I gamla tider var - inte minst för vänstern - direktörer och aktieägare synonyma begrepp. Man drog ägare och ledare över en kam. buntade samman dem under beteckningen "kapitalisterna". Men även de som borde veta bättre ansåg nog utan närmare eftertanke att det fanns ett slags automatisk gemenskap mellan ägare och ledare.
   Detta synsätt hade visst fog för sig. Ty på den gamla kapitalismens tid var det ett fåtal som ägde och styrde. Och "direktörernas" intressen sammanföll inte sällan med den lilla gruppen aktieägares intressen.
   Men så är det inte längre. Numera är det i hög grad det så kallade folket som äger aktier. särskilt i de stora företagen. Och det innebär att det blir allt mera tydligt att det ibland är skillnad mellan aktieägarnas intressen och direktörernas intressen.
   Förr kunde en liten grupp företagsledare och aktieägare bekvämt komma överens, mellan skål och vägg, om hur man skulle fördela det gemensamma goda.
   I dag ser man att det inte längre finns en sådan självklar "kapitalistisk gemenskap" mellan aktieägare och företagsledning.
   Det senaste exemplet är som bekant Ericsson. Ledningen, som inte helt tycks leva i den nya tiden, anser att det är deras rätt att tillgodogöra sig med svenska mätt höga belöningar - samtidigt som tusentals och tusentals av deras aktieägare hamnar i svar knipa när värdet på företagets aktie gång på gång halveras.
   Den nya folkliga kapitalismen innebär att skillnaden mellan företagsledning och aktieägare blir allt mera synlig. l den nya folkliga kapitalismen är det inte givet att aktieägare och direktör sitter i samma båt, och att de ror åt samma häll.
   Detta plägar kanske en del av dem som tillhör den gamla stammen. Så tex utstrålar både Kurt Hellström och Lars Ramqvist ibland att de nog helst skulle vilja slippa sina aktieägare, i vart fall de många namnlösa utan ansikte. Ungefär som Brecht skrev i en dikt (som han dock av politisk feghet och opportunism inte vågade publicera): om folket inte längre vill ha sina ledare, då får väl ledarna välja sig ett nytt folk.
   För den gamla skolans folk är det naturligt att en aktie innebär en röst tör vissa och tusen röster för andra. Även om tusen aktieägare med vardera en röst ropar "avgå", kan den med två aktier å tusen röster strunta i vad dom där nere tycker.
   Hela detta gammeldags kapitalistiska system sätts nu under debatt. Det är bra. Ty kapitalismen är inte till bara för att gynna ett fatal med makt och pengar. Kapitalismen är bara livskraftig och överlägsen om den kan sprida makt och tillgångar till de många.
   Man kan möjligen tycka att kvällstidningarnas rubriker om att "Direktörerna tjänar miljoner medan småspararna förlorar" är populistisk trångsynthet. Men icke desto mindre bär de ett budskap som pekar framåt.
   Förr var det en handfull i samhällets topp som ägde aktier. I dag är det miljoner vanliga medborgare. Det innebär att kapitalismen har blivit var mans egendom. Därmed förändras också villkoren för den gamla kapitalismen. Och de som inte törstar detta kommer att gå under och försvinna.
   Kort sagt. Tiderna och kapitalismen förändras. Och det är både bra och nödvändigt.
   För övrigt tycker jag det är kul att sosseetablissemanget snabbt och effektivt håller på att krama ihjäl den mera extremistiska delen av Attac.

Göran Skytte
goran.skytte@telia.com