Det har snart gått tio år sedan nuvarande kapitaltäckningsregler (Baselreglerna) infördes för banker och andra finansiella institut. Syftet var att skapa likartade konkurrensvillkor och att tillse att bankernas riskbärande kapital stod i proportion till risktagandet. Även om tanken var god, fanns det många som ansåg att reglerna var för schablonmässiga, då de inte tillräckligt väl differentierade tillgångar av olika kreditkvalitet och risk.
Efter dessa tio år kan nog de flesta som arbetar med kreditrisk konstatera att reglerna inte medverkar till en rimlig balans mellan bankernas riskbärande egna kapital och deras riskprofil.
Som exempel kan nämnas att samma kapitaltäckning krävs för en utlåning till ett AAA-ratat bolag (alltså högsta kreditvärdighet) som till en kredit till ett bolag med stora ekonomiska problem.
Reglerna tar inte heller på ett acceptabelt sätt hänsyn till säkerheternas värde, krediternas löptid, diversifieringseffekter eller säkring (hedging) av kreditrisker med kreditderivat.
I ett nyligen publicerat arbetspapper från två medarbetare på Federal Reserve i USA diskuteras möjligheten att ersätta nuvarande generella kapitaltäckningsregler för kreditrisk (Baselreglerna) med interna kreditriskmodeller.
Utgångspunkten för diskussionen är dels konstaterandet att det förekommer ett omfattande kapitaltäckningsarbitrage bland världens största banker i form av kreditåtaganden i samband med värdepapperiseringstransaktioner med mera, dels att nuvarande kapitaltäckningsregler är alltför schablonmässiga och därför inte fyller sitt syfte.
Många av de internationellt ledande bankerna har själva förstått behovet av bättre metoder för att internt kvantifiera sannolikheterna för olika nivåer på kreditförlusterna.
Analogt med Value-at-Risk modeller på marknadsriskområdet har interna modeller utvecklats för att beräkna det ekonomiska kapital som krävs som skydd för bankens olika kreditaktiviteter. Beräkningarna av ekonomiskt kapital kan sedan utnyttjas som bas för att beräkna riskjusterad avkastning för olika verksamheter.
Vidare har ISDA (International Swaps and Derivatives Association) i en nyligen publicerad PM föreslagit att interna kreditriskmodeller ska kunna användas i stället för nuvarande regler, förutsatt att de lever upp till de kvalitativa och kvantitativa krav som kan förväntas ställas av tillsynsmyndigheterna.
En ökad genomlysning av kreditriskerna har också, bland annat av Alan Greenspan, nämnts som en viktig faktor för att stärka stabiliteten i det globala finansiella systemet.

Är då interna kreditriskmodeller något som svenska banker och Finansinspektionen borde arbeta för? Ja, eftersom nuvarande kapitaltäckningsregler är så schabloniserade att de ej ger en acceptabel uppdelning av riskerna, borde det ligga i åtminstone de större bankernas intresse att utveckla förbättrade kreditriskmodeller.
För Finansinspektionen som tillsynsmyndighet borde en förbättrad genomlysning av kreditriskerna inom instituten vara ett eftersträvansvärt mål.
Med tanke på den fortgående internationaliseringen och den pågående produktutvecklingen, med bland annat kreditderivat och värdepapperisering bör, även om inte nuvarande kapitaltäckningsregler kan ersättas i dag, bankerna och Finansinspektionen arbeta mot att mer rättvisande riskbedömningsmodeller och kapitaltäckningsregler införs och att redovisningen av riskerna sker öppnare mot marknaden. Detta borde bland annat kunna påverka kreditrating och börskurs positivt.

Kommer vi att se aktiva steg i denna riktning på den svenska marknaden? Eller har vi att avvakta en ny förlustvåg bland bankerna, där ingen såg vad som höll på att hända?

Vilken bank blir den första att öppet beskriva hur riskerna och kapitalbehovet har beräknats med interna modeller? Hur ser Finansinspektionen på möjligheten att använda interna modeller?
Att utvecklingen i rasande takt går i denna riktning är otvetydigt.

Åke Tegin och Erik Wolrath

Copyright