Nu när alla står upp mot de dryga bankavgifterna minns vi med vemod vår barndoms banker. De låg alltid vid torget och den största hade en bukig fasad som om den var sprängfylld av pengar och måste knäppa upp västen vilken sekund som helst. När banken spricker - så brukade vår fader säga med allvarlig min när inte löningen räckte till prickig korv på rågbrödet åt de glupande barnen - när banken spricker, ska vi alla skynda oss dit och plocka allt vi kan.
   Det är ju faktiskt våra pengar, tillade han något revolutionärt och alla barnen svällde i bröstet över att ha en sådan fader.
   Vi väntade länge men banken sprack aldrig och korven dröjde. Men en dag rånades just denna bank, och si, far hade rätt: Den var full av pengar.
   Dagen efter flockades kunder i lokalerna och banken hade på nytt fullt med pengar. Inte ens far kunde förklara varifrån de kommit så snabbt, kanske hade tjuvarna satt in dem igen ty räntan just då var extremt förmånlig.
   Vi minns inte bara vår barndoms banker, vi minns även deras tjänstemän. Med glåmiga kontorsrockar, magra, välklippta med svart slips, gick de lätt framåtlutade som hade de fått kroniskt ryggskott av att ständigt bära guld från de djupa valven upp till kassan.
   Blott bankdirektören var fet, glansig endast i hyn.
   På den tiden var ett bankbesök som att gå i kyrkan. Det krävdes syndernas förlåtelse och botgöring.
   Dörrarna var tunga ty att komma in i himlen ska vara svårt, marmorgolvet blankt, taket välvt, gärna uppburet av stadiga kolonner och så högt att den enskilde spararen alltid skulle påminnas om sin egen litenhet så att han eller hon icke talade för högt, icke åbäkade sig som om man hade något att anföra mot Stora Banken som ju visste allt och kunde bäst och höll varje liten invånares framtid i sin penningstinna, men beniga, hand.
   Att gå fram till luckan i dessa banker var att beviljas en nåd, ve den som icke avtog hatten eller som underlät att niga; återvände man med något i näven från en sådan kassa var det ett intyg större än krediten, man var frälst och en fullvärdig medborgare med egen hatt och portmonnä.
   Först när man kommit ut ur banken vågade man andas och återta sin forna storhet samt påsätta hatten.
   Som ersättning for denna ståtliga och karaktärsdanande ritual kunde banken mycket väl ha upptagit en avgift som på ett museum eller som en avgift eller ett bidrag till de underbetalda bankkassörerna. Men då var allt gratis.
   Det är kanske detta minne som genomskakar folksjälen nu när upproret växer mot dessa nygirighetens lönsamhetspalats, som fulla av beskäftig kunskap om den generationsfond som med 90-procentig säkerhet kommer att gå åt skogen inom 40 år driver ut sina kunder från marmorn till gatans uttagsautomat. Frysande och förkylda meddelas de där att "minneslapp" ej kan ges i bankomaten, ty banker minns numera inte vem man är, det vill säga en ärad kund, utan bara om man glömt att betala avgifterna när varje bank mest liknar vilket snabbköp som helst med kölappar och lockvaror överväger de rentav att ta en avgift för människornas egen surt förvärvade inkomst. Då upprörs varje hederlig människa och längtar åter till den gamla bankens hårda men rättvisa tid. Och ropet stiger ur folkets djup:
   Befria oss från den kallhamrade ekonomismen!
   Avgifta banken innan smittan sprider sig och folket ockuperar bankomaten och tvingar den betala oss en viss avgift för ynnesten att ha oss.

 Er tillgivne Mr Trend