Under 90-talets fyra första år försvann mer än en 550 000 jobb. Någon gång 1994 upptäckte vi alla att vi kände åt­minstone någon som var arbetslös. Inte av lättja eller ovilja att göra rätt för sig. Massarbetslösheten slog blint.
  Det borde ha betytt att skamstämpeln tvättades bort. Alla kunde ju bli arbetslösa, det var inget att skämmas för:

Här och var blev det så. Det finns unga i områden med hög arbetslöshet som aldrig sett sina föräldrar gå till jobbet. Där det blivit naturligt att vara arbetslös. Det finns områden i landet där massarbetslösheten bitit sig fast och det finns några som gjort en livsstil av att gå i olika åtgärder och växla om med jakt och fiske.
   Men för de allra flesta betyder arbetslöshet en känsla av att inte duga till; att ständigt avvisas av arbetsgiva­re bryter ned självförtroendet.
   Ett besök på ett Ami-center för en tid sedan visade hur djupt skammen sitter. När DN:s fotograf tog fram kame­ran försvann plötsligt större delen av dem som var i lokalerna. Förklaringen var inte bara den svenska motviljan mot att synas i tidningen. Det fanns flera som varken berättat för familj eller vänner om vart de egentligen gick på dagen. Hemma sa de att de hade ett jobb. Att komma på bild i tidningen skulle riva den kuliss de gjort av sitt liv.
   Så djupt sitter skammen över arbetslösheten än i dag att den får människor att leva sitt liv i en lögn. Och i takt med att arbetslösheten sjunker djupnar skammen. Långtidsarbetslösheten har minskat med 28 procent om man jämför med situationen för ett år sedan. De som inte får jobb känner sig än mer odugliga. Och skam och utraderat självförtroende är inte den bästa grunden för den som förväntas ta sats i kompetensutveckling mot ett nytt jobb.
   För många av de 55 000 långtidsarbetslösa i Sverige känns det långt till ett nytt jobb. Vägen dit börjar med att bygga upp tron på sig själv.

Bosse Andersson
bo.andersson@dn.se
08-7381226