Efter att ha haft det tvivelaktiga nöjet att på nära håll få se hur Ekobrottsmyndigheten arbetar anser jag att det kan vara på sin plats att belysa hur, rättssäkerheten på individnivå fungerar i Sverige.

   I dag kan en åklagare delge en person misstanke om brott utan krav på att pröva denna misstanke rättsligt, annat än inom "rimlig" tid. Denna rimliga tid kan hos Ekobrottsmyndigheten vara mer än sex år. Eftersom ekobrott av naturliga orsaker också är spännande för medierna, väljer mediefokuserade åklagare att uttala sig i tid och otid om "sin" utredning. Många advokater är starkt kritiska till detta beteende då det i praktiken blir en massmedial rättegång före den rättsliga prövningen.

   I Trustorfallet, som är utgångspunkten för detta inlägg, var de tilltalade dömda på förhand i medierna. Det berodde framför allt på att åklagaren valde att läcka direkt felaktiga saker. När det sedan blev friande domar av juristerna i hovrätten, var det många medier som hade svårt att acceptera detta eftersom man tidigare fått "friserad" information från åklagarsidan.

  Dessa omständigheter har självklart en negativ inverkan för den enskilda, misstänkta och ibland oskyldiga individen.

   Det är givetvis viktigt att samhället skyddar sig ordentligt mot ekonomisk brottslighet. Frågan är om detta görs av en myndighet där utredarna är poliser och inte ekonomer. Jag är övertygad om att ingen av utredarna och säkerligen inte heller vissa åklagare på Ekobrottsmyndigheten skulle klara de mest elementära redovisningstentorna på universitetsnivå. Det resulterar i att vissa frågor från utredarnas sida har en direkt felaktig utgångspunkt, vilket skapar en enorm frustration för den misstänkte. Man undrar ibland om man hamnat i Grönköping. Jag personligen fann det till exempel nödvändigt att hyra in en revisor som vittne för att intyga den låga teoretiska nivån på förhören. 

   Ekobrottsmyndigheten som helhet har till dags dato inte gjort någon succé. Detta faktum är givetvis känt även inom myndighetens väggar. Därutöver har myndigheten svårt att rekrytera kompetent personal. Det hela har gått så långt, anser jag, att man kan ifrågasätta hela utformningen av myndigheten. I sin iver att över huvud taget nå framgång i tingsrätten agerar myndigheten på följande sätt. Om det är ett mönster eller inte låter jag vara osagt.

   Därtill använder sig Ekobrottsmyndigheten av "förtroliga" förhör, som definieras som samtal och inte dokumenteras. Enda anledningen till detta torde vara att undvika att de övriga tilltalades advokater ska kunna förbereda sig med relevanta frågor under rättegången, båda dessa exempel upprör säkert de flesta. Men det jag framför allt vill påvisa är att samhället måste satsa mer resurser på kompetent personal och också släppa tanken på att poliser ska utreda ekobrott. Låt duktiga ekonomer göra det arbetet.

   Fördelen med det senare är, förutom bättre utredningar, att utredningstiden skulle kunna förkortas betydligt. Ekonomer har självklart en helt annan kunskap om vad de ska leta efter i den här typen av ekonomiska brottsutredningar. Därutöver skulle säkert en kompetent ekobrottsmyndighet ha en större allmänpreventiv effekt.

   I nuvarande system utreder poliserna allt, vilket är tidsödande. Så här i efterhand kan man minnas vissa händelser endast med ett leende. Jag har till exempel under fem minuter förklarat för en utredande polis att man som privatperson inte kan gå upp till Börshuset för att köpa en aktie, utan måste gå via en bank eller fondkommissionär. Att sedan banken eller fondkommissionären vill ha betalt och att denna betalning kallas courtage var även det en nyhet för utredaren.

   Sverige bör även ha en oberoende ekobrottsmyndighet. I dag utreder Ekobrottsmyndigheten endast de fall där den får hjälp av etablissemanget i samhället.

   Med viss insikt i trustors bokföring vet jag att en känd finansman har skickat luftfakturor från egna bolag till Trustor. Detta är oomtvistligt eftersom några av dessa fakturor finns med i den stora Trustorutredningen. Det pinsamma är att ingen verkar vara intresserad av att delge finansmannen misstanke om brott. Åklagaren vill inte eftersom finansmannen då inte skulle ha kunnat vittna under ed i Trustorrättegången. Det innebär att Ekobrottsmyndigheten inte tillämpar regeln att alla är lika inför lagen. Trustors likvidatorer är inte intresserade, då en av dem var medlem i Trustors styrelse. Trustors tidigare styrelse är inte intresserad för då faller en negativ skugga över den.

   För ordningens skull bör det framhållas att svenska domstolar anses som duktiga och objektiva av de flesta. Men i fallet Trustor har Ekobrottsmyndigheten endast valt att utreda det som är populistiskt i kombination med det som varit intressant för Trustors likvidatorer.

   Jag föreslår följande lagändring för att få åklagare och även andra myndigheter, till exempel skattemyndigheten, att arbeta snabbare.

   Om en åklagare anser sig ha tillräckligt med bevis för att delge en person misstanke om brott skall det vara åklagarens ansvar att se till att misstanken prövas i domstol inom 24 månader. Det innebär i praktiken att åklagaren måste vara klar med utredningen inom 18 månader för att vara säker på att hinna få en tid hos tingsrätten. I annat fall så faller misstanken automatiskt och åklagarens möjlighet att åtala i den delen. Det behövs även spärregler så att åklagare inte kan utnyttja ett sådant system genom att bara delge misstanke om en mindre del, för att på så sätt spara "andra" misstankar och alltså köpa sig mer tid.