I höstas råkade massmedias sökarljus en dag fastna på den nya Personuppgiftslagen (PUL) som till allas - inklusive de riksdagsmäns som beslutat om den - förvåning visade sig kriminalisera nästan all "behandling" av personuppgifter.

Bara med den berördes samtycke får hans namn nedtecknas, insamlas, lagras, spridas, etc. Journalister och konstnärer får dispens från förbudet att "behandla" personuppgifter, plus myndigheter och företag, förstås. Men 99% av medborgarna får det inte. Därmed slår PUL direkt mot yttrandefriheten. Vem kan verkningsfullt kritisera överhet eller missdådare utan att nämna namn?

Carl Bildt fick av datainspektionen veta att han kunde fortsätta sprida moderata budskap i sitt s k veckobrev med e-post i tre år till, men bara tack vare PUL:s övergångsbestämmelser. År 2001 måste hans "behandling" av uppgifter om bl a (s)-politiker upp till ny prövning.

Det såg ut att bli skandal. Sådana lagar/beslut kan man vänta sig i Nordkorea eller Iran, inte i en demokrati. Febril aktivitet utbröt. Politiker till höger och vänster tog avstånd. Utredningar tillsattes. Konstitutionsutskott och experter mobiliserades.

Nu, två månader senare, har det lagt sig. Vid en debatt på Stockholms universitet 15/12 förklarade Klas Reinholdsson från Justitiedepartementet att regeringen visserligen avsåg att "diskutera" PUL med övriga nordiska länder och med EU-kommissionen, men: "...någon genomgripande förändring av PUL är inte aktuell. Däremot ska det kanske bli tillåtet att få nämna harmlösa personuppgifter på nätet." (citerat från journalisterna Bertmans/Anderssons hemsida om PUL: www.pul.nu)

99% av befolkningen ska således klara sig utan yttrandefrihet framöver. Det är regeringens linje och någon politisk opposition hörs inte av. Varför?

PUL är i allt väsentligt en översättning till svenska av ett EU-direktiv från 1995. Direktivet utgår från en normal-europeisk rättskultur som skiljer sig från den svenska, både genom att yttrandefriheten där ges ett svagare skydd och att det skydd som finns är annorlunda konstruerat. Enkelt uttryckt är problemet att vi i Sverige inte vill lägga politisk makt hos domstolar.

I flertalet andra EU-länder kan domstolar vägra tillämpa en lag när de anser den strida mot konstitutionella principer, t ex om yttrandefrihet. Svenska domare har inte den friheten.

EU krävde således att Sverige skulle stifta en lag av PUL:s typ. Journalistkåren ägnade inte frågan någon uppmärksamhet. En ointresserad riksdag röstade på våren -98 med stor majoritet igenom PUL. Inte ens de som röstade emot gjorde någon stor sak av yttrandefriheten. Alla partier ställde till det, och nu vill ingen tala om saken. Det politiska svaret på PUL-skandalen blir därmed "glidning" och "dimbildning".

Med glidning menas att man, helst omärkligt, övergår till att tala om något annat. När kritikerna påpekar att PUL får de mest absurda effekter, att lagen t o m kriminaliserar resultatlistan från Tjejmilen, blir det en ursäkt för att fokusera på just harmlösa uppgifter. (Se Reinholdsson ovan.)

Yttrandefrihet handlar dock inte om det harmlösa utan om det kontroversiella. Yttrandefrihet är inte rätten att kalla Göran Persson socialdemokrat. Det är rätten att kalla honom "kapitalets dräng" eller "kryptokommunist", när man anser det befogat.

Dimbildning går ut på att höja PUL-diskussionen till en så hög juridisk-teoretisk nivå att bara specialister kan följa den. Man hävdar att lagen inte ska läsas på ren svenska utan förstås som RÄTTSLIGA BEGREPP som KANSKE - och här utvecklar man på juristprosa en oreserverad optimism om våra snälla myndigheter/domstolar - kan TOLKAS på ett yttrandefrihetsvänligt sätt.

Professor Peter Seipel, expert i den Datalagskommitté som arbetade fram PUL, är en av de som hävdar att PUL egentligen inte betyder vad som står i den. I SvD (981126) anklagar han lagens kritiker för "en grund och onyanserad bokstavstolkning". Problemet för Seipel är att såväl myndigheter som domare och medborgare i Sverige av lång tradition utgår från att lagar betyder vad det bokstavligen står i dem.

Datainspektionens chef Ulf Widebäck har upprepade gånger förklarat han ska tillämpa PUL:s bestämmelser, inte hitta på några andra. Det har han all heder av. Skulle Seipels linje få genomslag i rättstillämpningen vet vi snart inte vad någon lag betyder.

Självfallet kan inte alla brott mot PUL beivras. Den allmänna opinionen skulle inte acceptera att hundratusentals svenskar straffas för att ha skrivit resultatlistor eller nämnt ministrar vid namn. Ingen åklagare vid sina sinnens fulla bruk väcker heller åtal mot Carl Bildt för att han agiterar via Internet. Däremot blir lagen uppenbarligen ett effektivt vapen mot verkligt kontroversiella yttranden. Strax före jul beslöt åklagarmyndigheten i Stockholm att väcka åtal mot f d företagaren Börje Ramsbro, en envis kritiker av hur vissa höjdare inom banker och näringsliv betedde sig under den s k bankkrisen i början av 90-talet.

Ramsbro redogjorde på en hemsida på Internet (http://home1.swipnet.se/~w-17959/index.html) för hur han - enligt egen uppfattning - bestals på sitt företag. (Verkstadsprodukter, omsättning några hundra miljoner.) Han anklagar dels Nordbanken och Sparbanken, dels namngivna personer för brottslighet och ljugande. Bland de anklagade återfinns den nye ägaren till Ramsbros företag. Han anmälde Ramsbro för brott mot den datalag som gällde fram till oktober -98.

Strikt juridiskt torde saken vara klar. Som datalagen var formulerad är stiftelsens hemsida uppenbart brottslig. Eftersom PUL är strängare än den gamla datalagen pekar detta mål rätt in i framtiden. Med en fällande dom visar det hur människor kan tystas utan att sanningshalten i deras påståenden behöver prövas.

Jämför med gammal informations-teknik. Hade Ramsbro utslungat sina anklagelser från en talarstol på torget eller i en affisch uppklistrad på Riksdagens port hade ingen polisanmälan varit möjlig. De utpekade personernas enda alternativ hade varit att stämma Ramsbro för förtal. I ett sådant mål hade domstolen också fått pröva om hans påståenden var sanna eller inte.

Beskedet från regeringen är alltså att vi ska acceptera en lagstiftning som är dels kalkonartad, genom att den förbjuder även det mest triviala, dels farlig, genom att den kan användas för att tysta obekväma personer.

Observera att inte ens den som vill offra politisk frihet för att få ett starkt integritetsskydd har anledning att glädjas över PUL. En lag som även de anständigaste medborgare, Carl Bildt inkluderad, ständigt bryter mot kommer inte att respekteras. Ingen vet vilket rättsligt skydd för integriteten som egentligen gäller.

PUL-frågan är intressant på flera sätt, bl a som prövosten för politiken. Kan den inte längre generera rimliga beslut, är vi illa ute.

Anders R Olsson
författare, journalist