ledare om Estoniakatastrofen i huvudsak från vad Finanstidningens tidigare kulturchef Knut Carlqvist skriver om denna dramatiska och tragiska händelse i sin nya bok, som nyss kommit ut.

Som skribent i finansrätt är jag nog den som skrivit mer än någon annan om den svenska bankkrisen, varför en jämförelse av själva hanteringen efteråt av dessa två händelser kan vara på plats.

Mönstret hur Sverige hanterar en akut krissituation är densamma i bägge fallen. När jag tar del av underlaget till bägge händelserna, slås jag av bristen på ett rättsligt efterspel och den svenska ovilligheten att ta reda på vad som verkligen hänt eller att ställa någon till ansvar.

Chefåklagare Lindstrand som först fick i uppdrag att undersöka om någon var ansvarig för Estoniakatastrofen som orsakade 852 människors död, bryr sig inte ens om att sätta sig in i uppdraget. Enligt Carlqvist menade åklagaren alltså att eftersom det inte var fastlagt vad som hänt, så är det inte heller möjligt att utkräva ansvar. Han ansåg dessutom att det inte var värt mödan att ta reda på det.

I fallet med bägge kriserna har det ur statens synvinkel - regeringens, politikernas och åklagarämbetets - är det inte intressant att ta reda på vem som bar ansvaret för bankrisen eller varför Estonia sjönk. Regeringen är väl medveten om att det då blir svårt för parter att driva sin sak.

När Åke Sjöblom på Sjöfartsverket blev orolig för Estonias tillstånd vid avresan den 27 september 1994 borde han ringt till sin närmaste chef Janérus vilket han aldrig gjorde. Kontrollen av sjösäkerheten vilade helt på svenskar. Hade Janérus blivit uppringd, skulle han sagt att Estonia inte fått angöra svensk hamn och i så fall hade 852 människor överlevt enligt Carlqvist.

Vad beträffar den svenska bankkrisen visste den dåvarande Bankinspektionen och dess generaldirektör Hans Löwbeer redan 1988 om att bankernas kapitaltäckningsgrad skulle vara 8 % den 1 februari 1990. Något som ingen av de svenska bankerna uppfyllde när det var dags att redovisa den lagstadgade kapitaltäckningsgraden. Men i stället för ha omsorg om företagen, valde man i stället att rädda de konkursmässiga krisbankerna på bankkundernas bekostnad.

Följden blev att mer än 60.000 friska företag fick sina krediter uppsagda alldeles i onödan. Sverige ökade sin statskuld med astronomiska 1.000 miljarder. Ca 400.000 svenskar kastades ut i långstidsarbetslöshet.

Den officiella förklaringen till bankkrisen ( 1987 - 1993 ) blev därför att bankkunderna lurat bankerna på enorma belopp och därför skulle ställas till svars, vilket också så småningom skedde i operation "råsop". Åtalen mot bankkunderna resulterade emellertid i klent resultat eftersom det var bankerna som var på obestånd, och inte deras kunder.

Förklaringen till Estoniakatastrofen enligt Carlqvist, som backades upp av en bataljon tjänstemän, experter, nyhetsuppläsare och ledarskribenter och alla som vanemässigt drar sitt strå till stacken så snart förtroende för staten står på spel. Enligt den version som presenterades var att det var det hårda vädret som knäckte Estonia, och ingenting annat.

Carlqvist skriver att Estonia var - med 17 - anmärkningar ( allvarliga anmärkningar kring fartygets sjösäkerhet ) - definitionsmässigt inte sjövärdigt vid avgången, även om kommissionen hävdar motsatsen: "Fartyget var sjövärdigt och väl bemannat" ( kap 20 )

Vad är då skälet att det svenska utredningssystemet slutat att fungera när det gäller både bankkrisen och Estoniakatastrofen ? Prestige, politik och pengar svarar Carlqvist när det gäller Estonia.

Hur skulle det sett ut om Haverikommissionen berättat sanningen att Sjöfartsinspektionen viste att det fartyg som 19.15 löpte ut från Tallin var en flytande likkista och att ett haveri när som helst kunde vara ett faktum ? Och vem i Haverikommissionen ville erkänna att fartygets kapten Arvo Andresson beordrade denna likkista att gå med 15 knop mot svår sjö ? Inte på den här sidan domedagen konstaterar Knut Carlqvist.

Kunde någon ställas till svars för Estoniakatastrofen så skulle dessutom staten kunna bli betalningsansvarig. Enligt internationella normer skulle då flera miljoner kronor behöva betalas ut per omkommen, och den svenska staten skulle tvingas betala rundligt skadestånd åt efterlevande på flera miljarder.

När det gäller hanteringen av den svenska bankkrisen råder samma förhållande. Vem vill i dag erkänna att den politiska handläggningen av bankkrisen mer än 1.000 miljarder kronor plus ränta ? Och vem skall ersätta de 60.000 friska företag som tvingades i konkurs under krisen ?

Knut Carlqvist bok "Den tysta leken" är en välskriven om väldokumenterad bok om det makt - och myndighetsmissbruk som i dag förekommer i Sverige, men som också förekommer från de politiker och tjänstemän i Finland och Estland som varit involverade i denna makabra utredning.

Boken är också intressant ur det perspektivet att den i detalj beskriver hur politiker och statliga tjänstemän i förening bär sig åt för att mörklägga sina misstag, för att deras huvudman den staten skall slippa betala för eventuella skadorna efter felaktiga ageranden.

Min första tanke när jag avslutat boken var om det inte snart är på tiden att återinföra det ämbetsmannaansvar för tjänstemän som togs bort i Sverige 1976 !