MYNTET OCH MARKNADEN har Sverige redan släppt. Men nu föreslår regeringen att makten över polis, militär, skatter och familjerätt ska kunna delegeras till överstatlighet. Hur i all världen är detta möjligt? undrar Sverker Gustavsson.

Alldeles före juluppehållet kom propositionen "Ändringar i regeringsformen - samarbetet i EU mm" (Prop. 2001/02:72). Viktigast av det som föreslås är ett vidare utrymme för s k delegation, överlåtelse av befogenheter.
   Som det nu är får riksdagen bara överlåta svenska befogenheter till överstatlig hantering inom den sk första pelaren. Det betyder att bara beslut om affärslivet - men inte den övriga politiken - får delegeras. För sådana beslut föreskriver regeringsformens 10:5 ( se not)  tre fjärdedels majoritet eller likalydande avgöranden med riksdagsval emellan.
   Propositionen föreslår att begränsningen till marknaden och myntet tas bort. Det sker genom att "samarbetet i Europeiska unionen" - ospecificerat - tillåts vara mottagare av svensk delegation.

Hur i all världen kan något sådant föreslås? Är inte själva poängen med en grundlag, att den sätter gränser för vad som går att överlåta?
   Det enda som enligt förslaget inte får delegeras är beslutanderätt, som "rör principerna för statsskicket". Riksdagen får med andra ord inte frånträda sin egen rätt att delegera. Inom samma valperiod går Sverige som självständigt land inte att avskaffa. Ett aktivt beslut om att landet ska upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val. Något annat vore uppseendeväckande?

Hittills har bara sådant beslutsfattande kunnat överlåtas, som har varit av marginell betydelse. Så länge ansvar bara kan utkrävas av det egna landets regering, och inte samfällt av ministerrådet, har enbart makten över marknaden kunnat delegeras.
   Till nöds har det gått att upprätthålla fiktionen av förvaltningsunion, för vars beslut ansvar inte behöver kunna utkrävas. Med stöd av den idén gick ett medlemskap att förena med regeringsformens demokratiprincip.

Så resonerade riksdagen 1994. Det var ingen originell uppfattning. Också inom de äldre medlemsländerna var detta svaret på frågan om hur en överstat utan möjlighet att utkräva ansvar alls är möjlig. Inrättningen överstat utan demokrati förutsätter, att det som överlåts är mindre viktigt.
   Familjenära juridik, skattebaser, välfärds-, rätts- och utrikespolitik utgör lejonparten av den förda politiken. Inom alla sådana områden vinnlägger sig länderna om att - inte bara i teorin utan också i praktiken - hävda rätten att själv besluta.

Låt vara att unionsländernas tyngst vägande inrikespolitik mer och mer föregås av samråd och samordning länderna emellan. Ändå - och just precis därför - får rätten att besluta om den familjenära och den kostnadskrävande politiken inte delegeras.
   Ju mer länderna ömsesidigt påverkar varandra, desto viktigare blir det - för demokratins skull - att själv kunna bestämma. Det låter motsägelsefullt, men är det alls inte vid närmare eftertanke.

Enligt 1994 års utformning av paragrafen kan svensk offentlig makt bara delegeras till ett juridiskt fixerat samgående av det slag, som gäller för marknaden och myntet. Det är vad ordet "gemenskaperna" åsyftar.
   Varför överge denna högst rimliga demarkationslinje? Är det verkligen ett välgrundat önskemål, att makten över utrikes- och välfärds- och rättspolitiken ska gå att delegera? Eller rör det sig om ett olycksfall i arbetet av det slag, som lätt inträffar i regering och riksdag när tempot är alltför uppskruvat?

Sverker Gustavsson
professor 1 statskunskap Uppsala universitet

5 § Riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rattighetsskydd motsvarande det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.
    I annat fall kan beslutanderätt, som direkt grundar sig på denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller skall bliva anslutet, eller till mellanfolklig domstol. Därvid får ej överlåtas beslutanderätt som avser fråga om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen eller fråga om begränsning av någon av de fri- och rättigheter som avses i 2 kap. Angående beslut i fråga om överlåtelse gäller vad som är föreskrivet om stiftande av grundlag. Kan beslut i sådan ordning ej avvaktas, beslutar riksdagen i fråga om överlåtelse genom ett beslut, varom minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.
   Föreskrivs i lag att en Internationell överenskommelse skall gälla som svensk rätt, får riksdagen genom beslut i den ordning som anges i andra stycket föreskriva att också en framtida, för riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändring av begränsad omfattning.
   Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej direkt grundar sig på denna regeringsform kan, i annat fall än som avses i första stycket, genom beslut av riksdagen övertalas till annan stat, till mellanfolklig organisation eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall riksdagens förordnande ske genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut i fråga om sådan överlåtelse kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Lag 1994:1375.