Personuppgiftslagen har väckt även sjusovarna. Krister Thelin argumenterar för att vi ska äga uppgifterna om oss själva. Är det ens möjligt? undrar Anders R Olsson.

Som nyanställd journalist på TT började jag 1982 skriva om integritetsskydd. Varje vecka hälsade jag på hos Datainspektionen, DI, för att se om där fanns några registerskandaler under uppsegling. På den tiden sysslade DI uteslutande med att bevaka vad institutioner - mest myndigheter men också forskare och företag - gjorde med personuppgifter. Perspektivet var klart: Det gällde att skydda "den lilla människan" mot samhällets elefanter.

Vår sista ordentliga dataskandal var forskningsregistret Metropolit, upprättat av en sociolog vid Stockholms universitet och avslöjat 1986. Metropolit var en slutpunkt. När den debatten hade ebbat ut så var också den allmänna debatten om personlig integritet också över för lång tid framåt.

Inget politiskt parti drev längre integritetsfrågan. Journalisterna slutade att skriva. (Själv började jag frilansa 1986 och upptäckte snart hur svårt det var att sälja artiklar om integritetsskydd. Jag fick syssla med annat.) Någon forskning av betydelse kring integritet har aldrig funnits i Sverige - varken med juridisk eller sociologisk inriktning.

Alla har misskött sig

Datainspektionen hamnade 1986 i en djup kompetenssvacka när hela ledningen - generaldirektören Jan Freese och hans 6-7 närmaste medarbetare - slutade inom loppet av några månader. Den svackan har inspektionen aldrig kommit ur.

Alla har således misskött sig. Politiken, journalistiken, forskningen och byråkratin har glömt eller sopat under mattan. Tills för en dryg månad sedan, när hela offentligheten upptäckte att vi hade en Personuppgiftslag, PUL, i knät. Den röstades igenom av en betryggande riksdagsmajoritet i våras men nu, när journalister för första gången började läsa den, finns plötsligt ingen som vill försvara den. Å andra sidan finns heller ingen kompetent nog att presentera ett alternativ.

Den libertarianska linjen

Det närmaste man kommer en genomtänkt uppfattning om vad som rimligen kan menas med "personlig integritet" och hur den rättsligt ska skyddas är hos två amatörer. Dels förre statssekreteraren på justitiedepartementet, moderaten Krister Thelin, dels, om jag får vara så förmäten, jag själv. Thelin driver en nyliberal, eller snarare libertariansk, linje i integritetsfrågan. (Se uppsatsen i Klarar den svenska offentlighetsprincipen mötet med Cyberrymden?, 1998). Själv skrev jag 1996 om relationen integritetsskydd/yttrandefrihet: IT och det fria ordet.

Thelin utgår från tanken att individen äger alla uppgifter om sig själv och därför bör ha rätt att kontrollera deras användning/spridning. Effekten av att man med någon konsekvens låter en sådan äganderätt slå igenom i lagstiftningen blir dramatisk på en rad områden och det är osäkert om Thelin har stöd för sina idéer ens hos moderaterna. Samtidigt öppnar han med sitt utspel möjligheten till en debatt.

En omöjlig idé

Vid första anblicken ter sig idén om äganderätt naturligtvis sympatisk. Vem vill inte kontrollera sina uppgifter? Det låter som om individen faktiskt skulle få ökat inflytande över sitt liv. Likväl leder varje närmare studium av frågan till slutsatsen att idén är omöjlig och att konsekvenserna av att ens försöka skulle bli ytterst obehagliga.

Man kan rada upp åtminstone fyra olika, var för sig starka argument mot äganderätt till personuppgifter.

1. Psykologi

Det första argumentet säger att vi blir människor - i betydelsen sociala varelser - genom att interagera med andra människor. Det pågår ett ständigt utbyte av information mellan oss så fort vi möts, ett utbyte som vi delvis kan kontrollera, delvis inte. Det tillhör psykologins elementa att individen skapar sin identitet i omvärldens ögon. Vi kan självfallet inte göra anspråk på kontroll av uppgifter - ofta oerhört intima, personliga och avslöjande - vars flöde är själva substansen i umgänget med andra.

Den typ av samhälle vi lever i, och som det får anses råda politisk konsensus om, är baserat på välfärdsinstitutioner. Olika partier gör olika avvägningar men föreställningen om ett visst mått av rättvisa och trygghet för alla är gemensam. Den förutsätter att myndigheterna vet en del om medborgarna. Svenska myndigheter samlar kanske på sig lite fler personuppgifter än man gör i andra EU-länder - men samhällsinstitutionerna är ungefär desamma. De har alla skolplikt, försvarsplikt, skatteplikt, socialförsäkring, allmän rösträtt, statistikproduktion och statligt monopol på brottsbekämpning.

Ska vi behålla denna typ av samhälle och likväl tillerkänna medborgarna äganderätt till sina personuppgifter, då blir vi tvungna att göra en mängd undantag där staten/samhället får "expropriera" dem. Myndigheterna behöver dem, och om undantagen för myndigheter är de enda som görs, har vi i själva verket skapat ypperliga förutsättningar för den Storebror som integritetsskyddet ytterst skulle skydda oss från. Statens funktionärer skulle få ensamrätt på information om oss. Det blir maktutövning utan insyn.

Myndigheter kan diskriminera vissa och otillbörligt gynna andra utan möjlighet för medborgarna att upptäcka det. Är det en önskvärd effekt av äganderätten?

3. Reell makt

Vi har i många situationer inte något annat val än att besvara frågor om oss själva. Det är ett maktproblem, sannolikt olösligt, en konsekvens av bristen på jämlikhet. Om jag söker ett jobb, vill hyra en lägenhet, teckna ett lån eller en livförsäkring, då har jag inget annat val än att besvara en massa frågor. Visst kan jag neka, med hänvisning till min äganderätt till uppgifterna, men då kan jag också glömma det där jobbet, den där lägenheten eller försäkringen.

Ju mera makt och pengar jag själv har, desto oftare är jag den som anställer, hyr ut eller utövar chefsskap. Desto oftare kan jag tvinga andra att ge upp sina ägande-anspråk. Äganderätt blir med automatik den starkares rätt.

4. Yttrandefriheten

Ur medborgarrättssynvinkel blir en rätt till ägande av egna uppgifter både fånig eller farlig. Fånigt blir det om lagen föreskriver att jag, när jag har träffat min mamma skulle vara tvungen att fråga henne om lov varje gång jag ville sprida en uppgift om henne vidare. (Ersätt "mamma" med arbetskamraterna, kommunfullmäktiges ledamöter, ortens A-lagare eller Östers fotbollsspelare - det blir lika orimligt i alla sammanhang.) Lagen skulle naturligtvis inte efterlevas, lika lite som dagens Personuppgiftslag efterlevs. Människor samlar på, och sprider, personuppgifter i otaliga situationer och av otaliga skäl. Det går inte att hindra medborgarna från denna, i 999 fall av 1 000 högst legitima, hantering av personuppgifter. Varför då göra den brottslig?

Farligt blir det för den politiska friheten. Måste jag fråga Peter Wallenberg, Clark Olofsson eller Gudrun Schyman om lov varje gång jag ska kritisera det de har sagt eller gjort? Får vi ett sådant regelverk kan ingen längre hävda att vi har yttrandefrihet i landet.

Att "äga" sina personuppgifter i ett demokratiskt samhälle är, kort sagt, lika realistiskt som att äga den luft man andas eller den mark man går på.

Vi lever i en tid när vetenskapliga landvinningar - tekniska som biologiska - och politiska reformer tycks utmana alla etablerade föreställningar om personlig integritet och rättsligt skydd för den:

• Man kartlägger de mänskliga generna och samlar på alltfler ställen mänsklig vävnad i biobanker. Någon organiserad kontroll av dessa biobanker existerar dock inte. Det finns inte ens någon diskussion om hur sådan kunskap om individens biologiska ritning ska få användas.

• Man utrustar satelliter med allt mer sofistikerad teknik för att kunna detaljstudera mänsklig aktivitet på marken. GIS-teknologin, positionsbestämning via satellit, byggs nu in produkter för vanliga konsumenter. Den finns för båtar och kan snart vara standard i bilar, där den blir till stor hjälp för föraren som har svårt att hitta eller vill undvika köbildning. Samtidigt blir den ett perfekt övervakningsinstrument för den/de som får tillgång till satelliternas informationsflöden.

• Man introducerar mobiltelefonsystem, biltullsystem och trafikstyrningssystem som gör det möjligt att följa och registrera individers geografiska förflyttningar med enastående exakthet. Mobiltelefonen börjar bli en allmänhetens variant på den elektroniska fotbojan. Snart har alla den. (Jag tvingades själv nyligen ge upp motståndet.) För ett par år sedan frågade jag en av datainspektionens chefer om, och i så fall hur, teleoperatörernas information om abonnenternas förflyttningar sparades. Det hade hon ingen aning om.

• Man bygger upp polisiära databaser där registrering av enskilda tillåts i en utsträckning som aldrig tidigare ens föresvävat svenska lagstiftare. Det sker i kraft av Schengenöverenskommelsen och Europolkonventionen. Echelon-rapporten till Europaparlamentet beskriver framväxten av nya övervakningstekniker. Med automatik kontrolleras innehållet i dagens gigantiska flöden av telefonsamtal och e-post. Övervakningskameror kopplas samman med kraftfulla datorsystem för bildanalys, så att systemet slår larm när kameran ser en viss bil eller ett visst ansikte.

Svag demokratisk kontroll

Tekniska system för politisk kontroll, för att använda Echelon-rapportens titel, säljs inte främst till polis- och säkerhetstjänster i diktaturstater utan till motsvarande myndigheter i västvärlden. Den demokratiska kontrollen över hur denna teknik används är i de flesta fall svag eller obefintlig.

Det är vad som borde diskuteras, inte huruvida jag "äger" uppgiften om mitt personrekord i längdhopp.

ANDERS R OLSSON

   Se! - Åtalad för brott mot datalagen - Personuppgiftslagen