Anders R Olsson ser den gamla hippiekulturen radikaliseras på nätet

Cyberrymden är cyberrymden och materievärlden är materialvärlden och aldrig mötas de två. Hur ska det egentligen gå till att integrera - till humanitetens och demokratins fromma - Internet med vår hårda, orättvisa och i så många avseenden begränsade fysiska värld? Hittills har det varit mycket snack om den saken men lite verkstad.

Expressens  kultursidor hade nyligen en artikelserie (Journalist, javisst? 23/5 - 2/6) om det  faktum att medierna snabb utvecklas medan journalistiken står stilla. I själva verket går journalistiken snarast bakåt, vilket flera skribenter också var inne på utan att bli särskilt konkreta. Tempot höjs. Färre journalister ska åstadkomma mer journalistik på kortare tid.

Att journalistik nu ska spridas både i tidning och på Internet innebär att reportern måste åstadkomma två versioner

”Tanken är att de personer som verkligen har kunskap bidrar med den direkt, i stället för att gå omvägen via en journalist”

av samma  sak. (Att bara lägga ut tidningstexten  på webben är sällan bra.  Har man några ambitioner med det nya mediet bör texter kortas och ges ny layout,  man  bör länka till bakgrundsmaterial och kanske till ljud- eller bildfiler.) Några få rika tidningar anställer särskilda webb-journalister. Flertalet kräver av sina journalister att de formger två gånger. Tiden för research och eftertanke minskar ytterligare.

Det finns radikalare idéer kring journalistik och nya medier. En sådan presenterades vid en internationell konferens i Seattle i maj och bygger på hackerkulturens modell för "Open source".

Datorprogram ska vara gratis, och deras källkod öppen så att alla har möjlighet att både använda och förbättra dem.

Seattle-bon Bart Preecs, före detta journalist, numera marknadsanalytiker på ett Internet- företag, lanserar idén om "open source journalism". (Man  kan läsa om den på hemsidan www.makeyourownmedia.org). Preecs säger sig ha mött tillräckligt stort intresse i Seattle för att snart dra i gång praktiska försök. Tanken är att de personer som verkligen har kunskap bidrar med den direkt, i stället för att gå omvägen via en journalist som alltid är stressad och som därtill mycket väl  kan vara obegåvad, sensationshungrig eller fördomsfull eller allt detta samtidigt.

Låt de boende i ett område få redogöra för händelser där, låt de överlevande från katastrofen berätta sin version, låt experten själv förklara det komplicerade, låt de marginaliserade och utstötta komma till tals - och ge alla som har kunskap möjlighet att korrigera andras fel. Ingen upphovsrätt hävdas för materialet.

En centralgestalt behövs för att samla, sortera bort det uppenbart felaktiga eller stötande - och redigera slutprodukten. Eftersom allt sker öppet och på nätet kan den som är missnöjd med centralgestaltens insats försöka göra något bättre med samma stoff.

KONFERENSEN l SEATTLE hade temat "Att forma nätets samhälle - den offentliga sfärens framtid i cyberrymden". På sätt och vis var Seattle en sällsynt lämplig plats för evenemanget, inte bara därför att världsmonopolets  Microsoft har sitt huvudkontor här utan också därför att aktivister för miljö och internationell rättvisa, i en aktion samordnad just via Internet, här stoppade handelsorganisationen WTO:s möte i slutet av förra året.

Det senare var förstås en paradox. Kallelsen till kamp sändes ut på digitala motorvägar, men segern över WTO vanns på riktiga, asfalterade gator. Själva striden utkämpades på 60-talets villkor. De mest aggressivas vapen var inte datavirus utan stenar. Det var inte folket självt som marscherade utan en självutnämnd, hängiven förtrupp.

På konferensen är det främst aktivister och forskare som möts. De har samhällsförbättrarambitioner. Arrangör är en organisation med det otympliga namnet Computer Professionals for Social Responsability, GPSR. Alla är överens om utgångspunkten: att Internet bör användas som verktyg för samhällelig reformering.

Sedan får tusen blommor blomma. Eller, vilket är lika sant - sedan är opinionen hopplöst splittrad. Splittringen gäller politiska ideologier i vanlig mening - att nyliberalen och socialisten har alldeles olika förhoppningar på cyberrymden är givet - men gör sig också gällande på andra plan.

Vad är Internet överhuvudtaget? Den datorkunnige svarar att det är en teknisk plattform för kommunikation, en uppsättning standarden, men det är också den enda okontroversiella definitionen. Den ideologiska och filosofiska argumenteringen handlar om vad som kan ske på plattformen.

60-talets föreställningar om befrielse har mycket gemen- samt med 90-talets, påpekar rumänen Adrian Mihalache,  för till fället gästforskare vid Western Michigan-universitetet. Det går starka stråk av romantik genom både hippierörelsen och dagens idéer om cyberrymden. Med båda tankeströmningarna fjärmar man sig från den etablerade fysiska verkligheten och skapar, genom att först bygga

"Det går starka stråk av romantik genom både hippierörelsen och dagens idéer om cyberrymden.”

den i medvetandet, en bättre. Att befrielsens "teknik" skiljer sig - droger på 60-talet, lnternet i dag - gör därvidlag ingen skillnad. Det nya med 90- talets romantiska idéer är i stället deras mer konsekventa brott med det samhälle som ska övervinnas.

60-talsradikalismen, inklusive hippierörelsen, hade starka rötter i det modernistiska projekt som syftade till att skapa en bättre - i materiell mening - värld för alla. Här känner vi igen WTO-demonstranternas ansträngningar. Deras Internet är en teknik för meddelanden, effektivare än papperspost, telefon och fax men inte annorlunda. I den traditionen handlar det om att befria tänkandet, att medvetandegöra - dock bara som ett sätt att nå målet: en materiellt rättvisare och mer harmonisk värld.

90-talets romantiska idéer, framväxta ur hackerkulturen, är radikalare, anser Mihalache. De utpräglade cyber-filosoferna tar inte avstånd från den reellt existerande världen. Den tillhör det förflutna helt enkelt. Nu erövras och befolkas en ny rymd, dit vi kan förlägga allt mer av våra liv: arbete, konstnärligt skapande, nöjen, lärande och mänskliga möten.

Så länge inte den gamla världen stör - till exempel genom att försöka inskränka yttrandefriheten eller bråka om upphovsrätt - får den gärna bestå. Den är inte särskilt viktig.

DET ÄR ONEKLIGEN ett radikalt tänkande. Spontant vill man kalla det stolligt, sortera in det bland övriga marginaliserade ideologier och glömma bort det - om det inte vore för att gamla hacker-ideal ständigt blommar upp på nytt, till synes bekräftande rörelsens enda budord: "Information vill vara fri." MP3-trafiken tycks till skivbranschens fasa kunna förvandla Internet till en gigantisk gratisjukebox.  Linux, Apache och andra program med öppen källkod som utvecklats på frivillig basis av programmerare världen över visar sig kunna konkurrera ut kommersiellt producerad mjukvara. Kanske borde Bill Gates vara mera rädd för Linus Torvalds - upphovsman till Linux och numera koordinator för operativsystemets vidare utveckling - än för den amerikanska regering som hotar att stycka upp Microsoft.

Det är djärva idéer. De kanske till och med är fåniga. Framtiden får utvisa. Men hur långt är det inte mellan Torvalds & Preecs å ena sidan - och de, radikaler av gammalt snitt som -finner "hypen" över Internet närmast absurd och som fordrar att man börjar i politiken.

Visst kan Internet med fog betraktas som ett nytt imperialismens redskap, eller åtminstone en amerikansk tekniklösning på jakt efter problem i övriga världen. Visst är det fånigt att tala om "det globala nätet" så länge två procent av mänskligheten, det vill säga en hygglig andel av den rika världens medelklass, är uppkopplad. Nästan 80 procent av allt innehåll på det "globala" Internet är på engelska - ett språk som kanske 10 procent riktigt behärskar. Och vem tror att Nätet ska kunna formas till ett rättvisans och demokratins redskap i just den tid då kommersiella budskap tränger in i vart skrymsle? (Andelen sådana budskap på Internet var 1992 noll procent, i dag lär den vara ungefär 90 procent.)

Oliver Boyd-Barrett, brittisk forskare verksam i Kalifornien, påpekade i Seattle att Internet som kommunikationsutrymme fortfarande expanderar kraftigt. Möjligheterna till progressiva, nätbaserade samhällsreformer finns - men realiseras:

ingalunda  automatiskt – så länge expansionen fortsätter. När bygget börjar bli färdigt, när människor, institutioner och storföretag har börjat rota sig i den nya miljön, kommer förändring att gå mycket trögare.

PROBLEMET med konferenser som den i Seattle är att man ingenstans kan se början till en politisk plattform ovanpå på den tekniska.

Ingenstans en realistisk diskussion om hur samhällets stora elefanter - varav flera redan är Internets stora elefanter - ska kunna utmanas.

Cyberfilosoferna som tror att den råa verklighetens politiska, militära eller ekonomiska maktorgan kommer att dö undan med ett stilla kvidande när Internet blir tillräckligt stort är trots allt inte många. Ska Internet bli "allas" nätverk och "demokratiserande" i någon rimlig mening fordras att krav ställs på USA och EU, WTO, Nato, Bill Gates och Rupert Murdoch, att verkligt breda samhällsgrupper kan mobiliseras och att kampen koordineras.

Inget säger att just CPSR bör göra det. Men om den nya teknologins bästa tänkare aldrig blir mer än en diskussionsklubb kommer andra - kommersiella och polisiära aktörer - att under tiden muta in allt större delar av de digitala domänerna.

Anders R Olsson 
är frilansjournalist med inriktning på medie- och  demokratifrågor. Han fick förra veckan Advokatsamfundets journalistpris för år 2000.